Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sybel, Heinrich von - Syberg, Kristen Frederik Vilhelm Heinrich (Fritz) - Sybota - Sycaminum - Sycee - Süchteln - Sycophaga - Sycosis - Syd - Syd-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskilda meddelanden kunde dock S. med 2 nya dlr
(VI o. VII) 1894 framföra sitt verk till 1870,
ehuru dessa delar icke ega fullt samma värde som
de tidigare. Det väckte uppseende, att kejsaren
vid utdelandet af Verdunpriset (för det bästa
under en 5-årsperiod utkomna historiska arbetet)
förbigick S., ehuru han enhälligt föreslogs af
den härför utsedda kommissionen. Vid sitt 50-års
jubileum som professor (1894) fick han emellertid
geheimeråds- och excellenstitel. S:s stora arbete
är fortfarande hufvudverket för kunskapen om tyska
enhetsverkets historia; det utkom i 5:e uppl. 1892-95
samt i en folkuppl. 1901 (3:e uppl. 1913).
(L. S.)
Syberg, Kristen Frederik Vilhelm Heinrich, kallad
Fritz, dansk målare, f. 28 juli 1862 i Faaborg, kom
i målarlära, studerade i Tekniska sällskapets skola i
Köpenhamn, därefter kort tid i akademien och sedan för
Zahrtmann. Han utställde från 1885 landskap, bilder
ur bondelifvet och porträtt, allt med robust realism,
med starka och rättframma medel, utan förfining,
men med kärna och karaktär. Bland hans arbeten märkas
Svingård (1885), Afton och erotik, Vid ett dödsläger
(1892), Vår i trädgården (1903, Hirschsprungs museum),
Mor och dotter, Första snön, Vinterdag (alla tre
i konstmuseet), porträtt af konstnärens hustru,
flera motiv till H. K. Andersens saga "En moder"
(1905 ff.), många barngenrer och barnporträtt,
stämningar, ofta i akvarell, från hafskusten och
danska inlandet samt från Holland och Italien, där
han slog sig ned 1911. Norska nationalgalleriet eger
Själfporträtt och några landskap i akvarell. S:s
hustru, Anne Louise Birgitte S., född Hansen,
f. 1870, d. 1914, var blomstermålarinna. G-g N.
Sybota, ögrupp i sundet mellan Korfus sydända och
Epirus, ryktbar för den sjöseger, som korintierna
i sept. 433 f. Kr. vunno öfver kerkyraierna. Jfr
Oberhummer, "Akarnanien" (1887).
Sycaminum, forntida namn på Haifa (se d. o..).
Sycee, myntersättning. Se Kina, sp. 44.
Süchteln, stad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf
(Rhenprovinsen), vid Krefeld-Viersenbanan. 10,118
inv. (1910). Sammet- och sidenindustri.
(J. F. N.)
Sycophaga, zool. Se Fikonsteklar.
Sycosis (af grek. sykon, fikon), med.,
sjukdomsprocess, som angriper hårbevuxna delar af
kroppen, framför allt i skägget, och beror på en varig
inflammation i hårfolliklarna (se Hud, sp. 1198) och
omgifvande bindväf. Namnet, som numera börjar alltmera
komma ur bruk, betecknar eg. två olika åkommor;
den ena, kallad sycosis parasitaria, är en form af
infektion med tricofytonsvampar (se Svampsjukdomar
i huden), den andra, sycosis non parasitaria, är
en af bakterier, i regel af de vanliga varkokkerna
(staphylococcus pyogenes), orsakad follikulit. Äfven
denna är således parasitär, och namnet non parasitaria
härleder sig från en tid, då bakterierna ännu voro
okända. Stafylokokkfollikuliten i skägget är många
gånger en ytterst kronisk svårbehandlad sjukdom,
som sprider sig från hårfollikel till hårfollikel
och genom varbildningen leder till förstöring
af follikein med förlust af håret och en ofta
vanställande ärrbildning. Behandlingen är
svår och misslyckas ofta. Stundom erhålles
resultat genom röntgenbehandling,
stundom genom stafylokokk-vaccin.
