Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svinkoppor - Svinmolla - Svinnegarn - Svinpest - Svinpremiering - Svinraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människor, som ha smittkoppor eller vaccinkoppor, samt
från får eller getter, som äro angripna af fårkoppor.
C. A. L.*
Svinmolla, bot., namn på Chenopodium album. Svinmollan
har de sista åren fått stor användning som spenatväxt.
Svinnegarn (mindre riktigt Svingarn),
socken i Uppsala län, Åsunda härad. 1,828 har. 557
inv. (1917). Annex till Tillinge, Uppsala stift,
Åsunda kontrakt. Framdeles skall S. skiljas från
Tillinge pastorat och förenas med Enköpings-Näs och
Teda till ett pastorat med S. som moderförsamling. I
S. finnes en ryktbar offerkälla (se Källkult,
sp. 562 med fig.).
Svinpest, veter., en hos svin förekommande, ytterst
smittsam sjukdom, som oftast och hufvudsakligen har
sitt säte i tarmarna och framkallas af en specifik
bakterie (Bacillus suipestifer). Sjukdomen uppträder
dels i en mera akut form som häftig tarminflammation
med blodiga afföringar, hög feber (40,5–42°) med
häftiga frosskakningar, hvarvid döden inträffar
stundom redan efter ett par dagar, i andra fall
dock först efter 2-3 veckor, dels som kronisk,
då den varar i genomsnitt 4-8 veckor, men stundom
flera månader. Den kroniska utvecklar sig vanligen
ur den akuta och yttrar sig i stark afmagring,
stinkande diarré med grönaktiga afföringar och
ett skorfvigt hudutslag. De viktigaste sjukliga
förändringarna bestå i djupa rötsår i groftarmarna,
betäckta af tjocka, gulaktiga skorpor af ostlik
beskaffenhet. Smittämnet sprides dels genom sjuka
djur, särskildt genom afföringarna, dels genom foder,
fodertråg, stallredskap, skötares skodon och kläder
m. m.; äfven råttor kunna förmedla smittans spridning;
djuren insjukna 5-20 dagar efter smittämnets
upptagande. Sjukdomen är sedan länge känd i Amerika
och England, men uppträdde i Sverige första gången
1887 i Malmöhus län, hvarifrån den äfven spreds till
Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, Kronobergs,
Östergötlands och Jönköpings län, men blef genom
myndigheternas energiska åtgärder (nedslaktning af
de angripna besättningarna) snart utrotad och har
sedan uppträdt på endast ett eller annat ställe i
landet. Svinpesten förekommer ofta tillsammans med
en annan smittsam svinsjukdom, svinsjuka (se d. o.),
och förväxlas stundom med denna. Till förekommande
af sjukdomens införande i landet är enl. k. kung. om
hvad iakttagas bör till förekommande af smittsamma
husdjurssjukdomars införande i riket af 9 dec. 1898
stadgadt, att utifrån införda svin skola hållas i
karantän i 60 dagar med undantag för sådana, som
sjöledes införas från Finland, då karantänstiden är
blott 24 timmar, för så vidt djuren komma från län,
som ej är förklaradt smittadt af svinsjukdom. För
sjukdomens bekämpande inom landet iakttages hvad
därom är stadgadt i k. kung. af 3 nov. 1906 om
åtgärder mot svinpest, svinsjuka och rödsjuka.
E. T. N.
Svinpremiering. Efter mönster af
nötboskapspremieringen (se d. o.) samt premiering
af svin i Danmark eger sedan 1912 premiering
af afvelssvin rum i Sverige med understöd
af statsmedel. Statsanslaget fördelas till
hushållningssällskapen, som hvart för sitt område
ansvara för densamma. Premieringen utföres inom
hvarje hushållningssällskapsområde af en nämnd,
bestående af ordf., som jämte suppleant
utses af Landtbruksstyrelsen på förslag af
hushållningssällskapets förvaltningsutskott, samt en
led., jämte suppleant, valda af förvaltningsutskottet:
dessutom eger svinafvelsförening att för sitt
område insätta en medlem i nämnden. Premieringen,
som sker årligen, skall omfatta fargaltar,
hvarjämte hushållningssällskap eger att för
sitt område besluta, om äfven afvelssuggor
skola premieras; djuren skola tillhöra medlem af
svinafvelsförening, hvars stadgar äro fastställda
af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och som har minst 8 medlemmar med minst 20 hos
föreningen inregistrerade afvelssuggor och minst 1
stamboksberättigad fargalt för hvarje börjadt 50-tal
suggor, hvarjämte minst 75 proc. af de registrerade
suggorna skola tillhöra medlemmar, som ega högst
50 har odlad jord och ej i större utsträckning
drifva uppfödning med affall från industri- eller
fabriksrörelse. För registrering af framstående
afvelsdjur af den stora hvita engelska rasen och af
förädlad svensk ras finnas riksstamböcker upplagda
af Landtbruksstyrelsen. Se k. förordn. 19 okt. 1911.
H. J. Dft.
Svinraser, husdjurssk. Europeiska vildsvinet,
Sus scrofa ferus, och asiatiska vildsvinet, Sus
vittatus, anses vara de tama svinrasernas stamformer
(se Svindjuren). Vittatus-svinet skiljer
sig från europeiska vildsvinet genom högre,
kortare och bredare skalle samt genom kortare
tårben. Ur dessa vildformer uppkomna tama raser ha
sedan århundraden korsats med hvarandra och gett
upphof till en mängd olika s. k. kulturraser. De
europeiska kulturraserna indelas vanligen i följande
fyra grupper. 1) Krushåriga svin (pl. II, fig. 14),
som omfatta flera olika raser inom sydöstra Europa
och närgränsande delar af Asien. Mest värderad af
dessa raser är otvifvelaktigt Mangaliczasvinet i
nordvästra Ungern. 2) Romanska svin, som förekomma
i södra Italien, Spanien, Portugal, södra Frankrike
och Schweiz; de ha bidragit till uppkomsten af de
moderna och öfver hela världen spridda engelska
svinen, i hvilka äfven ingå kinesiskt blod och
landtras. 3) Engelska svin, som indelas efter färgen
i två hufvudgrupper, hvita raser och icke hvita
raser, hvilka i sin ordning uppdelas efter djurens
storlek i små, stora och medelstora raser. De hvita
engelska svinen kallades förr Yorkshiresvin,
emedan de bildats i grefsk. York, men sedan man
lyckats framställa liknande svin i grefsk. Leicester,
Suffolk, Lincoln och Lancaster (Lancashiresvinet),
beslöt man sig för att kalla såväl Yorkshiresvinen
som öfriga lokalraser af samma typ för stora
(pl. I, fig. 1–3), medelstora (fig. 4) eller små
hvita engelska svin. Det lilla svarta engelska
svinet har en del underraser, såsom Essex-, Sussex-
och Suffolkraserna. Till de medelstora icke hvita
engelska svinen räknas den svarta Berkshire- (fig. 5)
och den gulröda Tamworthrasen (fig. 6), hvilka äro
mycket omtyckta liksom det tämligen nybildade stora
svarta engelska svinet, äfven kalladt Cornwallsvinet
(fig. 7–8), som härstammar från engelska marsksvinet,
en nu utdöd gammal engelsk landtras. 4) Europeiska
landtraserna bestå af två typer, den ena stor och
långörad, den andra liten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
