Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydvästöarna - Sydöstbrotten - Sydöstmonsun - Sydöstpassaden - Sydöstra Hälsinglands domsaga - Sydöstöarna - Sydöstön - Syene - Syenes - Syenit - Syenitgranit - syfax - Syffisans - Syfilidologi - Syfilis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Damaröarna (Damar, Woeloer, Nila, Seroea). Inalles
omfatta S. 6,987 kvkm. med 49,410 inv. (1895). Öarna
ö. om denna grupp äro Sydöstöarna (se d. o.).
J. P. N.
Sydöstbrotten, vidsträckta grund i Bottniska viken,
omkr. 33 km. sydvart om inloppet till Umeå. Omkr. 4
min. s. ö. om grunden är sedan 1862 utlagdt ett
fyrskepp med fast, hvitt fyrsken (spegelfyr), och
n. v. om dem står sedan 1913 ett hvitt, 22 m. högt
torn af cement och järn med svart midtbälte, med
blixtfyr, visande hvar 3:e sekund omväxlande hvit,
grön, röd blänk med olika omfattning. Agaljus,
anbragt 35 m. öfver vattnet.
Sydöstmonsun, meteor. Se Monsun, sp. 960.
Sydöstpassaden, meteor. Se Passadvindar.
Sydöstra Hälsinglands domsaga, i Gäfleborgs
län, omfattar två tingslag, Åla och Énångers,
samt sammanfaller med Söderhamns fögderi. 1,851
kvkm. 30,869 inv. (1917).
Sydöstöarna, en holländsk ögrupp i östra delen af
Små Sundaöarna, ö. om Sydvästöarna (se d. o.),
omfattande Tenimbargruppen (Tenimbar, Larat,
Selaroe, Sera, Seloe, Woeliaroe), Aroeöarna (se
Aruöarna) och Keiöarna (se d. o.), Tocal m. fl.,
tillhopa 15,526 kvkm. med 68,538 inv. (1895).
J. F. N.
Sydöstön. Se Louisiade-arkipelagen.
Syene. Se Assuan.
Syenes, sedermera Sheen [sim], stad. Se Richmond 1.
Syenit, petrogr., en kristalliniskt kornig,
granitliknande, grå eller röd, eruptiv bergart,
bestående af ortoklas och hornblände jämte
i de allra flesta fall kvarts, oligoklas
och glimmer. Varieteter äro augitsyenit,
med augit, och nefelin- 1. eleolitsyenit (se
d. o.) med eleolit ingående i sammansättningen,
samt den sällsynta katapleiitsyeniten (se
d. o.). I Norge förekommer syenit i ganska stor
utsträckning, t. ex. kring Kristiania; inom
Sverige är bergarten föga utbredd. Jfr Granit.
E. E.
Syenitgranit, petrogr. Se Granit.
Syfax (Syphax), konung. Se Masinissa.
Syffisans [-sa’ns; fr. suffisance, af lat. suffifcere,
vara tillräcklig], själfsäkerhet i uppträdandet,
dryghet, hög tanke om sig själf. -Syffisant [-a’nt],
själfsäker, dryg.
Syfilidofobi (af grek. syfilis, och fobos,
fruktan), syfilisskräck.
Syfilidologi 1. Syfilologi (af grek. syfilis,
och logos, lära), läran om syfilis. Ordet tages
ofta i vidsträcktare betydelse och omfattar läran
om de smittsamma könssjukdomarna i allmänhet.
E. Ö-n*
Syfilis (Lues venerea), med., en kronisk
infektionssjukdom, som framkallas af en mikrob,
Spirochaete pallida (Treponema pallidum;
se Spirochsete), som 1905 upptäcktes af tyske zoologen
F. R. Schaudinn (se denne). Om sjukdomens första
uppträdande i Europa äro meningarna delade. Enligt
mångas åsikt har syfilis funnits här i forntiden,
då den i så fall förväxlats med andra sjukdomar,
framför allt med spetälska, under det att andra hålla
före, att den hit införts från Amerika af Columbus’
följeslagare. Huru härmed än förhåller sig, säkert är,
att sjukdomen förekommit i Amerika före Columbus’
tid. Bevis härför har man fått dels genom afbildningar
i peruansk keramik från äldre tider, där man
funnit bilder af människor med typiskt syfilitiska
förändringar, dels har man i peruanska grafvar från
den prekolumbiska tiden upptäckt människoskallar
med säkra syfilitiska benförändringar. Huru med
syfilis’ ursprung än må förhålla sig, säkert är, att
den i slutet af 1400-talet explosionsartadt spred
sig som en ohygglig pestsjukdom öfver Europa. Då
franske konungen Karl VIII 1495 belägrade Neapel,
flammade den plötsligt upp i hans krigshär, som
delvis bestod af spanska legosoldater, och spred
sig oerhördt snabbt. Den föreföll då vara en okänd
sjukdom och fick namn efter det land, hvarifrån
den ansågs komma. Så kallades den i Nord-Italien
"neapolitanska sjukan", i Frankrike "italienska
sjukan", i Tyskland "franska sjukan" 1. "fransosen"
(lat. morbus gallicus), på andra ställen morbus
hispanicus ("spanska sjukan") och morbus indicus
("indiska sjukan"). Enligt japanska uppgifter spreds
sjukdomen under 1500-talet af portugiser till Japan
och Kina, och den blef snart utbredd öfver hela den
bebodda världen, öfverallt visade den sig, när den kom
till ett nytt förut obesmittadt område, under mycket
häftiga och svåra symtom. Om härledningen af namnet
syfilis, som först användes af Fracastoro (d. 1553),
finnes icke full klarhet. Namnet blef då ej så allmänt
antaget som det af hans samtida Fernelius brukade,
Lues venerea.
Syfilis räknas med rätta som den svåraste af de
s. k. veneriska sjukdomarna, under hvilket namn
sammanförts dröppel (se Gonorré), mjuk schanker
(se Schanker) och syfilis, hvilka alla ha
det gemensamt, att de äro smittsamma och att de
vanligast öfverföras genom könsumgänge. Också
sammanblandades dessa tre åkommor och ansågos
länge vara en och samma sjukdom, ända tills på
1830-talet franske läkaren Ph. Ricord (se denne)
afskilde dröppel som en från de andra skild sjukdom,
men det dröjde ännu flera årtionden, innan det
blef allmänt erkändt, att äfven syfilis och mjuk
schanker framkallades af olika smittämnen. Syfilis
uppstår genom öfverföring af smittämnet från en af
sjukdomen angripen person till en annan. Antingen
öfverföres den till individen efter födelsen
(förvärfvad syfilis) eller till fostret eller ägget
i lifmodern (medfödd, intrauterin syfilis). Vid
förvärfvad syfilis öfverföras spirochaeterna
vanligast direkt från individ till individ,
oftast vid könsumgänge, men äfven genom en kyss,
digifning eller annan beröring. Så t. ex. smittas
icke sällan läkare eller barnmorskor vid behandling
af patienter med öppna syfilitiska sårnader. Mera
sällan förekommer en indirekt öfverföring genom
något föremål, vanligen då dricksglas eller skedar,
tobakspipor, cigarrer, blåsinstrument, diflaskor eller
instrument af olika slag. För att öfverförandet
af sjukdomen skall ske, fordras, att på det ställe
af hud eller slemhinna, som kommer i beröring med
smittämnet, finnes en hudlöshet eller bristning i
den skyddande epitelialbeklädnaden. Vid förvärfvad
syfilis utvecklar sig efter en tid, som växlar mellan
10 dagar och 5 veckor (den s. k. 1:a inkubationen),
på det ställe, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
