Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kattegatt. Med makterna vid Östersjön och Nordsjön
(utom Norge) ingingos 1908 aftal (se därom
Östersjöaftalet), utan att Parisfredens förbud
mot Ålandsöarnas befästande blef upphäfdt. Vid
behandling af ett regeringsförslag år 1909 om
torf som lokomotivbränsle för statsbanorna hade
statsutskottet skaffat sig direkta upplysningar från
järnvägsmyndigheterna. När frågan behandlades i Första
kammaren, uttalade civilministern lämpligheten af,
att enligt § 46 riksdagsordningen sådana uppgifter
inhämtades genom regeringen. Härom uppstodo skarpa
debatter i riksdagen, hvarjämte utrikesministern
Trolle, jordbruksministern Petersson och konsultativa
statsrådet G. Roos afgingo ur regeringen.
Efter unionsupplösningen trädde försvarsfrågan åter
allvarligt fram på dagordningen. För att granska,
särskildt med hänsyn till rikets ekonomiska bärkraft,
ett af militärmyndigheterna uppgjordt förslag
till samfälld plan för rikets försvar tillsatte
regeringen 1907 en större kommitté af ledande
riksdagsmän och militärer under K. Lundebergs
ordförandeskap. Men då kommittén i juli 1910 var
nära färdig med sitt arbete, utträdde ur densamma de
liberale ledamöterna K. Staaff, H. Kvarnzelius och
D. Persson i Tällberg af missnöje med beräkningen
af försvarskostnaderna. Då var ingen utsikt att få
kommittéförslaget genomfördt vid 1911 års riksdag. Vid
denna motionerade socialdemokraterna om nedsättning
af försvarsutgifterna, och Andra kammaren begärde
en ny allsidig utredning hufvudsakligen genom
civila personer. Regeringen äskade 4 mill. kr. för
byggande af en större sjögående pansarbåt af den
s. k. F-typen (hela kostnaden omkr. 12 mill. kr.),
hvilken af de sakkunnige ansågs för svenska
förhållanden lämpligast. Anslaget afslogs i
Andra kammaren, men bifölls i gemensam votering
med 215 röster mot 145. Reservationer afgåfvos i
Andra kammaren af K. Staaff och H. Branting med
instämmande af 111 led. Hans Andersson anmälde,
att han röstat för anslaget, och med honom instämde
68 af kammarens ledamöter. Vid 1911 års val till
Andra kammaren tillämpades första gången de nya
rösträttsbestämmelserna, hvarvid valmännens antal
fördubblats sedan nästföregående val. Valet gick
regeringen emot. Valda blefvo 102 liberale, 64
moderate (högermän) och 64 socialdemokrater. Hela
Lindmanska ministären begärde omedelbart efter
valen sitt afsked. Konungen uppdrog åt K. Staaff att
för andra gången bli statsminister (7 okt. 1911–17
febr. 1914). Schotte och F. Berg återtogo sina ämbeten
från förra Staaffska ministären, och D. Bergström
blef krigsminister. Äfven Sjöförsvarsdepartementet
fick en civil innehafvare i vice Häradshöfdingen
J. Larsson. Envoyén grefve J. A. Ehrensvärd blef
utrikesminister, vice häradshöfdingen G. Sandström
justitieminister, bruksegaren frih. T. Adelsvärd
finansminister och A. Petersson i Påboda (som
öfvergått till liberala partiet) för tredje gången
jordbruksminister. Vid 1912 års riksdag förenades
landtmannapartiet och nationella framstegspartiet till
landtmanna- och borgarpartiet, inom hvilket amiral
A. Lindman snart öfvertog ordförandeskapet. Jämte
Första kammarens protektionister, som 1910 antagit
namnet det förenade
högerpartiet, hade 1905 de fåtalige frihandelsvännerna med en del
moderata protektionister 1905 sammanslutit sig till
Första kammarens moderata parti. 1912 förenades
högerpartiet och moderata partiet till Första
kammarens nationella parti under ordförandeskap af
f. d. justitierådet E. Trygger. Omkring H. Branting,
hvilken 1896 inträdde i Andra kammaren som den
förste socialdemokraten, bildades socialdemokratiska
riksdagsgruppen (se d. o.), gemensam för båda
kamrarna sedan 1911. Detsamma gäller om liberala
samlingspartiet sedan s. å. Den nya regeringen
lät upplösa Första kammaren och förordna om nya
val, för att dess sammansättning omedelbart och
genomgående skulle bli i enlighet med de nya kommunala
rösträttsbestämmelserna. Valda blefvo 86 högermän,
52 liberala och 12 socialdemokrater. Ministärens
positiva verksamhet inriktades väsentligen på det
socialpolitiska området. En särskild Socialstyrelse
inrättades, och lagen om arbetarskydd utsträcktes
till nya områden. För understödsföreningar
bestämdes registreringsskyldighet under en statens
tillsynsmyndighet. Om behandling af alkoholister
utfärdades en särskild lag med införande
af kommunala nykterhetsnämnder. Kommunernas
inkomster af spritdrycksförsäljningen indrogos
till statsverket för att frigöra kommunerna från
det ekonomiska intresset. Folkbiblioteksväsendet
omorganiserades. Nya lagar för jakt och
gemensamhetsfiske antogos. Djupgående förändringar
i kommunallagarna föreslogos af regeringen,
bl. a. om afskaffande af bolagens rösträtt, men
dessa godkändes ej af riksdagen. Dock antogs en
hel mängd smärre förbättringar, såsom i afseende på
kommunalfullmäktigeinstitutionen och utsträckning
af de proportionella valen till stadsfullmäktiges
beredningar och landstingens förvaltningsutskott. Den
nära 30-åriga folkpensioneringsfrågan var
nu omsider mogen för lösning. Med betydande
majoriteter i båda kamrarna och inom alla tre
politiska partierna antogs i hufvudsak det af en
kommitté under ordförandeskap af regeringsrådet
A. Lindstedt utarbetade och af regeringen framlagda
förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring,
hvari bl. a. fastställdes obligatorisk försäkring
med afgifter i tre klasser för alla (utom
statspensionerade) i 16–66-års-åldern, pension
vid arbetsinvaliditet och senast vid fyllda 67 år
samt pensionstillägg och understöd af statsmedel
(se Ålderdomsförsäkring).
Förarbetena till den af 1911 års riksdag beslutna
större pansarbåten voro utförda och kontrakt om
dess utförande af K. M:t godkända, men ministären
genomdref beslutets upphäfvande, och regeringen
framlade vid 1912 års riksdag förslag om anstånd med
pansarbåtsbyggnaden, tills den nya utredningen om
försvarsväsendet skett, äfvensom indragning af härför
anvisade anslag. I gemensam votering godkändes detta
regeringens förslag med 222 röster mot 143. Beslutet
väckte en storm af ogillande i vida kretsar. Från
flera håll föreslogs en frivillig insamling
för ändamålet. Svenska pansarbåtsföreningen (se
d. o.) bildades, och inom några månader insamlades
under form af frivillig beskattning omkr. 17
mill. kr., hvaraf det för pansarbåtsbyggnaden
erforderliga beloppet öfverlämnades till regeringen,
och riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
