Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förgrening af S. Vattenytans största längd,
nära sammanfallande med 42:a breddgraden, är 1,187
km.; dess största bredd är 613 km. och den minsta
(mellan Krims sydligaste udde och Kap Kerembe) 229
km. Arealen uppgår, enligt Krümmel, med Asovska
sjön (37,605 kvkm.), till 382,843 kvkm. och
enligt J. Strelbitsky, utom Asovska sjön, till
423,993,5 kvkm. Kustlinjen har, med inräkning af de
minsta bukter, en längd af 4,914 km., hvaraf 2,866
km. tillkomma den europeiska kusten. Från Bosporen
till Kap Emine på Balkan är kusten brant och har
en större inskärning, Burgasviken; vidare åt n.,
förbi Varna och genom det s. k. Dobrudscha till
Donaus mynningar, är den däremot lågland och blir
vid utloppet af nämnda flod, som årligen afsätter i
hafvet omkr. 82 mill. kbm. sand och lera, sönderskuren
i en mängd träsk och bankar. Äfven n. om Donau är
kusten låg och garnerad med laguner, här kallade
limaner. Dnjepr-Bugs liman är liksom den betydande
Perekopviken, som skiljer Krim från fastlandet, så
grund, att endast smärre fartyg kunna komma upp till
de nära nämnda floders mynningar belägna hamnarna
Nikolajev och Cherson. På Krim höjer sig kusten
åter och består från kap Chersonesos till Kaffa af
en brant bergskedja af kalkformation (Jaila-dag);
på Krim märkas åtskilliga vikar med goda hamnar,
såsom Eupatoria och Sevastopol vid Kalamitaviken,
Balaklava och Kaffa (Feodosia) vid vikarna af
samma namn. Halföarna Kertj och Taman, hvilka
båda skilja Asovska sjön från S., äro till större
delen låga och sandiga. Den senare är uppfylld af
saltträsk och laguner. Den omständigheten att dylika
vattensamlingar vidare sträcka sig upp mot Don och
österut till Astrahan visar tydligt på en forntida
förbindelse mellan Kaspiska hafvet och S., hvilken
fanns ännu under kvartärtiden; först senare bröt sig
S. ett utlopp till Medelhafvet (jfr Kaspiska hafvet,
sp. 1206). På andra sidan om Tamanhalfön närmar sig
Kaukasus’ bergskedja kusten och följer densamma till
inemot Riones floddal i guv. Kutais, där den drager
sig längre inåt landet. Från Batum, nära turkiska
gränsen, vidtaga Mindre Asiens kustberg, som endast
med korta afbrott löpa efter S:s hela södra kust, på
flera stäl1en utskjutande uddar af ansenlig höjd. På
grund af strändernas branthet finnas på denna sträcka
endast få goda ankarplatser, af hvilka de bästa äro
att söka i Samsun- och Sinopevikarna. Hamnar af vikt
vid S. äro, utom de redan nämnda: Balcik, Constanza,
Sulina, Akjerman, Perekop, Kertj, Suchum Kale, Poti,
Trabezon, Samsun och Sinope. Öarna äro endast tre och
obetydliga: Djilan Adassy l. Ormön utanför Donaus
norra mynningsarm, Berezan vid Dnjeprs liman och
Kefken vid Mindre Asiens nordvästra kust. - Hafvets
djup tilltar i allmänhet från kusterna mot midten och
är minst i dess nordvästra del, där isobaten för 1,000
m. träffas först v. om Krims södra udde, medan den
går 10-50 km. utanför Mindre Asiens kust. Hafvets
medeldjup beräknades af Murray till 754 m., men
efter hans tid har det största hittills funna djupet
lodats 2,618 m., och medeldjupet beräknas nu till
1,197 m. Tillflödena, Donau, Dnjestr, Dnjepr, Don,
Kuban, Kizil Irmak, Sakaria m. fl., äro både många
och stora. Deras flodområde uppgår till 2,087,060
kvkm. och upptar 21,1 proc. af Europas yta. På grund
af flodernas olika vattenstånd är emellertid den
vattenmassa, som tillföres hafvet, högst växlande. Den
är störst i maj-juni, minst i febr. Som en naturlig
följd af det rika tillflödet på sött vatten är S:s
salthalt (1,5-1,8 proc.) knappt hälften så stor
som Medelhafvets. Dess temperatur är i allmänhet
vida lägre, än man kunde vänta af det sydliga
läget. Sommarisotermen för 19,6° C. följer den
norra kusten och den för 21° C. den södra, men
som temperaturen under vintern sjunker, så att
hafvets norra del nästan årligen är isbelagd, blir
medeltemperaturen för året endast 13,7° C. Vid
två tillfällen, åren 401 och 762, vet man, att
t. o. m. hela hafvet varit fruset. I den längdprofil
mellan Vareca och Pizunda vid Kaukasusstranden,
som den ryska forskningsexpeditionen 1890-91 upptog,
fann man mellan 40 och 90 m. djup ett kallt lager af
mindre än 8°. På ungefär 60 m. djup sjönk termometern
i medeltal till 7,2°; extremerna voro 6,2° och
7,6°. Men under detta skikt steg temperaturen
ända till bottnen med 2°, uppenbarligen värmdt af
Medelhafsvattnet, hvilket som en salt underström
strömmar genom Bosporen in i S., medan ytvattnet
med stark ström går från S. genom Bosporen till
Medelhafvet. De härskande vindarna äro vanligen
under sommaren nordöstvinden, under vintern sydliga
och sydöstliga vindar. Dimmor förekomma ofta, och
häftiga stormar uppkomma plötsligt. Ebb och flod äro
endast obetydligt märkbara. Med afseende på djurlifvet
företer S. stor likhet med Kaspiska hafvet; å andra
sidan eger det äfven flera för Medelhafvet betecknande
arter. Vid de stora flodmynningarna lefver stören,
i saltare vatten förekomma makrill, hvitling, tunga
och tonfisk i mängd. Däremot fann ofvannämnda ryska
expedition, att intet djurlif existerar under 100
famnar från bottnen i följd af den rikliga förekomsten
af svafvelväte. Fossila rester af Dreissena, Cardium
och andra mollusker ha upptagits, hvilket visar, att
hafvet förr haft organiskt lif, men detta dödades
enligt Andrusov, när föreningen med Medelhafvet
kom till stånd, af dettas saltare vatten, hvilket
gaf upphof till det svafvelväte, som nu finnes på
djupet. - I strandsjöarna på Krim och vid Akjerman
produceras betydande mängder salt.
Redan tidigt
besökte grekerna S., dit de enligt sagan företogo sitt
ryktbara argonautertåg. De kallade det först Pontos
axenos, "det ogästvänliga hafvet", men ändrade vid
närmare bekantskap detta namn till Pontos euxeinos,
"det gästvänliga hafvet". Af turkar och tatarer
erhöll det i en senare tid på grund af sina dimmor
och stormar benämningen Svarta hafvet. Af de många
grekiska kolonier, som uppstodo på dess kuster,
må nämnas Pantikapaion och Fanagoria på ömse sidor
om cimmeriska Bosporen, det nuv. sundet vid Kertj,
samt Tanais vid Dons mynning, hvilka spelade en
betydande roll i den dåvarande världshandeln. Med
folkvandringen råkade emellertid de kommersiella
förbindelserna i en allmän förvirring, som Bysans
endast för en kortare tid kunde betvinga, och först
på 1200-talet blef S. åter skådeplats för en liflig
europeisk samfärdsel. Genueserna gjorde sig nämligen
vid denna tidpunkt till herrar öfver större delen af
hafvet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
