Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brödsäd, mjöl och bröd, erhöll hvarje jordbruksidkare
12 kg. brödsäd pr person i månaden och andra personer
enligt särskilda "brödkort" 250 gr. mjöl eller 325
gr. mjukt bröd eller 200 gr. hårdt bröd pr dag. Ökad
ranson tilldelades personer med tungt arbete enligt
särskilda s. k. "påbrödskort". Kaffet beslagtogs,
och åtgärder vidtogos att reglera försäljningen
af mjölk m. m. På spannmål sattes minimipris för
att uppmuntra brödsädsodlingen. Brännvinsbränning
förbjöds från 1 okt. 1917 utom i samband med
pressjästberedning eller framställning af brännvin
från affallslut vid sulfittillverkning. 1917 års klena
skörd nödvändiggjorde statsbeslag på och ransonering
af hö och andra fodermedel. Den starkt begränsade
stenkolsimporten kräfde ökad vedafverkning, och
staten lade härför beslag på skogsområden i stora
delar af riket, äfvensom på allt flytande bränsle och
stearinljus. Att reglera bränsle- och lysefrågorna
upprättades en särskild Statens bränslekommission
(se d. o.). Den hindrade fotogenimporten framkallade
nya belysningsmedel, särskildt karbidlampor. Till
att lindra dyrtiden för de mindre inkomsttagarna
med familjeförsörjningsplikt medgaf riksdagen
afsevärda lättnader i bevillningstaxeringen
och därmed i kommunalskatten. För kommuner med
höga kommunalskatter bereddes lindring genom
statsbidrag. De kommunala lifsmedelsnämnderna
sökte tillhandahålla vissa förnödenheter åt mindre
bemedlade för lägre pris. Våren 1917 uppstodo
på flera ställen oroligheter med anledning af
lifsmedelsfördelningen, men dessa blefvo snart
stillade. Den allmänna prisstegringen nödvändiggjorde
(1917) krigstidstillägg med 15 proc. åt alla statens
befattningshafvande och därtill krigstidshjälp åt
de lägre aflönades hustrur och barn, 1918 höjdes
krigstidstillägget till 33 proc., hvarjämte åt statens
f. d. befattningshafvare medgafs sådant. Utgifterna
för neutralitetsvakten och lindrandet af kristidens
svårigheter mer än fördubblade statsbudgeten,
och betydande summor måste af staten upplånas inom
landet. Ensamt till anskaffning af lifsförnödenheter,
industriella råvaror, ved och krigsförsäkring
anvisade 1917 års riksdag 245 mill. kr. af lånemedel
i särskild tilläggsstat för detta år. För dem,
som genom affärer under kristiden gjort afsevärda
vinster, bestämdes (1915) en starkt progressiv
krigskonjunkturskatt. Rederinäringens höga
fraktinkomster beskattades dessutom genom en särskild
tonnageafgift. För spritförsäljning åsattes en accis
af 30–60 öre pr liter. Betydligt ökade utgifter
för järnvägarna föranledde höjning af person- och
godstaxor 1918 med 100–250 proc. Närmast för att få
medel för statens bidrag till folkpensioneringen
hade tobakshandeln redan förut gjorts till
statsmonopol. Sedan värnskatten utgått under 3 år,
ersattes den (från 1918) af en extra inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Ehuru statsmakterna hufvudsakligen voro sysselsatta
med åtgärder i anledning af kristiden, gjordes
därjämte genomgripande lagändringar. Nya lagar
antogos om äktenskaps ingående och upplösning, om
äktenskaplig börd, barn utom äktenskapet och adoption,
om expropriation och om skyddskoppsympning. En
särskild utvisningslag utfärdades. Högsta domstolens
arbetsbördor lättades genom inskränkning i rätten
att fullfölja mål till
högsta instans (bl. a. stadgades "summa revisibilis",
se d. o.). För det mindre jordbruket inrättades
särskilda statsunderstödda kreditkassor. Lagen om
försäkring för olycksfall i arbetet utsträcktes
(fr. o. m. 1918) till alla, som mot aflöning
arbeta för annans räkning, och ett försäkringsråd
för hela riket att afgöra förekommande besvär
m. m. upprättades. Fögderiförvaltningen
omorganiserades i samband med indragning af
kronofogdetjänsterna. Vid 1917 års riksdag
antogos starkt ingripande förändringar i
nykterhetslagstiftningen, så att äfven vin och öl
komma under försäljningskontroll. S. å. antogs
hvilande grundlagsförslag om 4-årig valperiod
för Andra kammaren. 1918 beslöts fördubbling af
riksdagsmännens arfvode (för den, som är bosatt
på ort, där riksdag hålles, höjes arfvodet med
endast 50 proc.). I hvart och ett af de fem största
statsdepartementen anställdes (fr. o. m. 1918)
utom expeditionschefen en särskild statssekreterare
(se d. o., sp. 1107–08). – Under första åren af
Världskriget hölls i allmänhet "borgfred" mellan
de politiska partierna. Vid 1914 års senare riksdag
samt vid 1916–17 års riksdagar tillsattes på K. M:ts
hemställan särskilda deputerade (s. k. "hemligt
utskott") för att yttra sig om den politiska
ställningen, och riksdagarna afslutades icke
formellt förrän nära årsskiftet, på det att
dessa deputerade skulle kunna inkallas. Under
1915 års riksdag samrådde statsministern
enskildt med partiledarna och andra högtbetrodda
riksdagsmän. Enligt aftal bakom kulisserna behandlades
utrikespolitiska spörsmål med stor försiktighet i
kamrarna. Men under 1917 års riksdag stegrades den
liberalsocialistiska oppositionen mot regeringens
sätt att föra neutralitetspolitiken. Man ansåg,
att regeringen utan samverkan med riksdagen
afgjorde viktiga ärenden, särskildt i fråga om
användningen af neutralitetsanslagen, och att den
visat för stor stramhet vid underhandlingarna
med England om tillförseln af kol och andra
nödvändighetsvaror. Samarbetet mellan stats-
och utrikesministrarna blef mot slutet ej heller
lyckosamt. Ryska revolutionen (mars 1917) ökade
i radikala kretsar sträfvandena för en ny
representationsförändring till minskande eller
afskaffande af Första kammarens ställning äfvensom
för införande af politisk rösträtt för kvinnor. När
riksdagen i hög grad beskurit regeringens äskanden i
fråga om anslagen till neutralitetsvakten, inlämnade
statsrådets samtliga ledamöter 5 mars 1917 sina
afskedsansökningar. Konungen uppmanade dem att
kvarstanna samt söka utjämna svårigheterna, och öfver
600,000 män och kvinnor framburo i en jätteadress sitt
gillande af regeringens politik. Men svårigheterna
kunde ej öfvervinnas, och 29 mars förklarade sig
ministären vidhålla sin förra ansökan. Konungen
uppdrog då åt f. d. finansministern K. Swartz (30
mars–19 okt. 1917) att som statsminister bilda
en ny ministär. Förre statsministern A. Lindman
blef utrikesminister, f. d. kammarrättsrådet
K. Carleson finansminister och rådmannen K. Dahlberg
jordbruksminister. Från den förra ministären
kvarstod utom Stenberg, som blef justitieminister,
endast civilministern O. von Sydow, men han lämnade
29 juni sin plats åt landshöfdingen V. Murray. Den
nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
