Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snöfält året om. – Under sommaren bränner solen hett
äfven vid kusten, enär de förhärskande vindarna
äro landvindar. Jafa har i juli 28,6° i medeltal,
Beirut lika mycket, men Jerusalem på grund af sin
höjd ö. h. 24,6°.
Med den österut aftagande regnmängden aftar också
växtligheten. De östra platåerna täckas af en
torftig stäppflora, där de icke äro kal bergmark
eller lavafält. Endast på vissa af bäckar vattnade
områden är vegetationen något rikligare. Fruktbarast
är sänkningsområdet kring Damaskus, hvars blekbruna
väl odlade jord befruktas af den i mångfaldiga
armar delade, från Antilibanon kommande floden
Berada. Däremot äro den heta Jordandalen (el-Ghor)
och dess sidodalar rikast på vilda växter. Bland
dessa märkas dadelpalmen, som eljest förekommer
blott vid kusten, sykomorer, sockerröret, agave,
aloë, opuntiakaktusen; i den mellersta delen
af dalen odlas äfven bomull. F. ö. har floran
Medelhafskaraktär. Därför är olivträdet den mest
utbredda kulturväxten. Fikon, oranger, limon- och
granatträd gå bäst i södra och mellersta delarna
af området. Mullbärsträdet uppträder mest v. om
Libanon; pinjer, cypresser, lager, myrten och
småskog (macchia) träffas i de västra delarna, täta
växtsamhällen af oleandrar vid vattendragen. Faunan
har s. om Karmel samma karaktär som i Egypten och
Arabien, d. v. s. stäpp-, öken- och bergsdjur, såsom
flera arter af gnagare, gaseller och, mer sällsynt,
leoparder. (Lejonet torde ha försvunnit mot slutet
af korstågsperioden.) Vildsvinet finnes icke blott i
Jordandalen, utan ock på stäppen. Krokodilen finnes
i den östjordanska Nahr Zerka. Norr om Karmel får
faunan en mer nordlig karaktär; där går rådjurets
och dofhjortens sydgräns.
Befolkningen, som 1910 uppgafs till 3,342,223 pers.,
har uppstått genom blandning af flera raser, ättlingar
af de gamle syrerna (araméer), araber, judar, greker,
turkar och franker (västeuropéer) och med afseende
på religionen i muhammedaner, kristna af olika
bekännelser och judar. De sistnämndes antal anslås
till omkr. 300,000, muhammedanernas till 2 mill. och
de kristnes till nära 1 mill. Bland dessa äro de
grekisk-ortodoxe talrikast, de lyda under patriarkerna
i Jerusalem och Antiokia; de fleste invånarna tala
arabiska. Armenier och kopter finnas nästan blott i
Jerusalem, viktigare äro jakobiterna i norra delen af
landet. Maroniterna på Libanon höra till den katolska
kyrkan och få sin patriark konfirmerad af påfven. Af
protestanter finnas blott några tusen.
Näringar. Jordbruk är hufvudnäringen. Föremål
för odling äro hvete, korn, hirs, baljväxter,
tobak, dadelpalmen, fikon- och olivträd, oranger,
granatäpplen, mandlar, aprikoser och johannesbröd samt
vinrankan. Af betydelse äro äfven boskapsskötseln
och silkesodlingen kring Damaskus och Beirut. I
östra delen af landet kringströfva nomadiserande
beduiner. Landets exportvaror äro sydfrukter, olja,
silke, sesam och vin samt spannmål (från Hauran),
importen (till största delen från England) utgöres
af olika industriartiklar. Handeln går nästan
uteslutande öfver hafvet; mot det inre Asien
blott i n., där Aleppo (Haleb) är den viktigaste
handelsplatsen. De viktigaste hamnarna äro Beirut, Alexandrette, Haifa,
Jafa, Tripolis och Akka. Goda vägar i S. började
anläggas först af fransmännen. Sedan de byggt
den första chaussén mellan Beirut och Damaskus,
följde 1894 Hauranjärnvägen från Damaskus till
el-Mserib, 1895 banan från Beirut till Damaskus
samt sedan linjen Raiak–Aleppo. Under tysk ledning
tillkom den stora Hedjas-banan, som utgör en sydlig
fortsättning af banan till el-Mserib och som förenar
Damaskus och Medina. Den är 805 km. lång och skall
fortsättas till Djidde. Från Dereat vid denna bana
går en järnväg till Haifa vid kusten. Slutligen
är Jerusalem medelst järnväg förenadt med sin
hamnstad Jafa. Hela järnvägsnätet är omkr. 2,190
km.
J. F. N.
Historia. I äldsta
tider härskade i norra S. chetafolket l. hettiterna
(se Chetafolket), i landets mellersta
del och senare äfven delvis i dess norra araméerna
samt i s. och vid kusten kanaaniter, fenicier och
hebréer. På 1400-talet f. Kr. lydde S. en tid under
Egyptens öfverhöghet, och om denna period innehålla
de 1888 upptäckta el-Amarna-brefven synnerligen
viktiga upplysningar. Omkr. 1000 f. Kr. uppstod i
Damaskus ett arameiskt rike, hvilket svingade sig upp
till en betydande makt. Det assyriska väldet blef
emellertid alltmer hotande, och småningom kufvades
af detsamma S:s alla stater och städer, först
hettiternas, sedan araméernas och hebréernas. 732
f. Kr. föll Damaskus och 720 f. Kr. Hamat. Under de
närmast följande århundradena tillhörde landet efter
hvartannat de babyloniska, persiska och macedoniska
världsväldena. Först omkr. 300 f. Kr. bildade det åter
ett eget rike under seleuciderna, med Antiokia som
hufvudstad. Efter att 83–69 f. Kr. ha varit förenadt
med Tigranes’ af Armenien besittningar lades S. 64–63
f. Kr. af Pompejus under romerska väldet. En del af
landet, med Damaskus som hufvudort, bildade emellertid
länge ett själfständigt nabateiskt rike (se
Nabatéer). Inom kort var S. en af Roms viktigaste
provinser, i såväl andlig som materiell kultur utmärkt
genom hög blomstring; dess hufvudstad Antiokia var
till omfånget den tredje staden i kejsardömet. 616
blef det emellertid eröfradt af Persien, och omkr. 636
satte araberna sig i besittning af den då åter till
Öst-Rom hörande provinsen. Muawija, den förste
omajjadkalifen, tog Damaskus till sitt residens,
men efter omajjadernas störtande 750 förlades rikets
tyngdpunkt till Irak, och sedan Bagdad grundlagts 762,
blef det kalifatets hufvudstad. Under kalifernas
spira var S. deladt i följande militärdistrikt:
Filastin l. Palestina, omfattande Judéen, Samarien och
en del af landet öster om Jordan, Urdunn l. Jordan,
d. v. s. återstoden af Palestina ända till Tyrus,
Damaskus, Höms l. Hamat, Kinnasrin l. norra Syrien
samt gränsdistriktet mot Bysantiums områden i Mindre
Asien. 969 kom det under fatimiderna (se d. o.) och
omkr. 1090 under seldschukerna. Af korsfararna
innehades under 1100-talet konungariket Jerusalem,
sträckande sig i ö. till Jordan och i n. till
Beirut, samt grefskapet Tripolis vid kusten och
furstendömet Antiokia i norra S. På 1200-talet blefvo
emellertid sultanerna af Egypten herrar i landet,
hvilket omkr. 1260 svårt förhärjades af mongoliska
horder. 1516 eröfrades det af turkarna och har sedan
dess utgjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
