Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker - Sverkerska ätten - Sverre - Sverre - Sverre, Ole Anders - Sverresborg - Sverre Sigurdsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverkan af S:s gemål Ulfhild och biskop Gislo af
Linköping anlade flera kloster i Sverige (Alvastra och
Nydala omkr. 1143, Värnhem omkr. 1150). 1152-53 kom
till Sverige påflige legaten Nicolaus Breakspear,
kardinalbiskop af Albano, samt höll i Linköping
med andliga och världsliga stormän ett möte för att
ordna de kyrkliga förhållandena. Fråga var där om
upprättande af en svensk ärkebiskopsstol, men på
grund af inre split i landet förföll förslaget,
hvilken omständighet sedan medförde den svenska
kyrkoprovinsens underordnande under den lundensiske
ärkebiskopens primat. Sannolikt hade då redan Erik
Jedvardsson, sedan kallad den helige, rest sig
mot S. och fråntagit honom en del af riket. För
öfrigt medförde legatens beskickning bestämmelser
om betalandet af peterspenningen, om äktenskapet,
om straff för den, som bar våldsam hand på en klerk,
m. m. S:s sista år blefvo stormiga. Hans son Johan
blef dräpt af bönder på tinget; danske konungen Sven
Grade gjorde ett infall i Småland (vintern 1153-54);
detta misslyckades dock, och Sven blef störtad af
S:s styfson Knut. Slutligen blef S. 1156 mördad af
en tjänare, enligt en uppgift vid Alebäcks bro på väg
till julottan i Alvastra, väl på anstiftan af någon af
sina medtäflare (Erik eller Magnus Henriksson). Han
ligger begrafven i Alvastra. S. var två gånger gift:
1) med Ulfhild, änka efter Inge d. y.; och 2) med
Rikissa, dotter till konung Boleslav III i Polen. Af
hans söner öfverlefde honom Karl, Kol och Burislev,
hvilka sedan uppstege på Sveriges tron. Vid Alebäcks
bro, vid allmänna landsvägen, aftäcktes 21 aug. 1896
en 3 m. hög granitsten till S:s minne. - 2. S. (II)
den yngre Karlsson, son till Sverker d. ä:s son Karl,
räddades som barn till Danmark, då hans fader 1167 på
Visingsö öfverfölls och dräptes af Knut Eriksson,
och tillbragte där sina uppväxt- och tidigare
mannaår. Hans moder var dotter till en skånsk storman
och systerdotter till Valdemar den store. Efter
Knuts död 1196 blef han, som det synes utan strid,
upphöjd på Sveriges tron, kanske emedan Knuts söner
voro minderåriga. I öfverensstämmelse med sin ätts
traditionella politik gynnade han de sträfvanden till
ökade rättigheter och privilegier, som voro på väg
fram inom den svenska kyrkan och som under största
delen af hans regering representerades af ärkebiskop
Olof Lambatunga i Uppsala; bakom stod ärkebiskopen i
Lund. S. tillkännagaf öppet sin afsikt att ändra de
inhemska lagarna efter den kanoniska rätten, och i
ett gåfvobref för Uppsalakyrkan af 1200 stadgade han
för första gången i Sverige klerkers undantagande
från världslig domstol i brottmål och fritagandet
af kyrkornas hus och jordegor från all kunglig
uppbörd. Men med tillämpningen af förordningarna gick
det klent; S. klagade inför påfven Innocentius III,
att klerkernas undantagande från världslig domstol
äfvensom testationsfriheten till kyrkans förmån
icke kunde genomföras; påfven satte då (1206) sin
auktoritet bakom de nya påbuden, säkerligen äfven det
utan resultat. Sedan S. fått en son, Johan (1201),
och efter jarl Birger Brosas död (1202) gett denne
jarlsnamn, kom det snart till brytning mellan honom
och konung Knuts fyra
söner, som förut synas ha vistats vid
hofvet. Knutssönerna fingo understöd af birkebeinarna
i Norge, men blefvo slagna vid Älgarås 1205, där tre
af dem stupade. Den öfverlefvande, Erik, flydde till
Norge, men höjde snart åter upprorsfanan och segrade
vid Lena 31 jan. 1208 öfver S:s danska hjälphär, som
anfördes af S:s första gemåls far, Ebbe Sunesson,
broder till ärkebiskop Andreas i Lund. S. måste
nu fly till Danmark. Innocentius ingrep till hans
förmån och försökte få till stånd en förlikning,
men förgäfves. Vid ett försök att återtaga kronan
stupade S. vid Gestilren, i juli 1210. Han begrofs
hos sina fäder i Alvastra. S. var två gånger gift:
1) med Benedikta, dotter till danske stormannen
Ebbe Sunesson af Hvideätten och moder till Helena,
som blef gift med Sune Folkesson, och 2) med
Birger Brosas dotter Ingegärd, med hvilken han
hade sonen Johan, sedan konung i Sverige. - Jfr
K. B. Westman, "Den svenska kyrkans utveckling från
S:t Bernhards tidehvarf till Innocentius III:s".
1-2. K. B. W-n.
Sverkerska ätten, svensk konungaätt, härstammade
från Sverker (I) den äldre (d. 1156) och regerade
omväxlande med den erikska ätten från 1120-talet
till 1222.
Sverre, vulkan. Se pl. II till art. Spetsbergen.
Sverre, pseudonym. Se Sillén, A. V. af.
Sverre, Ole Anders, norsk arkitekt, f. 1865
i Fredriksstad, studerade i Trondhjems tekniska
skola och vid tekniska högskolan i Berlin.
Han egnade sig särskildt åt nationell norsk
träarkitektur, förestod bygget af Holm Munthes för
kejsar Vilhelm II komponerade norska byggnader
i Rominten och utförde Holmenkollens turisthotells
nybyggnad efter dess första brand (det brann åter
sommaren 1914). Bland hans öfriga arbeten äro Aas’
landtbruksskola och - på ett helt annat område -
ombyggnaden af Grand hotell i Kristiania.
G-g N.
Sverresborg, två af konung Sverre uppförda
befästningar. 1. Se Bergenhus, sp. 1447. -
2. Ett kastell, äfven kalladt Sion, på
Stenberget v. om Nidaros (Trondhjem), anlagdt
1193, flera gånger förstördt, återuppbyggdt och
försedt med ringmur under Håkan Håkansson,
men förfallet redan på 1300-talet.
K. V. H.
Sverre Sigurdsson, norsk konung, f. antagligen
1151, d. 9 mars 1202 i Bergen, var enligt egen
uppgift son af konung Sigurd; hans moder Gunhild,
en kvinna af bondsläkt från Vestlandet, var gift
med en kammakare Unas från Färöarna, bosatt i
Bergen. Han uppfostrades sedan 1156 på Färöarna, där
han vigdes till präst, och återkom 1176 till Norge,
där birkebeinarna (se d. o.) stodo i uppror mot konung
Magnus Erlingsson. Han stannade ej, utan gästade jarl
Birger Brosa i Östergötland och sin syster Cecilia,
som var gift med lagman Folkvid i Värmland. Dit kom
1177 en hop flyende birkebeinare efter nederlaget
vid Re och kallade S. till sin nye ledare. Han antog
förslaget, och med den lilla skaran äfventyrare drog
han åstad att eröfra Norge. Redan s. å. hyllades han
som konung på öreting vid Nidaros. Han lyckades med
sina från ett röfvarband till en disciplinerad trupp
förvandlade birkebeinare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
