Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Susita - Suslik - Sus Minervam (docet) - Susna - Suso, Heinrich - Sus och dus - Susos Gudeliga snilles väktare - Suspekt - Suspendera - Suspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under Världskriget jan. och juli 1917 skådeplats
for heta strider mellan centralmakterna och
ryskrumänska trupper. 10 aug. började de förbundne
öfvergå S., stredo sedan vid Soveja i öfre S.-dalen
26-27 samt gingo 29-30 fram på ömse sidor om S.
L. W:son M.
Suslik (Spermophilus citillus), zool., ryska namnet
på siseln. Se Siselsläktet och fig. där.
Sus Minervam (docet), latinskt ordspråk, öfv. från
ett liknande grekiskt: "svinet lär Minerva",
"ägget vill lära hönan värpa", citat från Cicero
("Academica", I, 5, 18).
Susna. Se Susendalen.
Suso (latinisering af Suse l. Seuse, moderns namn),
Heinrich, tysk mystiker, f. omkr. 1295, förmodligen i
Konstanz, d. 25 jan. 1366 i Ulm, tillhörde sannolikt
en patriciersläkt von Berg i Konstanz. Modern
synes ha varit från Überlingen, som af traditionen
senare gjorts till S:s födelseort. Han ingick vid
13 års ålder i dominikanklostret i sin fädernestad,
studerade på 1320-talet några år under Eckhart
vid sin ordens högskola i Köln och beklädde sedan
posterna som lektor och prior i Konstanz. 1339-46
var han jämte sitt konvent förvisad ur staden på
grund af partitagande för påfven i dennes strid med
kejsar Ludvig af Bajern. 1348 blef han på grund af en
skandalhistoria, som af förtalet pådiktades honom,
förflyttad till klostret i Ulm, där han tillbragte
sitt återstående lif. Vid 18 års ålder blef han omvänd
till ett djupare fromhetslif i mystikens anda; han
hade alltifrån den tiden många extaser och visioner
och lefde under många år i den ytterligaste askes,
underkastande sig ett fullständigt raffineradt system
af själfplågerier. Men vid 40 år lärde han sig,
att askesen var blott en förskola, och bortlade den;
"gudshängifvenhetens högskola" skulle bli det aktiva
lifvets pröfningar. Han egnade sig därefter åt en,
som det synes, vidt utsträckt och välsignelserik
själasörjarverksamhet, mest riktad på kvinnor,
särskildt nunnor. Inom sin orden motverkade han
inträngande förvärldsligande; mot kyrkans förfall
har han starka varnings- och bestraffningsord. I
grund och botten förblef han dock alltid en inåtvänd
natur. Hufvuddragen i hans religiösa åskådningar äro
hämtade från hans beundrade lärare Eckhart och utgöras
af den spekulativa areopagitiska mystiken. Men
hans religiösa originalitet och styrka ligga mera
i Kristusbetraktelsen, som är särskildt utbildad i
två karakteristiska riktningar: dels hänförelsen för
den "eviga Visheten", en kvinnlig personifikation af
Guds högsta egenskaper, identifierad med Kristus och
af S. prisad med en ridderlig trubadurs svärmiska
glöd, dels begrundandet af Kristi lidande och dess
efterliknande i världsförsakelse, själfförnekelse och
tålamod under Guds skickelser ("gelassenheit"). Det
religiösa lifvets höjdpunkt förblir alltid för honom
extasens sällsynta och korta stunder, det omedelbara,
"bildlösa" skådandet af det gudomliga. - På gamla
dagar (omkr. 1362) utgaf han en öfversedd upplaga
af sina skrifter (hans Exemplar), omfattande: Vita,
hans själs historia, urspr, upptecknad af hans andliga
dotter, nunnan Elsbeth Stagel i Töss vid Winterthur,
Büchlein der ewigen weisheit, skrifven 1327-34,
innehållande hans vishets- och passionsmystik, ett
af den medeltida uppbyggelselitteraturens
mest klassiska verk (äfven på latin: Horologium
æternæ sapientiæ; om en sv. öfv. se Susos
Gudeliga snilles väckare), Büchlein der wahrheit,
skrifven 1326-27, af mer spekulativt metafysiskt
innehåll, samt Briefbüchlein, en brefsamling. Därtill
komma ytterligare några bref och predikningar. I
nyare tid ha S:s skrifter flera gånger utgetts,
senast af K. Bihlmeyer ("H. Seuse. Deutsche
schriften". 1907). - Jfr W. Preger, "Geschichte der
deutschen mystik im mittelalter", II, R. Seeberg,
"Aus religion und geschichte", I, Bihlmeyers
inledning i den anförda uppl. af S:s skrifter,
och K. B. Westman, "Birgittastudier", I (1911).
