Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sudeley, Thomas - Sudenburg - Sudermann, Hermann - Suderode - Suderö - Sudeterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sudeley [sjödli], Thomas, baron of. Se
Seymour 2.
Sudenburg [soden-], förstad. Se
Magdeburg, sp. 453.
Sudermann [soder-], Hermann, tysk
författare, f. 30 sept. 1857 i Matzicken, östligaste
Ostpreussen, af en gammal holländsk mennonitfamilj,
gick i skola i Tilsit, studerade språk,
historia och litteratur vid
universiteten i
Königsberg och Berlin, var
en tid informator hos
Hans Hopfen samt
tidningsman och
författade en mängd
berättelser, som icke hade
någon framgång, och
teaterstycken, som icke
uppfördes. Emellertid
antogs S:s första större
berättelse, den
ypperliga
hembygdsskildringen Frau Sorge (1887, 155:e uppl. 1916;
"Sorgens fe". 1891, flera uppl.) till följetong i
"Berliner tageblatt", där den väckte stort uppseende
och lifligt bifall. Samtidig var novellsamlingen
Im zwielicht (1887, 38:e uppl. 1916;
"Skymningsprat", 1894), följd af ett band berättelser,
Geschwister (1888, 34:e uppl. 1908), och den till
Napoleonskrigen förlagda romanen Der Katzensteg
(1889, 115:e uppl. 1917; dramatiserad som
"Regine", 1916; "Fädrens missgärningar", 1891).
Oerhörd framgång, först i Berlin, sedan det öfriga
Tyskland och snart världen rundt, fick så S:s
drama Die ehre (1889; i bokform 1890, 45:e uppl.
1912; "Ära", 1890, 2:a uppl. 1905, uppf. i
Stockholm 1890), ett verkningsfullt teaterstycke
med sociala missförhållanden och konventionell
hedersuppfattning som tema. Dramat visade i det
väsentliga samma förtjänster och brister, som sedan
kännetecknat hela S:s alstring: skickligt
kombinerande teknik, drabbande effekter, på franskt sätt
tillspetsad dialog, lefvande gestalter inställda i
omgifningar af intresse, en oförneklig originalitet
i uppfattningen, men också en böjelse för grofva
medel, en bekväm och billig yttre verkan, ytlig
rutinkarakteristik; kort sagdt, han har i stället
för att se författarskapet som ett kall icke sällan
bedrifvit det blott som ett inbringande yrke. S.
fick emellertid genom "Die ehre" anseendet som
naturalismens banerförare, och hans följande
alstring, särskildt den sceniska, vann utomordentlig
ryktbarhet. Det bjärt sedeskildrande konstnärs- och
storstadsdramat Sodoms ende (1891, 28:e
uppl. 1910; "Sodoms undergång", 1891)
misslyckades visserligen i Berlin, men Heimat (1893,
46:e uppl. 1911; "Hemmet", 1893) och <i>Das glück
im winkel<i/> (1896; 22:a uppl. 1916) fingo så
mycket större framgång, och äfven den anspråkslösare
miljöskildringen Die schmetterlingsslacht (1893;
tr. 1895, 12:e uppl. 1909) häfdade sin plats.
Morituri (1896, 20:e uppl. 1907) är tre enaktare,
af hvilka "Fritzchen" icke blott är S:s
teaterverksammaste stycke, utan äfven en betydande
karaktärstragedi. Johannes (1898, 31:a uppl.
1899; sv. öfv. 1898) behandlar Johannes döparen,
Die drei reiherjedern (1898, 14:e uppl. 1899) är
ett sagospel. De många följande, Johannisfeuer
(1900, 30:e uppl. 1916), Es lebe das leben
(1902, 25:e uppl. 1912), Der sturmgeselle
Sokrates (1903, 15:e uppl. 1914, om revolutionsmännen
från 1848), Stein unter steinen (1905, 14:e
uppl. 1911), Die blumenboot (1905, 12:e uppl.
1911), enaktarcykeln Rosen (1907, 10:e uppl.
1911), Strandkinder (1909, 10:e uppl. 1911), Der
bettler von Syrakus (1911, 10:e uppl. 1912), Der
gute ruf (1912), Die lobgesänge des Claudian
(1914) och de tre skådespelen Die entgötterte welt
(1915, 7:e uppl. 1916) visa inga nya egenskaper,
men ådagalägga merendels hans stora förmåga att
ge lefvande människor och teckna skuggsidor af
den moderna tiden; de måttlösa anfallen på
honom, dem han sökte bemöta med ströskriften
Verrohung in der theaterkritik (1902), kunna icke
anses mer än till någon del berättigade.
Sin novellistiska alstring, som tidtals fått stå
tillbaka för den dramatiska, fortsatte S. med
novellen Jolanthes hochzeit (1892, 33:e uppl. 1912;
"Jolanthas bröllop", 1892) och den stora romanen
Es war (1894, 55:e uppl. 1912; "Felicitas",
1893–94), som vittnar om betydande berättarförmåga
och liffull humor, romanen Das hohe lied
(1908, 65:e uppl. 1916; "Höga visan", 1909),
novellerna Die indische lilie (1896, 25:e uppl.
1912; "Den indiska liljan", 1896) och Litauische
geschichten (1917). – S. vardt icke den nydanare
af det tyska skådespelet och den tyska romanen,
som man att börja med hoppades. Hans allvarliga
sträfvan till högre mål har icke mäktat öfvervinna
bristerna i hans begåfning: den nervösa brådskan,
den utan djupare mänsklig eller personlig halt
effektsökande blandningen af naivitet och
raffinemang i framställningen och kompositionen. Sin
plats som, åtminstone rätt länge, Tysklands mest
spelade dramatiker och mest läste romanförfattare
har han därför icke kunnat häfda. – I Sverige
har han spelats mycket; öfv. till sv. äro vidare
"Den gamla kvarnen" (1891), "Presidentskans
gunstling" (1892) och "En önskan" (s. å.). Jfr
arbeten om S. af W. Kawerau (2:a uppl. 1899),
H. Landsberg (2:a uppl. 1906), H. Schoen (1904),
Ida Axelrod (1907) och K. Knortz (1908).
R-n B.
Suderode [soderåde], by med omkr. 1,500 inv.
och klimatisk kurort i kretsen Quedlinburg, prov.
Sachsen, i nordöstra förbergen till Harz. 180 m.
ö. h. S. har mildt klimat och är genom berg
skyddadt mot skarpa vindar. Saltkällan Behringer
brunnen upptäcktes 1826; summan af
beståndsdelarna 22,5 gr. (klornatrium och klorkalcium
m. m.). Flera badformer meddelas, men förnämst
äro soolbaden. Säsong från början af maj till slutet
af sept. 4,000–5,000 kurgäster.
Ln.
Suderö, en af Färöarna (se d. o. och fig. 1).
Sudeterna, i vidsträckt betydelse namn på hela
det bergssystem, som utbreder sig från Elbes
sandstensberg till Oders källor på Böhmens nordöstra
gräns, dock i denna mening aldrig användt af
traktens befolkning, som icke känner något
sammanfattande namn på hela bergssystemet, utan
blott har namn på dess olika partier. Det synes
afgjordt, att benämningen urspr. brukades helt
allmänt eller, bättre sagdt, obestämdt om
Tysklands mellanberg, tillfälligtvis blott på västra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