L. Mbg.
Syd. Se Väderstreck.
Syd-Afrika (se kartorna till art. Afrika)
i fysisk-geografisk mening omfattar den del
af Afrika, som ligger s. om Sambesi, således ej
blott Sydafrikanska unionen (se nedan), utan ock de
brittiska besittningarna Basutoland, Betsjuanaland,
Swasiland och Syd-Rhodesia (däremot bör Nord-Rhodesia
föras till Central-Afrika) samt dessutom Tyska
Sydväst-Afrika och södra delen af portugisiska
kolonien Mosambik. Områdets största längd från
s. v. till n. ö. är omkr. 2,575 km., dess areal 3,5
mill. kvkm. Dess fysiska förhållanden äro alltigenom
mycket likformiga. Kustlinjen från myningen af Kunene
till Sambesis delta är föga utvecklad och har blott
två goda naturliga hamnar af någon betydelse: Saldanha
bay på västra kusten af Kaplandet och Delagoaviken på
östra kusten; genom uppmuddringsarbeten har man dock
lyckats göra Durban i Natal till en utmärkt hamn, och
på andra ställen (äfven vid Kapstaden) ha konsthamnar
byggts. Bakom det 80-400 km. breda kustområdet höjer
sig en rad af berg, som flerstädes tränga ända fram
till kusten. I sydöstra delen af landet, i Drakbergen,
finnas höjder af mer än 3,600 m., men i regel nå
bergen icke öfver 2,700 m. Innanför bergen utbreda
sig terrasser af högslätter, som i Transvaal nå en
höjd af 2,000 m. I södra delen af området sluttar
landet åt v., i norra delen åt ö., hvadan vattendragen
i den förra delen gå till Atlantiska hafvet, i den
senare till Indiska hafvet. Det största af de förra är
Oranje; till Indiska hafvet flyta bl. a. Sambesi och
Limpopo. Många vattendrag i det inre äro periodiska
och föra vatten blott under regntiden. Det centrala
partiet af S. upptages af en stor öken: Kalahari (se
d. o.), öfver 700,000 kvkm., i hvars nordvästra del
ligger den nu uttorkade sjön Ngami (se d. o.). Äfven
stora delar af västra S. äro öken eller stäpp, medan
de östra och södra delarna äro rikare på nederbörd;
dock är denna öfverallt knapp, emedan kustbergen
utestänga vattenförande hafsvindar. Klimatet blir
därför i allmänhet torrt, men därigenom och i följd
af höjden öfver hafvet väl lämpadt för européer
(se Afrika, sp. 256). Den ursprungliga befolkningen,
buschmän och hottentotter, träffas numera blandad
väsentligen blott i Kalahari och i södra delen af
Tyska Sydväst-Afrika, medan den f. ö. undanträngts
af bantunegrer eller blandats med dem. De förre
kallas i S. kaffrer och tillhöra följande stammar:
sulu-kaffrer, urspr. mellan Delagoaviken och Stora
Fiskfloden, men sedermera (på 1800-talet) spridda
öfver Gasaland, delar af Transvaal och Rhodesia
(Matabeleland); betsjuaner och deras släktingar
basutos, på den kontinentala platån mellan Oranje
och Sambesi samt åt v. och n. v. öfver Kalahari
och trakten kring Ngami; ova-herero (Damara) och
ova-mysondo, norra delen af Tyska Sydväst-Afrika. Ett
biandfolk af negrer, hottentotter och boer är
griquafolket i Griqualand. De hvite äro dels boer
(se Boerfolket), dels engelsmän och andra inflyttade
européer. 1911 uppgafs antalet invånare i Brittiska
Syd-Afrika utgöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
