Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gaf sitt tacksamma godkännande, så att redan i
dec. 1912 kunde kölen sträckas till pansarbåten
"Sverige". Därjämte vidtogos frivilliga insamlingar
för att skaffa riket en luftflotta och landstormen
kulsprutor. Kort efter sin tillkomst tillsatte
den liberala regeringen fyra försvarsberedningar,
som under ledning af stats-, krigs-, sjö- och
finansministrarna skulle skyndsamt utreda
försvarskostnaderna, härens och flottans betydelse
för försvaret och öfningstiden samt om besparingar
vore möjliga. I beredningen insattes de liberales
främsta män utom ministären, spetsarna bland
socialdemokraterna samt en moderat högerman i
hvarje beredning. Militärsakkunniga tillkallades
i mån af behof. Den politiska spänningen mellan
stormakterna blef så stark, att hösten 1912
väntades ett världskrig. De svenska krigsfartyg,
som funnos, måste sättas i försvarsskick och en
del af härför afsedda kreditiv användas. I Finland
anlade ryssarna strategiska järnvägar mot svenska
gränsen, och upptäckten inom S. af många ryska
spioner ökade oron. Mot förväntan framlades icke
något försvarsförslag vid 1913 års riksdag. Omsider
nära årets slut offentliggjorde statsministern på ett
möte i Karlskrona det liberala försvarsprogrammet:
bl. a. vinterutbildning af armén, upprättande
af reservorganisationer, en större värnskatt
på de bemedlade till försvarets stärkande,
krigslagarnas humanisering och inrättande af
ett militieombudsmansämbete. Men på grund af de
vallöften, som de liberale riksdagsmännen (af
statsministern själf på möten i Dalarna) gett
före 1911 års val, skulle frågan om infanteriets
utbildning icke föreläggas 1914 års riksdag,
utan först efter andrakammarvalen på hösten
s. å. Det bebådade uppskofvet med afgörandet
af det viktigaste i försvarsfrågan: öfningstiden
för fotfolket, framkallade starka rörelser i alla
delar af landet. På initiativ af 361 Upplandsbönder
samlades i Stockholm 6 febr. 1914 öfver 32,000
allmogemän (det s. k. bondetåget, se d. o. Suppl.),
som landskapsvis under sina häradsfanor tågade upp
till slottet och genom sin talman, hemmansegaren Uno
Nyberg, försäkrade inför konungen sin villighet att
offra så väl till här som flotta, hvad sakkunskap
och tidens allvar kunde kräfva, samt med hänsyn till
de allmänna politiska förhållandena uttalade sin
önskan om försvarsfrågans lösning i sin helhet under
innevarande riksdag. Från 80,000 andra personer än
odalmän framförde grosshandlaren J. E. Frykberg deras
anslutning till bondetågets syften. I sitt svar på
slottets borggård betonade konungen, att han delade
bondemännens åsikter om försvarsfrågans omedelbara
lösning i sin helhet och ett sammanhang, och tillade:
"de fordringar på fälthärens slagfärdighet och
krigsberedskap, som af sakkunskapen inom min
armé uppställas såsom oeftergifliga, frångår jag
icke". Inför statsrådets ledamöter, samlade utanför
kanslihuset vid Mynttorget, framhöllo bondetågets
delegerade samma synpunkter som inför konungen. 11
febr. tågade omkr. 3,000 studenter från rikets
samtliga universitet och högskolor upp till slottet
och försäkrade konungen om sin anslutning till honom
i försvarsfrågan. Konungens uttalande till bondetåget
("borggårdstalet"), utan att han
därom hört statsrådet, föranledde detta att hos
konungen anhålla att, om han hade för afsikt att göra
offentliga uttalanden i politiska ämnen, på förhand
ge statsrådet kännedom därom. Denna hemställan,
som skulle hemlighållas för folket, förklarade
konungen sig icke kunna bifalla, ty, yttrade han,
"jag vill ej beröfva mig rätten att fritt meddela
mig med Sveriges folk". Då, 10 febr., begärde hela
statsrådet sitt afsked, och i sammanhang därmed
utfärdade 136 medlemmar af liberala samlingspartiet
tillhörande riksdagens båda kamrar 13 febr. ett
manifest till S:s frisinnade medborgare, hvari
framhölls, att ministären afgått för att häfda
den ställning, som vårt statsskick tillerkänner
konungens ansvariga rådgifvare och riksdagen och att
det parlamentariska styrelsesättet således bragts
i fara, samt uppmanades folket att i den strid,
som utbrutit, värna sin rätt att själft råda öfver
sina öden. I ett gemensamt manifest till S:s folk
14 febr. påpekade Första kammarens nationella parti
samt Andra kammarens landtmanna- och borgarparti,
att de liberale satte parlamentarism framför rikets
trygghet mot yttre fiender, att de tvärt emot sanna
förhållandet förklarat framstegsarbetet i fara och
att de velat tysta konungens röst, då han satt
vidmakthållandet af riket som sin första plikt;
manifestet vädjade till alla medborgare att sätta
in all sin kraft till försvarsfrågans lösning. En
oerhörd upphetsning rådde. Konungen uppdrog först åt
den liberale landshöfdingen friherre L. De Geer att
bilda en ny regering, men då detta misslyckats, åtog
sig f. d. statsrådet, landshöfdingen Hj. Hammarskjöld
ämbetet som statsminister (17 febr. 1914–30 mars
1917). Ministären kom till större delen att utgöras
af män, som stått utanför de senaste årens politiska
strider. Statsministern blef tills vidare äfven
krigsminister. Bankdirektören K. Wallenberg
blef utrikesminister, hofrättspresidenten
B. Hasselrot justitieminister, skeppsredaren
D. Broström sjöminister, landshöfdingen O. von
Sydow civilminister, fabriksidkaren A. Wennersten
finansminister, professor K. G. Westman
ecklesiastikminister och friherre J. Beck-Friis
jordbruksminister. Konsultativa statsråd blefvo
hofrättsrådet S. Stenberg, expeditionschefen
S. Linnér och öfversten B. Mörcke, som 15
aug. 1914 öfvertog Landtförsvarsdepartementet. Andra
kammaren upplöstes, och nya val utskrefvos. Den nya
regeringens försvarsprogram afsåg i anslutning till
bondetåget och konungens uttalande försvarsfrågans
lösning i ett sammanhang med en sammanhängande
"vinterlinje" af 250 dagars rekrytskola för
fotfolket, 3 repetitionsöfningar à 30 dagar och
därtill 15 dagars öfning för äldre årsklasser
äfvensom byggnad af 7 pansarbåtar utom pansarbåten
"Sverige". Valstriden blef synnerligen häftig. Högern,
moderata och liberala försvarsvänner anslöto
sig till regeringens program. Det liberala
partiet accepterade Staaffs Karlskronaprogram
med "sommarlinje" och en ökning intill 40 dagar
af infanteriets öfningar. Socialdemokraterna
yrkade bl. a. öfningstidens nedsättning till
6 månader. Valda blefvo 86 försvarsvänner, 73
socialdemokrater och 71 liberale (de sistnämnde
förlorade 22 platser till försvarsvännerna och 9
platser till socialdemokraterna). Ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
