Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symboliska böcker - Symboliska metoden - Symbolism - Symbolist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den "normativitet", som kan tillerkännas
dessa kyrkliga urkunder, icke får fattas på ett
"lagiskt" och bokstafligt sätt, utan måste tagas i
"evangelisk" mening - bekännelseskrifterna måste
m. a. o. betraktas som uttryck för den anda, som lefde
i reformationen. Om man under sådana förhållanden vill
tala om en de reformatoriska bekännelseskrifternas
auktoritativa betydelse, beror denna deras betydelse
h. o. h. därpå, att de evangeliska kyrkorna vilja
bygga på den fördjupande och frigörande gärning,
som reformationen utfört. Gr. A-n.
Symboliska metoden, elektrot. Se Steinmetz, Ch. Pr.,
sp. 1190.
Symbolism, en litterär riktning, som uppstod på
1880-talet i Frankrike i reaktion mot naturalismen
i romanen, särskildt sådan den representerades
af Zola, och Parnass-skolans plastisk-måleriska
poesi. Symbolisterna, i början äfven, särskildt af
sina motståndare, kallade dekadenter (se d. o.;
fr les décadents), sökte pånyttföda idealismen och
romantiken från århundradets början. Genom E. A. Poe,
Ch. Baudelaire och A. de Vigny stodo de i förbindelse
med den äldre romantiken, och de inspirerade sig
också af tysk musik (i synnerhet Wagners) och
engelsk poesi (framför allt prerafaeliternas). Som
sina närmaste föregångare proklamerade de Stéphane
Mallarmé, Verlaine, Villiers de L’Isle-Adam,
Arthur Rimbaud och Tristan Corbière. Enligt
symbolismen har poesien till uppgift icke att endast
fotografiskt efterbilda verkligheten; den bör söka
fånga tingens själ. Under det att Parnass-skolan
beskref ett landskap, sökte symbolismen frammana
dess stämning. I motsats till den klarhet, logik
och precision, som härskat i den föregående skolan,
eftersträfvade symbolismen det dunkla, det mystiska,
till och med det obegripliga. Den delar de engelske
prerafaeliternas stora förkärlek för det allegoriska
och skapade sina teorier kanske icke minst öfver Poes
sätt att berätta sina fantastiska historier, i det han
under den synbara meningen döljer en annan, djupare,
symbolisk. Symbolen, lärde man, borde helst uppstå
af sig själf utan alla medvetna ansträngningar i ett
naivt sinne, som ej ens en gång förstod att skilja
på det synbara och dess abstrakta innehåll. Man
igenkänner lätt i dessa teorier anslutning till
Dantes, vissa tyska nyromantikers och Richard
Wagners uppfattning af poesien. I tekniskt afseende
kämpade symbolismen för större metrisk frihet. För att
förstå själfva rörelsens innebörd bör man erinra sig,
att den franska versen alltid varit mera rationell
och logisk än den germanska och att i Frankrike
romantiken icke lyckades genomföra samma friheter i
versbehandlingen som i Tyskland eller England. Det
var denna frihet, som man nu sökte vinna dels genom
att behandla alexandrinen mindre konventionellt,
dels genom att skrifva s. k. fria vers.
Symbolismen kan spåras tillbaka till 1880-talets
början, då några unga skalder först oberoende
af hvarandra, sedan i närmare förening började
utge små, vanligen kortvariga tidskrifter, där
de offentliggjorde sina vers och kämpade för sina
idéer. Bland dessa unga män kunna nämnas Jean Moréas,
Charles Morice, Laurent Tailhade, Maurice Barrès,
Charles Viguier, Félix Fénéon, Gustave Kahn. Senare
tillkommo René Ghil, Francis Jammes,
Jules Laforgue, Stuart Merrill och Francis
Viélé-Griffin. Då hela skolan har en flytande
karaktär, är det svårt att alltid ange, hvilka
som tillhöra den. Bland riktningens förnämsta
representanter böra i hvarje fall nämnas Henri de
Régnier, Émile Verhaeren, Maurice Maeterlinck, äfven
om de ej varit inblandade i skolstriderna. Det var
först sedan Huysmans i romanen "A rebours" (1884)
framställt den nya skaldetypen, "dekadenten",
om ock i något karikerad form, och sedan Gabriel
Vicaire och Henri Beauclair utgett sin kvicka parodi
"Deliquescences, d’A. Floupette, poète décadent"
(1385), som symbolisme ådrog sig uppmärksamhet i
större kretsar. Verlaine uppenbarade sig samtidigt
i Paris och hyllades som skolans chef och "prince
des poètes", tidskrifterna började myllra fram,
och åtskilliga diktsamlingar af de nye skalderna
sågo dagen. J. Moréas skref skolans program, men
förgäfves sökte man samla skolans medlemmar kring en
större gemensam tidskrift. Oenigheten var för stor,
meningarna för skiljaktiga, och någon verkligt stor
skald rymde skolan icke. Som dess sista handling
kan betraktas festen för Jean Moréas, då han utgett
diktsamlingen "Pélerin passionné" (1891), som i detta
ögonblick betraktades såsom ett mästerverk. Därefter
försvann skolan plötsligt eller kanske riktigare
upplöste sig i flera smärre grupper. Moréas själf
grundlade 1’école romane, som återgick till Ronsard
och använde ett starkt arkaiserande språk för att
några år senare i sina sista diktsamlingar återgå
till Parnass-skolan. En annan riktning var naturismen,
som ungefär hade samma tendenser som impressionismen
i målarkonsten; andra skalder närmade sig ånyo
Parnass-skolan, åter andra hyllade socialistiska och
till och med anarkistiska tendenser eller anslöto
sig till Ibsen. Symbolismen har således endast haft
en kort och föga lysande tillvaro som skola, men
den uttryckte en allmän tendens i tidsmedvetandet,
och knappast någon då lefvande författare undgick
att taga intryck af rörelsen. Den bröt med
naturalismen och virtuositeten och frigjorde den
franska versen. Rörelsen fortplantade sig sedan
till andra europeiska länder såsom Tyskland (Stefan
George m. fl.), Danmark (Joh. Jörgensen), där de
unge skalderna utgåfvo tidskriften "Taarnet", och
Norge (Obstfelder). I Sverige har symbolismen sin
motsvarighet i 1890-talslittera-turen.
Bibliografi: Ch. Morice, "La littérature de
tout à l’heure" (1889), J. Huret, "Enquête sur
l’évolution littéraire" (1891), R. de Gourmont,
"Le livre des masques" (2 bd, 1896-98) och
"L’esthétique de la langue française" (1899),
E. Vigié Lecocq, "La poésie contemporaine 1884-
1896" (1897), G. Pellissier, "Études de littérature
contemporaine" (1898) och "Le mouvement littéraire
contemporain" (1901), A. van Bever och P. Léautaud,
"Poètes d’aujourd’hui 1880-1900" (1900),
C. Mauclair, "L’art en silence" (1901), G. Kahn,
"Symbolistes et décadents" (1902), A. Beaunier,
"La poésie nouvelle" (s. å.), och Ch. Rimestad,
"Fransk poesi i det nittende aarhundrede" (1905).
J. M.
Symbolist, anhängare af symbolism (se d. o.). -
Symbolistisk, som innebär symbolism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
