Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ståthållare - Ståthållarfrågan - Stå trångt - Stäa - Stäck, Josef Magnus - Städ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för landsherren inom vissa territorier. I de
nederländska provinserna och i de habsburgska
arfländerna, men äfven annorstädes blefvo mot
medeltidens slut ståthållarskapen permanenta. För de
förra tillsattes under den habsburg-spanska tiden
dessutom en gemensam ståthållare, och äfven efter
Nederländernas frigörelse förblef en ståthållare
republikens högste ämbetsman, så länge den bestod. När
i Sverige under Pyhyska regimen på Gustaf Vasas tid
förvaltningen skulle ordnas efter habsburgskt mönster,
infördes äfven ståthållarskapet, och Gustaf Olsson
Stenbock blef i Västergötland den förste ståthållaren
med vidsträckt befogenhet. Den nya organisationen
blef emellertid af kort varaktighet, men Gustaf
Vasas söner tillsatte ett flertal ståthållare i
olika landsändar eller på olika slott, dock utan
närmare bestämda funktioner. Mot slutet af Johan
III:s regering började titeln landshöfding framträda
vid sidan af eller i st. f. ståthållartiteln,
men först under Gustaf II Adolfs regering började
ståthållarna få utförligare instruktioner, som
gjorde dem till en verklig mellaninstans mellan
fogdeförvaltningen och centralregeringen och äfven
i öfrigt gaf dem administrativa uppgifter. I 1634
års regeringsform har landshöfdingtiteln segrat och
uppräknas landshöfdingedömena. Numera förekomma
ståthållare på vissa kungl. slott dels under
hofstaten (Stockholm, Drottningholm, Ulriksdal
och Haga, Gripsholm, Rosersberg, Strömsholm),
dels i samband med landshöfdingämbetena (Uppsala,
Linköping, Kalmar, Halmstad, Örebro, Västerås,
Gäfle). Se vidare Riksståthållare, Underståthållare,
Öfverståthållare. Jfr äfven Kristi ståthållare.
Ehd.
Ståthållarfrågan l. Norska frågan. Se
Statholderstriden och där gjorda hänvisningar.
Stå trångt, veter. Se Has, sp. 40.
Stäa, jaktv. Då vid stöfvarjakt jägaren uppstöter
vildt, innan hundarna fått upp, eller under tappt får
syn på det vilda, utan att bli i tillfälle att skjuta,
eller råkar skjuta bom och önskar lägga hundarna på
det färska slaget, brukar man medelst ropet "stä,
stähä" locka in hundarna. Af denna inlockningssignal
har bildats verbet "stäa". Som regel bör man ej stäa
på hundarna under pågående dref (annat än möjligen
efter bomskott), utan låta dem ostörda drifva ut
bukten, då den vinst man kan ernå genom att snabbt
få hundarna på färskt slag vanligen motväges af den
ökade fart man genom stä-ropet sätter på det drifna
djuret. G. G.
Stäck, Josef Magnus, målare, f. 4 april 1812 i Lund,
d. 21 febr. 1868 i Stockholm, blef student i Lund
1829, ämnade bli läkare, tog sedan förberedande
prästexamina, men egnade sig snart med ifver åt
konststudier, handledd af akademiritmästaren
Arvidsson. 1832 kom han till Stockholm och
började studera vid konstakademien. Han målade
till en början mest motiv från hamnarna och
från hufvudstadens omgifningar. Sjöbrygga vid
Bornholm (1835) var den första af hans målningar,
som inköptes af Konstföreningen. Sedan inköptes
marinmotiv, månskensstycken m. m. Stockholms ström
från Skeppsholmen (i Stadshuset) tillhör detta skede
(1838). Af akademien uppmuntrades han genom stipendier
och blef 1840
agré. 1842 reste han med akademiskt stipendium, som
han innehade i 5 år, till München och därefter till
Rom. Därifrån begaf han sig 1846 till Paris, besökte
1847 Holland och dröjde sedan i Paris till 1848. Där
utställde han på Salongen Månsken, Holländskt
vinterstycke, Fiskarbåtar vid månuppgång m. m. I
hemlandet hade han under sin resa gjort sig påmind vid
akademiens utställningar och i konstföreningen genom
utsikter från romerska Campagnan, Neapel, Tivoli och
Holland. 1848 kom han hem, blef led. af akademien samt
1852 professor. Både till sin person och i sin konst
var S. älskvärd och sympatisk; han utarbetade flitigt
och samvetsgrant, men med föga ursprunglighet och
själfständighet såväl i uppfattning som i målningssätt
plastiskt komponerade landskap från Italien och
därefter med förkärlek vinterstycken från Holland,
starkt påverkade af Wickenberg. Hans behagliga
små taflor voro mycket omtyckta och begärliga i
hemlandet. Han är väl representerad på Stockholms
slott af ett stort Landskap från Tivoli (1845), ett
Vinterlandskap (1849) och ett Motiv från Terracina
(1850). Nationalmuseum eger bl. a. ett typiskt
Italienskt landskap (1860), ett par äldre betydande
studier och många teckningar, taflor af honom
finnas i Nordiska museet (ett porträtt), i Göteborgs
museum, Lunds universitets konstmuseum (Stadsport
i Haarlem, 1848) och Norrköpings museum (Tivoli).
–rn. G–g N.
Städ. 1. (Lat. ancus) Anat., det mellersta af
mellanörats tre hörselben (se Hörselorgan, sp. 288). –
2. Tekn., underlag för arbetsstycket vid smidning och
hamring. Städets storlek och form af passas efter
arbetsstyckets och den åsyftade formförändringens
storlek. Ju större dess vikt är i förhållande till
hammaren, desto större är slagets nyttiga effekt. En
ånghammares städ har därför ofta mycket stor tyngd,
ända till 1,500 à 2,000 ton, och tillverkas i sådant
fall vanligen af gjutjärn i flera med hvarandra
förenade delar, chabott, i hvars öfre del själfva
städkroppen (af stål) är fäst. Städets underlag bör
vara af elastiskt material, för handstäd en grof
ekstock, städstabb, för maskinstäd flera vertikalt
ställda stockar, förenade med järnband. Slaget från
hammaren får härigenom en viss "klang" och blir ej
"dödt". Städgrunden bör vid en maskinhammare vara
skild från hammarstativets grund, på det stötarna
ej skola fortplantas till maskinens mera ömtåliga
delar. – Handstäden för smide antingen tillverkas af
smidesjärn med ståladt och härdadt plan (öfveryta)
eller gjutas hela af martin- eller bessemerstål. De
ha antingen blott ett s. k. horn, sparr (engelsk
modell, fig. 1), eller två sparr, det ena med rund,
det andra med fyrkantig tvärsektion (fransk modell,
fig. 2), eller också sakna de sparr (äldre, tysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
