Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talpjäs - Talrubbningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(och monologer), i motsats till sångscenens stycken (opera,
operett, sångspel). Jfr Talscen.
Talrubbningar, felaktigheter i förmågan att tala på
grund af utvecklingsfel eller af sjukdom. Talförmågan
hos normala barn utvecklas under de första
lefnadsåren, så att de vanligen kunna tala rent vid
tre à fyra års ålder. Talets utveckling kan fördröjas,
vissa talfel kunna kvarstå alltför länge; oförmåga
att bilda satser kan förekomma ("agrammatism"). Bland
dessa funktionella utvecklingshämningar är först
att märka en förlängning af den fysiologiska
stumheten. Denna åkomma, som först beskrefs af Coën
(1886), benämnes hörstumhet. Af denna talrubbning
finnas två former, den ena, då barnet både hör
och förstår tal, den andra, där det har hörsel,
men ej förstår tal. Orsaken anses vara defekter af
uppmärksamhet och minne. De egentliga hörstumma ha
till skillnad från de stumma idioterna intellektuell
utvecklingsmöjlighet. Talförmågans utveckling går ej
alltid parallellt med den själsliga utvecklingen för
öfrigt. En annan form af stumhet är döfstumheten,
medfödd eller förvärfvad. Femåringar, som kunnat
tala, men blifvit döfva, kunna på mycket kort tid
fullständigt förlora talförmågan. Detta kan inträffa
äfven med något äldre barn.
Hvad de s. k. uttalsfelen beträffar, finnas först
sådana, hvilka kunna betecknas som ett fortbestånd af
det fysiologiska tillståndet, innan barnet lärt sig
tala rent. Dessa barn förväxla ljud, utesluta ljud,
så att ett svårbegripligt tal uppkommer, hvilket kan
låta som en ny språkbildning. Som orsak till denna
åkomma anses bristande uppmärksamhet och otillräcklig
förmåga att skilja de olika ljuden medelst hörseln. I
en denna närstående talrubbning ersättes det riktiga
ljudet konstant med ett annat normalt ljud. Läspning
och skorrning höra till en grupp af talrubbningar,
som utmärkes af felaktigt uttal af det afsedda
ljudet. Dessa föranledas ej så sällan däraf,
att barnen tagit efter någon olämplig förebild
i omgifningen. Dessutom finnas utvecklingsfel med
exempelvis vanemässigt orätt röstläge (se Målbrott),
habituella stämbandsförlamningar och andra. Vid
en del organiska sjukdomar i hjärnan, särskildt i
pons, förekommer ett tal, som i någon mån liknar
det allmänna uttalsfel, hvilket ofvan omtalades. En
skillnad finnes dock, att de enstaka ljuden, pröfvade
för sig, kunna uttalas, hvilket ej är fallet vid
åsyftade utvecklingsfel. Emellertid kan vid talet den
växling i artikulationsställena, som är nödvändig,
ej åvägabringas. Ljuden uttalas otydligt, sväljas
eller utstötas på ett explosionsartadt obegripligt
sätt. Vid vissa akuta förgiftningstillstånd,
särskildt vid alkoholrus, finnes liknande tal. Hos
en del imbecilla påträffar man svag röst, otydlig
ljudbildning och energilöst uttal. Den otydliga
ljudbildningen och det energilösa uttalet har detta
tal gemensamma med hvad tyskarna kalla poltern,
där ljudbildningen på grund af det hastiga tempot
och den snabba afvecklingen af artikulationen och
till följd däraf hopdragning och stympning af ord
är otydlig. Personer, behäftade med poltern, kunna,
när de tala långsamt och med uppmärksamheten riktad
på talet, tala fullkomligt riktigt. Ibland kan det
komma till oafsiktliga afbrott, som dock i
motsats till stamning (se d. o.) ej äro beroende
på krampliknande rörelser. En fullkomlig motsats
till det alltför snabba talet är det förlångsammade
talet (bradylalia), som utmärkes af släpigt uttal
och långsam, entonig rytm. Det kan förekomma som
karaktärsdrag, men finns någon gång vid organiska
nervsjukdomar, såsom hjärnhinneinflammation och i
början af multipel skleros. Vid den senare sjukdomen
utgör det en öfvergång till det skanderade talet med
dess stafvande uttal. Hos sjuka med hjärnuppmjukning
förekommer, att ljuden ej uttalas på rätt ställe,
utan om hvarandra. Det paralytiska talet utmärkes
dessutom däraf, att stafvelser utelämnas, af
läpparnas darrning och skälfning under talet samt
eljest för det främmande medrörelser. Som öfvergående
härdsymtom hos paralytici förekommer emellanåt afasi,
d. v. s. en talrubbning, hvarvid den sjuke vet,
hvad han skall säga, men, ehuru ingen förlamning
af artikulationsapparaten föreligger, dock ej
kan uttala det afsedda. Sådan är den af Broca
(1861) till ett visst område af vänstra pannloben
lokaliserade motoriska afasien (se vidare Afasi). En
motsvarighet till denna är den sensoriska afasien,
där den sjuke kan tala och höra, men ej förstår det,
som säges (Wernicke 1874). Dessa symtom förekomma vid
sjukdomar i hjärnan, men, öfvergående, äfven vid
exempelvis migrän. Från afasier är den hysteriska
stumheten skild både till uppkomstsätt och väsen. Vid
sådana sjukdomar, där svaghet i gomseglet företes
(t. ex. difteriförlamning) och munhålan ej vid tal
tillbörligt afstänges från näsan, få alla ljud en
egendomlig nasal klang (rhinolalia aperta). Samma
talrubbning förekommer vid klufven gom och förvärfvade
perforationer af gommen. Ett mellanting mellan
detta tal och talet vid täppsnufva förekommer,
då på grund af sjukliga förhållanden gomseglet ej
fullständigt kan lägga sig mot bakre svalgväggen och
samtidigt kommunikationen mellan näsa och svalg ej är
fri. Sluter gomseglet ordentligt och är näsan täppt,
uppkommer oriktigt uttal af m, n och ng. Förr har
lagts alltför stor vikt vid obetydliga fel i munhåla,
käke och tänder, mandlar och tungband. De rubbningar,
som man finner vid dessa, äro i allmänhet funktionella
och tarfva ej operativ behandling. Detta gäller
särskildt tungband, som ej har något med talrubbningar
att göra.
Behandlingen af talrubbningarna är i fråga om
utvecklingsfelen pedagogisk psykoterapeutisk,
i fråga om de organiska felen kirurgisk
ortopedisk jämte öfningsbehandling. Vid
hjärn- och nervsjukdomar är den hufvudsakligen
sammanfallande med behandlingen af grundlidandet,
eventuellt understödd af öfningsbehandling. Vid de
funktionella talrubbningarna består behandlingen
i psykoterapeutisk öfningsbehandling, lämpad
efter fallets art. I Danmark, Tyskland, Österrike
m. fl. länder finnas universitetspolikliniker
och institut för behandling af talrubbningar. I
Sverige har endast döfstumheten blifvit föremål för
statsmakternas omsorg. För öfriga talrubbningars vård
ha doktorerna K. Weinberg och Alfhild Tamm egnat ett
förtjänstfullt arbete. De förnämsta namnen i utlandet
äro A. Liebmann, H. Gutzmann och E. Fröschels.
C. V. S—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
