Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sully-Prudhomme, René Francois Armand Prudhomme - Sulläder - Sulman-asarid - Sulmona - Sul p. - Sulphur - Sulphur springs - Sulphur vegetabile - Sulpicia - Sulpicius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som välvilligt anmäldes af Sainte-Beuve
och nästa år uppnådde en ny upplaga. I Le Parnasse,
utgifven af Leconte de Lisle, intogos några dikter af
honom. 1866 utkom Les épreuves, en samling sonetter,
i hvilken den djupa pessimism, som sedan färgade
hela hans diktning, för första gången fullt märkbart
framträdde. Han kunde nu odeladt egna sig åt sin
diktning. 1869 utgaf han diktsamlingen Les solitudes
och en öfversättning af "Le premier livre de Lucrèce"
med ett företal. Året 1870 öfverhopade honom med
lidanden. Först dogo inom några dagar hans närmaste:
hans moder, onkel och tant; därpå bröt kriget ut,
och hans redan svaga hälsa kunde icke bära ett hårdt
vinterfälttågs lidanden: han angreps af en svår
paralytisk sjukdom, från hvars följder han aldrig
riktigt hämtade sig. 1872 utgaf han Les écuries
d’Augias, Croquis italiens, Impressions de la guerre,
Les destins, 1874 sonettsamlingen La France, La
révolte des fleurs, 1875 Les vaines tendresses, 1878
La justice, 1886 Le prisme, 1888 Le bonheur. Efter
utgifvandet af "Le bonheur" upphörde han så godt som
att skrifva vers och egnade sig sedan åt filosofiska
studier, ur hvilka uppstodo arbetena L’expression
dans les beaux-arts (1883), Reflexions sur l’art
des vers (1893) och Testament poétique (1901) samt
flera filosofiska artiklar i facktidskrifter samlade
i bokform såsom Que sais-je? Examen de conscience
(1895), Le problème des causes finales (tillsammans
med Ch. Richet, 1902), La vraie religion selon
Pascal, Psychologie du libre arbitre (1907) och Le
lien social (1909). Han invaldes i Franska akademien
8 dec. 1881 och fick 1901 Nobelpriset i litteratur,
första gången det utdelades. Större delen af denna
belöning använde han att upprätta ett pris för poesi,
som skall utdelas af "Societé de gens de lettres". 19
juli 1914 invigdes ett monument öfver honom i
Lyon. Den originellaste delen af S.-P:s diktning är
tankepoesi. Han är på en gång tänkare och poet. Han är
djupt genomträngd af tidsålderns naturvetenskapliga
åskådningssätt. Människolifvet ter sig för honom som
en myggdans i solen, som en förfärlig dröm, där det
är omöjligt att förverkliga lyckan, där kärleken
är ouppnåelig och rättvisan saknas ("Le bonheur",
"La justice"). Detta åskådningssätt fyller honom med
en pessimism, som erinrar om Pascals och Lucretius’. I
sina försök att tolka tillvarons gåtor har han skapat
en poesi, som ej saknar storhet. Lika nykter som hans
tanke är, lika känsligt är hans hjärta. Han gråter
öfver all lifvets orättfärdighet, öfver omöjligheten
att nå lyckan, han ryser vid tanken på att bli fader
till ett barn, som skall genomgå samma oundvikliga
lidanden som han själf (Voeu). Hans analys af
dessa själstillstånd, af samvetets stingande kval,
af stämningar, skiftande mellan hopp och fruktan,
är alltid äkta, sann och enkel, och han intränger
obevekligt till själens djupaste gömslen. Hela hans
poesi är en ständig strid mellan förnuftets kalla
analys och hjärtats heta önskningar, präglade af ädel
humanitet och religiös upphöjdhet. För att återge
dessa subtila själstillstånd och flyktiga drömmar
eger han till sitt förfogande de utsöktaste och mest
träffsäkra uttryck. Som konstnär är han fri från alla
retoriska effekter. Hans
uttryck är enkelt och klart och hans formgifning
mera plastisk än målerisk. Verserna äro som skurna
i elfenben och fulla af en skälfvande klang, som
från en orkester af stråkinstrument. Genom sin
fulländade konst, stilens behag och den värdighet
och det ädla allvar, som genomströmmar hela hans
diktning, tillhör han sin tidsålders förnämsta
poeter. Efter skaldens död utgafs en diktsamling,
Épaves, 1908. S.-P:s Œuvres ha utgetts i 14 bd. Ett
urval af hans "Dikter", tolkadt af G. Björkman,
utkom på svenska 1889 (ny uppl. 1901), ett annat,
öfv. af Teresia Eurén, i 2 uppl. 1901; äfven Snoilsky
öfversatte S.-P. Litt.: G. Paris, "S.-P." (i
"Penseurs et poètes"; sv. öfv. 1901), C. Hémon,
"La philosophie de S.-P." (1907), och E. Zyromiski,
"S.-P." (s. å.). J. M.
