Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suberin - Subfossil - Subgallas bismuticus - Subgenus - Subiaco - Subimago - Subinfeodation - Subintelligitur - Subito - Subjekt - Subjektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klorzinklösning. Enligt Gilson och Hügles löses
kork vid kokning med 3-procentig alkoholisk kalilut
och ger därvid flera ofullständigt undersökta ämnen,
såsom fellonsyra, en i varm alkohol tämligen löslig
syra, C22H42O3, vid 96° smältande ten;
floionsyra, C22H42O8, vid 121° smältande kristaller, samt trögflytande suberinsyra, C17H30O3.
K. A. V-g.
Subfossil (af lat. sub, under, och fossilis,
uppgräfd), geol. Se Fossil, sp. 965.
Subgallas bismuticus. Se Vismut.
Subgenus, bot., undersläkte. Se Genus 2.
Subiaco [-kå], stad i italienska prov. Roma,
pittoreskt belägen vid Anio (Teverone). 8,557
inv. (1911) i hela kommunen. Seminarium, bibliotek;
tillverkning af hattar, läder, papper, lervaror
m. m. Orten kallades af romarna Sublaqueum
("staden under sjöarna"), emedan den låg nedanför
de tre konstgjorda sjöar, i hvilka öfre Anios
källvatten vid behof uppdämdes för att förse de
därifrån till Rom gående akvedukterna. Det i staden
befintliga slottet, uppfördt 1068, restaureradt
af Pius VI (1775-99), var länge påfvarnas
sommarresidens. Trakten kring S. är benediktinordens
vagga och har ännu ett par från 500-talet härstammande
benediktinkloster (S:ta Scolastica och S. Benedetto
l. Sacro Speco) jämte flera andra kloster.
(J. F. N.)
Subimago. Se Dagsländor, sp. 1073.
Subinfeodation. Se Länsväsen, sp. 195.
Subintelligitur, lat., underförstås.
Subito [so’bitå], it., mus., plötsligt, snabbt.
Subjekt (lat. subjectum, det underlagda). 1. Filos.,
den reala verklighet, som har egenskaperna som sina
bestämningar, utgör deras substrat (se d. o.) och
är substans (se d. o.). Det motsvarande grekiska
uttrycket användes af Aristoteles så väl i denna
som i logisk bem.; likaså det latinska uttrycket
allt sedan medeltiden. Motsatsen är egenskap
eller bestämning, något, som endast kan tänkas hos
subjektet. - 2. Log., det, om hvilket i ett omdöme
något utsäges; motsatsen är predikat (se d. o.),
det om subjektet utsagda. - 3. Psyk., det hos oss,
som tänker, känner och vill och som vi kalla jag
(se d. o.). Motsatsen är objekt (se d. o.). Enligt
den psykologiska substantialismen är subjektet en
relativt själfständig verklighet, en substans, själen
(se Substantialitet). Detta förnekas af Wundt, Paulsen
m. fl., som enligt sin s. k. aktualitetsteori
anse subjektet blott vara enheten i och
af själsfunktionerna. - 4. Gramm. (Som grammatisk
term användt fr. o. m. Marcianus Capella.) Enligt
grammatiskt språkbruk är subjektet den satsdel, hvarom
en handling, ett tillstånd o. s. v. (predikatet)
utsäges; så är t. ex. Karl subjekt i satsen Karl
kommer. Emellertid är denna definition för trång,
af det skäl, att man ej fäst tillbörligt afseende på
det psykologiska förhållandet, hvarpå det grammatiska
närmast beror. Om man, hvilket är det enda riktiga,
med sats menar det språkliga uttrycket för den
psykologiska akt, hvarigenom tvenne föreställningar
förbindas med hvarandra, så är subjektet det ena af
de element, som på detta sätt förbindas, och vanligen
det, som först
finnes i medvetandet, hvarmed sedan en ny
föreställning, uttryckt medelst predikatet, förbindes
(jfr K. Svedelius, "L’analyse du langage", 1897). Från
denna synpunkt äro i satserna en man ett ord, summum
jus summa injuria en man och summum jus lika väl
subjekt som Karl i den ofvan anförda satsen. I
den normala grammatiska satsbildningen plägar
emellertid subjektet utsägas antingen som identiskt
med predikatet eller ingående i dess omfång. Om till
en sats nödvändigtvis de båda elementen subjekt
och predikat höra, så är det tydligt, att man
ej kan tala om subjektslösa satser (se Sats,
sp. 841, och Opersonlig). I det språkliga uttrycket
kan subjektet saknas, men psykologiskt förefinnes
det, fastän det, såsom själfklart, ej behöfver
uttryckas. För en, som vid upptäckten af en eldsvåda
ropar eld!, är själfva situationen subjekt. Nu
är det psykologiska subjektet t. ex. uti eld! och
det brinner! detsamma. Det, hvarigenom den senare
satsen skiljer sig från den förra, är det grammatiska
eller formella subjektet det, som är det grammatiska
uttrycket för situationen. Som formellt subjekt kan
man också karakterisera subjektet i en passiv sats
motsvarande objektet i en aktiv, t. ex. boken läses
af mig, där boken, motsvarande objektet i satsen
jag läser boken, är formellt subjekt och agenten
af mig är logiskt subjekt, motsvarande jag i den
aktiva. Subjektets vanliga ställning i satsen är i
början; därifrån finnas dock många undantag, beroende
på den olika vikt, hvarmed de särskilda satsdelarna
i meningen äro afsedda att framhållas. Ofta kan för
medvetandet t. ex. predikatsförnimmelsen framträda så
starkt, att den skaffar sig uttryck först; t. ex. om
man på en anmärkning af följande lydelse N. tycks
vara en förståndig karl svarar nej, ett dumhufvud
är han, så är han som subjekt af nämnd anledning
ställdt efteråt. Det logiska subjektet behöfver för
ingen del sammanfalla med det psykologiska eller
grammatiska. Så kan ofta den satsdel, som ställes
först i satsen, komma att bli logiskt subjekt, äfven
om det har form af grammatiskt predikat eller annan
satsdel; så är t. ex. i satserna förbi är glädjen,
förbi lyckan föreställningen som ligger i förbi
snarare logiskt subjekt. (Jfr Objekt, Predikat
och Sats, där, sp. 843, litteratur anföres.) -
Om rättssubjekt se Rättsförmåga. - 5. Detsamma som
person, t. ex. i uttrycket "ett dåligt subjekt",
d. v. s. en förfallen eller misstänkt individ. Jfr
Mauvais sujet. 1-3. S-e. 4. K.F.J.
Subjektiv (se
Subjekt), personlig, beroende på (ensidigt) personlig
uppfattning, icke på fördomsfritt bedömande af saken
själf. 1. Filos., tillkommande subjektet, hörande till
detta och dess natur; egande sin grund i subjektet,
giltigt endast för detta. Motsatsen är objektiv
(se d. o.). Medeltidens skolastiker använde termen i
alldeles motsatt betydelse till denna nu brukliga (se
Objektiv). - Den subjektiva anden kallar Hegel
idén såsom förverkligad hos individen, i motsats mot
den objektiva samhällsanden och den absoluta anden. -
Subjektiv filosofi är den filosofi, som fattar allt
som subjekt (medveten varelse l. person) eller som
bestämning hos ett subjekt. Den moderna filosofiens
grundriktning är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
