Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 941-942 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svendsen, Conrad - Svendsen, Jens Blichfeldt Munthe - Svendstrup - Svend Tröst - Sven Dufva - Sven Elfsson - Sven Elofsson - Sven Haakonssön - Svenigorodka - Sven Jakobsson (Sveno Jacobi)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utvecklat banbrytande verksamhet som lärare, präst
och författare. Bland hans skrifter må nämnas
Praktisk veiledning til at rette talefeil (1891),
De dövstumme og deres opdragelse (1893) samt en
mycket spridd Husandagtsbok (1901). Sedan 1891 är
S. redaktör af "De döves blad". K. V. H.

Svendsen,
Jens Blichfeldt Munthe, norsk bildhuggare, f. 27
febr. 1869 i Volden (Söndmör), utbildad sedan 1886
vid konstskolan i Minneapolis, Art institute i
Chicago och Kunst- og haandverksskolen i Kristiania
(1896-97), har därefter studerat mest i Paris,
1897-1903 med statsstipendier, 1908-09 med Houens
legat. Utom porträttbyster, såsom af diktaren Andreas
Munch på Kjerulfs plass i Kristiania, och utkast
till monument öfver Ibsen och Björnson 1913, märkas
bland hans arbeten företrädesvis Sigurd Favnesbane,
Salome och Badande tiger. K. V. H.

Svendstrup, by i Jylland, 10 km. s. om Aalborg. Där
led 26 okt. 1534 den jylländska adeln under
Grefvefejden ett stort nederlag mot Vendsyssels
allmoge under "Skeppar Clement". E. Ebg.

Svend
Tröst. Se Drachmann, H.

Sven Dufva, hjälten i dikten
med samma namn, en af de berömdaste bland "Fänrik
Ståls sägner", en intellektuellt föga begåfvad,
men behjärtad bondson, som genom att icke lyda
en reträttorder, utan ensam försvara en spång mot
framträngande ryssar möjliggör en seger och räddar
den svenska hären från kringränning. Hufvudfiguren är
anknuten till folksagans teckning af Klumpe Dumpe,
den belackade yngste bror; hufvudscenen, striden på
bron, är inspirerad af sägnen om Horatius Cocles’
envig mot konung Porsennas här på bron v. om Rom
(se Livius II, kap. 10). - Utan skäl har man velat
identifiera Sven Dufva med verkliga soldater,
och 1909 restes en af L. G. Sandels (se d. o. 5)
bekostad minnesvård på Bångberget vid Lycksele
öfver soldaten Z. Bång, som särskildt utpekats
som förebild för diktens hjälte. Jfr Rancken,
"Fänrik Ståls hjeltar" (1864), samt R. G:son Berg
och I. Hjertén, "Fänrik Ståls sägner" (1913).
R-n B.

Sven Elfsson. Se Isala.


Sven Elofsson, ämbetsman,
historisk författare, anställdes 1556 i Gustaf Vasas
kansli och öfvergick sedan i Erik XIV:s tjänst. Han
sändes af honom mot slutet af 1563 till Polen
med bref från hertig Johan till konung Sigismund
August, åsyftande att inleda fredsunderhandling
mot villkor, att Johan och dennes gemål befriades
från fångenskapen, men blef af hertigen af Kurland,
Gotthard Kettler, gripen och förd till slottet Bauske,
där han i tre års tid hölls fången. Återkommen till
Sverige efter Sturemorden, var han närvarande vid
Eriks och Johans bekanta möte på Svartsjö hösten
1567 och kom då äfven i tillfälle att till den senare
framföra bref från Polen jämte muntliga
underrättelser. Sedan hertigarnas uppror utbrutit, sändes
han jämte Jöran Gera till dem med förslag till
förlikning, hvilka dock icke antogos. 1569 deltog
han i en ny beskickning till Polen och fick 1570 på
senhösten i uppdrag att till fredsunderhandlingen
i Stettin öfverföra Johan III:s slutliga förklaring
på fredsvillkoren. 1573 inträdde han i tjänst hos
hertig Karl och åtnjöt tydligen dennes förtroende. Han
följde honom på hans friarfärd till Tyskland 1577-78
och var vittne vid hans trolofning i Heidelberg i
maj sistnämnda år. Under hertigens bröllopsfärd
1579 var han led. af regeringen i hertigdömet
och fick vid hertiginnans landstigning i Nyköping
hälsa henne med ett tal i de närvarandes namn. Om
hans senare lefnadsöden är ej mycket bekant. Ännu
1593 var han emellertid i hertigens tjänst. De
sista åren tillbragte han på sin gård i närheten af
Västerås. Där sammanskref han på ålderdomen med stöd
förmodligen af egna anteckningar och i hvarje fall
af handskrifna källor sina s. k. Paralipomena (tr. i
"Handl. rör. Skand:s hist." 12) eller anteckningar
om de politiska händelser, i hvilka han mer eller
mindre nära deltagit. De göra ett trovärdigt intryck
och stå på ett högre plan än den tidens krönikor
i öfrigt. Bl. a. innehålla de en vacker och af
senare författare mycket använd redogörelse för
Gustaf Vasas sista tal till ständerna. Förordet till
desamma är dateradt våren 1599, då förf. sålunda ännu
lefde. Förmodligen har han aflidit kort därefter;
anteckningarna afbrytas med 1579. Sitt välförsedda
bibliotek skänkte han till Västerås och Strängnäs
skolor. Han var en för sin tid högt bildad man,
duglig och rättrådig, och har ej ådragit sig samma
stränga dom som så många andra af den äldre Vasatidens
kungliga sekreterare. Ehd.

Sven Haakonssön [håk-], vanligen kallad Svein
jarl, norsk regent, yngste son till Haakon Ladejarl
(se Haakon, norska jarlar 2), blef vid Norges delning
mellan segerherrarna efter slaget vid Svolder 1000
Olof Skötkonungs ståthållare i de fyra fylkena i det
inre af Tröndelagen samt i bägge Möreområdena (se
Möre 2) och Romsdal. S. var gift med Olofs syster
Holmfrid. Då brodern, Eirik jarl (se Erik
Håkonssön), 1015 for till England, skulle S. öfvertaga
herradömet äfven öfver hans del af riket (resten af
Tröndelagen, Nord-Norge och landet mellan Stad och
Lindesnes) i egenskap af förmyndare för brorsonen
Haakon (se d. o. 3). Men vid denna tid uppträdde Olof
Haraldsson (den helige) som tronpretendent. I kampen
mot denne led S. våren 1016 ett afgörande nederlag
vid Nesjar (se d. o.). S. flydde till Sverige, där
han dog hösten s. å. K. V. H.

Svenigorodka [-garå’dka], kretsstad i ryska guv. Kiev,
vid floden Tikitsj. 16,972 inv. (1897).

Sven Jakobsson (latinis. Sveno Jacobi), humanist,
biskop och statsman under förra hälften af 1500-talet,
var troligen bördig från Västergötland af en släkt,
som möjligen tillhörde lågfrälset; han har själf
afritat sitt vapen, en sköld med två fiskar, som bita
hvarandra i stjärten. I början af 1500-talet var han
kanik i Skara, inskrefs 1508 vid Rostocks universitet
och blef troligen där magister. Efter hemkomsten
blef han som "scolasticus" föreståndare för skolan
i Skara. I ungdomen uppträdde han som latinsk skald
och författade på detta språk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>