K. B. W-n.
Sus och dus, ung. = svalg och dryckenskap, oordentligt
lif i kostsamma nöjen (af mlty. sus, stoj, och
fsv. dus, larm (?); jfr da. duse, svira. och
no. duse, stoja).
Susos Gudeliga snilles väckare, en svensk öfv. af
dominikanmystikern Susos (se Suso) 1338 författade
traktat Büchlein der ewigen weisheit, hvilken
af honom själf öfversattes till latin med titeln
Horologium æternæ (eller divinæ) sapientiæ. Den
svenske öfversättaren är ej angifven, liksom ej
heller tiden för öfverflyttningen till svenska, men
det bevarade handskriftsmaterialet pekar på tiden
närmast före midten af 1400-talet (ej senare än
1442). Tre handskrifter föreligga i två redaktioner,
den ena förkortad, och dessutom ingå sex längre
stycken i den till lektier för Vadstenanunnornas
gemensamma konventsläsning afsedda cod. A 3 i
k. biblioteket. I Helsingfors’ universitets bibliotek
förvaras dessutom fyra fragment (förut omslag för
fogderäkenskaper), hvilka öfverensstämma med den
förkortade redaktionen. Bägge redaktionerna af den
svenska Suso-traktaten utgåfvos af R. Bergström
1868-70 i "Sv. fornskr.-sällsk:s samlingar".
R. G.
Suspekt (lat. suspectus), misstänkt.
Suspendera [uttalas ofta: syspa^dera; fr. suspendre,
lat. suspendere, eg. upphänga, hålla sväfvande],
uppskjuta, låta anstå; för längre eller kortare tid
afsätta l. afstänga någon från en befattning; hand.,
inställa betalning.
Suspension [-panjön; af suspendera, so d. o.],
uppskof; befattningshavares afsättning för viss
tid; upphäfvande (t. ex. af en förordning eller
bestämmelse). 1. Jur., vanligen benämning på den
straffpåföljd, enligt hvilken en ämbetsman (hvad
därmed förstås se Straffl. kap. 10 § 1) eller med
ämbetsman i detta afseende likställd offentlig
funktionär (härom se Straffl. kap. 25 § 22), därest
han begått förbrytelse i denna sin egenskap, för viss
tid ådömes förlust af de rättigheter och förmåner,
som åtfölja det ämbete eller den offentliga funktion,
hvari han sig förbrutit. Sådan påföljd ådömes enligt
allmänna strafflagen i de fall, som omnämnas i dess
25:e kap. Är han ej längre i besittning; af ämbete
resp. dylik funktion, skall han i stället jämlikt
Straffl. kap. 2 § 17 dömas till böter eller till
fängelse i högst sex månader. Något minimum eller
maximum för den tidrymd, hvarå en sådan förlust af
rättigheter resp. förmåner kan ådömas uppställer
allmänna Strafflagen icke. I lag af 8 mars 1889 om
straff för ämbetsbrott af präst m. m. uppställes
däremot en dylik påföljd med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
