Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symbol - Symbola - Symbolik - Symbolisera - Symbolisk - Symboliska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilder kunna äfven vissa tecken, såsom Kristusmonogram
(se d. o.), och vissa tal, såsom 3 och 7,
vara symboliska (se Talsymbolik). - 3. Estet. I
estetiken har symbolbegreppet spelat en stor roll
och varit föremål för utförliga, inbördes vidt
skiljaktiga uppfattningar. Särskildt har symbolens
förhållande till allegorien och personifikationen
förorsakat mångfaldiga ordskiften inom den estetiska
systematiken och ännu mer litteraturkritiken. Symbolen
är en apperceptionsform, hvarigenom något större och
rikare än det omedelbart gifna representeras. Symbol
föreligger, t. ex. då salt och bröd bjudas för
att ange, att gästen skall betrakta sig som husets
herre, då bjällerkåpan får föreställa den uppsluppna
narraktigheten o. s. v. Det är härvid ingen besjälning
ifrågasätt, lika litet som då korset föreställer den
kristna tron, spiran härskarmakten o. s. v.; man
inlägger intet mänskligt, intet personligt väsen i de
symboliserande föremålen, såsom då man framställer
vintern som en hvitskäggig gubbe eller talar om
vindens röst. Symbolen står däremot närmare metaforen,
som ger oss en jämförlig oegentlig föreställning
jämte den egentliga (t. ex. kindens rosor, barmens
snö). Skillnaden dem emellan ligger just i, att vid
metaforen - liksom vid liknelsen - en jämförelse är
utgångspunkten: blomstrande kinder och rosor kunna
jämföras; korset och tron, hoppet och ankaret,
för att ta ett par vanliga symboler, medge ingen
jämförelse. Den symboliska ersättningsföreställningen
är endast ett ringa tecken för något stort och
märkligt, symbolen en analogiföreställning i
förminskadt mått. Flertalet symboler, de viktigaste,
kan betecknas som konventionella symboler. Konsten
och litteraturen nyttja också företrädesvis sådana;
i fall där den brukade symbolen endast är känd
af en mindre krets, är gifvetvis begripandet af
konstverket försvåradt. Individuella symboler skapas
alltjämt af konsten, men vinna endast undantagsvis
en allmänlighet af samma omfattning som de från
historien, mytologien o. s. v. hämtade; som exempel
kan nämnas vildanden i Ibsens skådespel med samma
namn. Se Fr. Vischer, "Das symbol" (1887), J. Volkelt,
"System der ästhetik" (3 bd, 1905-14), och E. Elster,
"Prinzipien der literaturwissenschaft" (II, 1911). -
4. Kemiska symboler. Se Atomvikt, sp. 350. - 5. Mat.,
hvarje tecken för en storhet eller operation; i senare
fallet används stundom ordet operationssymbol. Se
vidare Matematiska tecken. - Symbolisk metod, stundom
benämning på den kalkyl, där operationssymbolerna
behandlas som storheter. Se Operationskalkyl. -
6. Teol. Se Symboliska böcker, l-2. J.C. 3. R-nB.
Symbola, lat., plur. af symbolum. Se Symboliska
böcker.
Symbolik (af symbol, se d. o.), vetenskapen om
symbolernas bruk och betydelse; sinnebildslära;
symbolisk framställning; teol., en teologisk
vetenskapsgren, som småningom vuxit fram af hvad som
under protestantismens äldre tid benämndes polemik
och irenik (se dessa ord), d. v. s. framställningar
af den egna trosåskådningen med ledning af kyrkans
bekännelseskrifter, framställningar, som då kunde
vara antingen ett fredligt (ireniskt)
bearbetande af det egna eller ock, såsom oftast
var fallet, ett bekämpande af motsatta åskådningar
(polemik). Under 1700-talet utvecklade sig härur den
komparativa symboliken, hvilken söker på historisk
grund ge en sammanfattande öfverblick öfver de olika
kyrkosamfundens läroåskådningar. Föregångsmän voro
S. J. Baumgarten, Ch. W. Fr. Walch och särskildt
G. J. Planck (genom ett 1796 utgifvet arbete). Namnet
symbolik stammar från Ph. K. Marheineke (se denne). De
främste bearbetarna af symboliken under 1800-talet
ha varit katoliken J. A. Möhler, den refor-merte
teologen E. F. K. Muller samt de lutherske teologerna
Fr. Kattenbusch och Fr. Loofs. G- A-n.
Symbolisera (se Symbol), bruka symboler, framställa
något i sinnebilder; vara sinnebild af, föreställa.
Symbolisk [-bål-; se Symbol], sinnebildlig; som hör
till de kristna kyrkosamfundens bekännelseskrifter.
Symboliska böcker (lat. Libri symbolici), Symboler,
teol., sådana framställningar af en kyrkas lära,
hvilka kyrkosamfundet i fråga på ett eller annat
sätt auktoriserat som karakteristiska uttryck för
sin läroåskådning. De betecknas ofta med termen
bekännelseskrifter. Om den grekiska och romerska
kyrkans symboler se Grekiskkatolska kyrkan och
Romersk-katolska kyrkan. Inom lutherska kyrkan
upptogos som ett uttryck för sambandet med den gamla
kristenheten de tre s. k. ekumeniska symbolerna:
det apostoliska symbolum (se Apostoliskt symbolum),
det nicenska symbolum (se Nicenska bekännelsen;
i svenska kyrkans senast stadfästa kyrkohandbok
är detta symbolum upptaget som alternativ vid
sidan af symbolum apostolicum och afsedt att
kunna läsas på de större högtidsdagarna) och
symbolum quicunque 1. symbolum athanasianum (se
Athanasianska trosbekännelsen). Därjämte framvuxo
under reformationstidehvarfvet följande fem lutherska
bekännelseskrifter: Augsburgiska bekännelsen (se
d. o.) 1530, Augsburgiska bekännelsens försvar
(se d. o.) 1531, Schmalkaldiska artiklarna (se
d. o.) 1537, Luthers lilla och stora katekes
(se Katekes) 1529 samt Konkordieformeln (se
d. o.) 1577. Under det att dessa bekännelseskrifter
- och särskildt Augsburgiska bekännelsen - vunno
insteg öfverallt inom de lutherska kyrkorna,
fingo de många reformerta landskyrkorna hvar sina
bekännelseskrifter. De viktigaste bland dessa äro:
Catechismus genevensis (1545), Consensus tigurinus
(1549), Confessio gallicana (1559), Confessio
belgica (1559), Confessio scoticana prior (1560)
och posterior (1581), Heidelbergkatekesen (se d. o.;
1563), Confessio helvetica posterior (1566), Confessio
anglicana (1562) samt Formula consensus helvetici
(1675). Se vidare art. Confessio och Consensus. -
Den äldre protestantismen ville visserligen
tillerkänna sina bekännelseskrifter endast en sekundär
normativrtet, under det att Skriften egde en primär
(Skriften "norma normans", bekännelseskrifterna
"normae normatae"). Men icke desto mindre
kommo bekännelseskrifternas lärobestämningar att
betraktas som en äfven formellt bindande teologisk
auktoritet. Inom den senare protestantismen har man
i allmänhet velat göra gällande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