Sulläder. Se Läder, sp. 167 och 172.
Sulman-asarid l (Salmaneser), fyra assyriska
konungar. Se Assyrien, sp. 255-257.
Sulmona [solmå-], Solmona, naturskönt belägen
stad i italienska prov. Aquila degli Abruzzi
(Abruzzo), vid Pescaras biflod Gizio, som lämnar
drifkraft till stadens pappersbruk, valkkvarnar
och kopparverk. 18,535 inv. i hela kommunen
(1911). Biskopssäte. Gymnasium. Ehuru mycket skadad
af jordbäfningen 1706, har staden många arkitektoniskt
märkliga äldre byggnader, bl. a. katedralen S. Panfilo
(flera gånger ombyggd) samt kyrkan och palatset
S. Maria Annunziata (nu sjukhus). I S., det forna
Sulmo, en pelignernas stad, föddes skalden Ovidius,
efter hvilken hufvudgatan är uppkallad. N. om staden
ligger Monte Morrone (2,060 m.) med Peters af Murrhone
(påfven Celestinus V:s) kloster, som egde bestånd
till 1870, då det förändrades till fängelse.
Sul p. (s. pont.), mus. Se Ponticello.
Sulphur [su’lf-], oftare Sulfur, lat., svafvel.
Sulphur springs [sa’lf9 sprids], stad
i nordamerikanska staten Texas, nära
gränsen mot Arkansas och vid Sulphur
förk, en biflod till Red river. 5,151
inv. (1910). Bomullsodling, bomoljefabrikation.
J. F. N.
Sulphur vegetabile. Se Nikt.
Sulpicia, namn på romerska skaldinnor. 1. S.. samtida
till Tibullus, tecknar i några nätta elegier, som
tidigare gått under Tibullus’ namn (Tib. IV: 7-12),
sin kärlek till Cerinthus. - 2. S., samtida till
Martialis, skref kärleksdikter; en henne tillskrifven
dikt, kallad satira, härrör från senare tid.
H. Sgn.
Sulpicius, ansedd romersk patriciersläkt, som
omfattade familjerna Camerinus, Galba, Gallus, Longus,
Paterculus, Peticus, Prætextatus, Rufus m. fl. -
Cajus S. Peticus var 364-351 f. Kr. fem gånger
konsul och besegrade 358 som diktator de bojiske
gallerna. - Servius S. Galba led som pretor 151
f. Kr. ett nederlag i Lusitanien. Följande år lät
han dräpa flera tusen lusitanier, som han lockat
till sig med löfte om jordförläningar. För detta dåd
anklagades han af Cato d. ä., men lyckades genom sin
ovanliga talegåfva fria sig. Han beklädde konsulatet
144 f. Kr. En ättling af honom var kejsaren Servius
S. Galba (se Galba). - Cajus S. Gallus, framstående
astronom, triumferade som konsul 166 f. Kr. öfver
ligurerna. - Servius S. Rufus, interrex 52 f. Kr.,
konsul 51 f. Kr.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
