Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedberg, Jesper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bearbetningar); af dessa kvarstår ett tjugutal (hvaraf
7 original) i Wallins psalmbok. S:s diktning
är icke särskildt utmärkt af lifligare poetisk
inbillningskraft eller varmare känsloglöd, men
återspeglar tidehvarfvets kärnfulla och trosvissa
manlighet. Af de 1819 kvarstående originalpsalmerna
må nämnas 342 (för barn: "O Gud, som ej de spädas
röst föraktar"), 313 (för präster: "O gode herde du,
som gaf ditt lif för fåren") och slutpsalmen 500:7
("Herre, signe du och råde"). Mycket karakteristiska
äro "en konungs bönepsalm" och "en arfprins’
bönepsalm" (320 och 321 i 1695 års psalmbok). Af
S:s öiversättningar ha många blifvit klassiska i
svenskt fromhetslif, så t. ex. 272 ("Nu tacker Gud
allt folk"), psalmen om ordet 120 ("Ack blif hos oss,
o Herre Krist"), änglapsalmerna 35 ("Gud låter sina
trogna här") och 36 ("Gud vare tack och ära"),
nyårspsalmen 412 ("Vår tid är ganska flyktig här"). -
Äfven i den kommitté, som under ärkebiskopens
presidium utarbetade den nya kyrkohandboken, satt
S. (1692-93).
Vid Uppsala universitet blef S. omedelbart efter
sitt tillträde till professuren rektor (1692-93)
och fungerade i denna egenskap vid jubelfesten
1693. Den cartesianska striden, som nyss förut
upprört universitetet, lade sig vid denna tid,
hvartill jämte flera andra omständigheter -
såsom den våldsammaste kämpen professor Schütz’
död 1693 - äfven inflytandet af S:s öfverlägsna
personliga egenskaper bidrog; i sak stod denne helt
på den ortodoxa sidan. Under de första åren af sin
professorstid mycket upptagen af de rikskyrkliga
ärendena, kunde han efter att 1695 ha tillträdt posten
som förste teol. professor och domprost mera helt
egna sig åt Uppsala. Han föreläste nu nya testamentet
(förut gamla testamentets didaktiska och profetiska
skrifter); kännetecknande för hans undervisning
var det varma nitet för en praktisk och personlig
tillegnelse af de kristliga sanningarna. Enskildt
föreläste han bl. a. moralteologi, ett ämne, som
ännu icke hade någon representant i fakulteten; han
följde därvid Calixtus’ lärjunge Dürr, som uppställt
det första lutherska systemet i teol. etik. Äfven
åt den praktiska prästbildningen egnade han
mycken uppmärksamhet och anordnade regelbundna
homiletiska öfningar för studenterna. Inspektor
för fyra nationsföreningar, omfattade nan ungdomens
angelägenheter, icke minst dess ekonomi, med stort
intresse. Den pastorala verksamheten i församlingen
med predikan, katekesförhör m. m. skötte han ock
flitigt. Saknaden var stor bland såväl lärjungar som
församlingsbor, då han 1703 lämnade Uppsala för att
tillträda episkopatet i Skara, hvartill han 1702
utnämnts. 1705 blef han teol. doktor. Skara stift
skötte han i trettio år med stor flit och nitälskan,
icke utan en viss egenmäktighet. Hans visitationsresor
voro mycket talrika, hans prästmöten årliga. För
söndagshelgd, för katekisation, för barnens
undervisning verkade han träget. För läroverken
utgaf han åtskilliga läroböcker, så i teologiska som
i andra ämnen, och lät 1707 anlägga ett tryckeri i
stiftsstaden. Vid upptagandet af kyrklig verksamhet
bland svenskarna vid Delaware i Amerika 1696-97
hade S. medverkat och utsett de förste dit utsände
prästerna. Som biskop fick han ledningen af denna
verksamhet och vårdade sig om den med stort intresse;
han har redogjort
därför i arbetet America illuminata (1732). Därvid
förekommande beröring med engelska kyrkan föranledde,
att han 1712 blef kallad till medlem af Society
for the propagation of the gospel. Äfven öfver den
svenska församling i London, som 1710 bildades,
fick han öfverinseendet. Till Lissabon sände han på
svenske konsulns begäran 1712 en präst, A. Silvius,
för att betjäna lutheranerna där (mest tyskar); denne
måste dock på grund af katolikernas förföljelser
1721 återvända.
I riksdagens förhandlingar tog S. flera gånger
verksam del. Själfständig och orädd, kom han oftast
i minoriteten. Vid utskottsmötet 1710 yrkade han
ifrigt på fred, och vid riksdagen 1713-14 slöt han
sig till dem, som ville kalla Ulrika Eleonora till
riksföreståndare, väl dock snarare för att slippa
en herreregering än af sympati för det annalkande
frihetstidsstatsskicket. Detta bekämpade han senare
ifrigt; enväldet ville han dock icke bibehålla, utan
önskade snarare en kungamakt efter mera gammaldags
svenskt mönster; i bondeståndet hade han därvidlag
medhållare. Han blef därför vid 1719 års riksdag
mycket illa sedd af de härskande kretsarna och utsatt
för en sårande behandling, som föranledde hans hemresa
före riksdagens slut. Äfven vid sin sista riksdag
(1723) rönte han prof på de maktegandes misshag.
Som predikant var S. en af sin tids allra
främsta. Han hör till 1600-talsortodoxiens
praktiska predikoriktning med dess betonande
af det kristna lifvets utveckling och dess
inriktning på hela folkets kristliga fostran;
individuell är den väldiga kraften och intensiteten,
bibelanvändningens rikedom och uttrycksfullhet, den
personliga, mystiskt färgade innerligheten Han utgaf
en evangeliepostilla (Guds barnas heliga sabbatsro,
2 bd, 1710-12) och en epistelpostilla (Sanctificatio
sabbati, 1734); bland andra strödda predikningar må
nämnas Ungdoms regel och ålderdoms spegel, två
afskedspredikningar från Uppsala 1703, och Guds heliga
ödnalag, prästmötespredikan 1713. I ämbetsbref till
sitt stifts prästerskap behandlade han ofta tidens
händelser under religiös synvinkel; så t. ex. i ett
bref med anledning af slaget vid Poltava 1709 (jämför
den stora botförkunnelsen i Betänkande om Sveriges
olycko, 1710). En uppbyggelsebok är Casa pauperum,
gaza divitum (1723). Också en stor katekesförklaring
utgaf han (Catechismi gudliga öfning, 1709).
Sysslandet med de kyrkliga böckerna förde S. in
på intresset för svenska språket. Han yrkade på en
reformerad stafning efter uttalet; denna iakttogs
i hans psalmbok. Till biskopsmötet 1695, som var
konservativt i rättstafningsfrågan, insände han
sina Oförgripelige tankar om thet svenska språkets
förbättrande uti skrifvande och talande, ett
arbete, som sedan omarbetades och utvidgades till
Schibboleth, Svenska språkets rycht och richtighet
(färdig 1701, utg. 1716). Det är en blandning af
rättskrifningslära, grammatik och ordbok; i fråga
om ordskatten är ståndpunkten puristisk, och det
gammalsvenska böjningssättet ville S. bevara. Boken
framkallade en rättstafningsstrid; U. Hjärne, som höll
på den gängse stafningen, skref en hetsig motskrift,
"Orthographia Suecana", hvarpå S. svarade med
Hedersförsvar (1719). Han skref äfven en Grammatica
Suecana (1722) samt en aldrig tryckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
