Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stumm-Halberg, Karl Ferdinand von - Stumpefeiden - Stumpeaetten - Stumpf, Johannes - Stumpf, Karl - Stump-orator - Stumt spel - Stundister - Stungen runrad - Stuñiga, Lope de - Stuoravare - Stour Nijak - Stupa - Stupid - Stupning - Stupor - Stuprand - Stuprör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utöfvade där stort inflytande ("Kung
Stumm"), särskildt vid utarbetandet af lagförslagen
om arbetarskydd. Som en af Tysklands rikaste män och
störste arbetsgifvare (hans järnverk sysselsatte
omkr. 4,300 arbetare) upprättade han ett stort
antal välgörenhetsinrättningar, skolor o. d. på sina
verk samt stadgade 8 timmars arbetsdag för de yngre
arbetarna. Trots detta var han mycket konservativ och
bekämpade utan rast socialismen, fackföreningsväsendet
o. d. rörelser samt yrkade på, att arbetsgifvare och
arbetare skulle direkt uppgöra med hvarandra. 1888
erhöll han friherrlig värdighet. Hans tal äro utgifna
i 12 bd (1906-07). - Hans broder, frih. Ferdinand
von Stumm, f. 1843, var diplomat, 1885-87 sändebud i
Köpenhamn och 1887–92 först gesant, sedan ambassadör i
Madrid. Brorsonen Wilhelm von Stumm, f. 1869, är sedan
1917 tysk understatssekreterare för utrikes ärenden.
J. F. N.
Stumpefeiden. Se Welhaven, J. S. C., och Wergeland, H. A.
Stumpeætten, norsk stormanssläkt på 1300-talet
med hufvudsäte i Borgesyssel (Smaalenene). Bland
dess mest framstående medlemmar voro Haakon
Munaanssön Stumpe och Olav Haakonssön Stumpe,
bägge rika godsegare och riksrådsledamöter. I
förra hälften af 1400-talet försvinner släkten.
K. V. H.
Stumpf [stompf], Johannes, schweizisk
historieskrifvare, f. 1500 i Bruchsal, d. 1576
i Zürich. S:s hufvudverk är den 1546 afslutade
Gemeiner lobl. Eidgenossenschaft städten, landen
und völkeren chronikwürdiger taten beschreibung
(13 böcker), som skildrar schweiziska edsförbundets
topografi och historia fram till 1500-talet. Arbetet
lider af stora brister i kritik, disposition och
historisk uppfattning; det kan icke jämföras med
den italienska humanismens alster, som voro S:s
förebilder. Det eger dock betydelse som den första
större framställningen af schweizisk historia;
genom sitt folkliga framställningssätt vann
det stor popularitet. Schwytzerchronik (1554)
är ett af förf. själf ombesörjdt sammandrag.
N. H-tz.
Stumpf [stompf], Karl, tysk psykolog och filosof,
f. 21 april 1848 i Wiesentheid, blef docent
i Göttingen hos Lotze 1870 samt professor i
Würzburg 1873, i Prag 1879, i Halle 1884, i München
1889 och i Berlin 1894. Han är föreståndare för
psykologiska laboratoriet i Berlin. S. fasthåller vid
psykologiens samband med filosofien och visar sig i
sin allmänna ståndpunkt påverkad af Brentano. Han har
förnämligast egnat sig åt psykologien och särskildt
väsentligt bidragit till tonpsykologiens utveckling
genom Tonpsychologie (2 bd, 1883-90) och flera
specialafh. Till vissa psykologiska principfrågors
utredning har han lämnat mycket värdefulla bidrag
genom Erscheinungen und psychische funktionen (i
"Abhandlungen der Berliner akademie", 1907), Leib
und seele (1903 ; 3:e uppl. 1908), Über den begriff
der gemutsbewegung (i "Zeitschrift für psychologie",
1899) och Über gefühlsempfindungen (1906). I
frågan om förhållandet mellan själ och kropp ansluter
han sig till teorien om växelverkan mellan dem
i motsats mot parallellteorien. Som en nödvändig
hypotes antar S. den kroppsliga verkligheten, och i
uppfattningen af det psykiska närmar han sig Ostwalds
energetiska uppfattning. I Zur
einteilung der wissenschaften (1907) sammanställer
han flera indelningsgrunder för att kunna
särskilja de olika vetenskaperna. Äfven han skiljer
mellan vetenskapen om fakta och lagvetenskaper,
men vill ej, såsom Windelband och Rickert,
identifiera denna skillnad med förhållandet mellan
"geisteswissenschaften" och naturvetenskaper. Bland
S:s många öfriga arbeten må nämnas Die wiedergeburt
der philosophie (1907), Vom ethischen skeptizismus
(1908), Philosophische reden und vorträge (1910) och
Die anfänge der musik (1911). S. utger tidskriften
"Beiträge zur akustik und musikwissenschaft"
(1898 ff.), där han författat bl. a. Konsonanz und
dissonanz (1898). S-o.
Stump-orator [stamp å’roto], eng., amerikanskt
uttryck för kringresande valagitator (af to stump,
hålla valtal).
Stumt spel. Se Dumb-show och Skådespelarkonst.
Stundister (ry. sjtundisty), en rysk sekt
af rationalistisk karaktär, som förlägger hela
församlingslifvet till "uppbyggelsestunder" (däraf
namnet), är utbredd företrädesvis i södra Ryssland och
införd genom tyska kolonister, mestadels baptister,
som höllo bönestunder. Den uppträdde först (i senare
hälften af 1800-talet) i guv. Kiev och ifrade
särskildt mot det kyrkliga dopet. Därifrån spred
sig rörelsen till guv. Odessa och utsattes för allt
flera förföljelser från statens sida i den mån, som
den trädde i opposition till den ortodoxa kyrkan och
dess bilddyrkan. Flera af ledarna häktades. I slutet
af 1870-talet vann sekten anhängare äfven i mellersta
Ryssland och vid Volga. Genom ett regeringscirkulär
af 1894 förbjödos stundisternas bönemöten såsom kätterska.
A–d J.
Stungen runrad. Se Runor, sp. 1216.
Stuñiga [stonjiga], Lope de, spansk skald, f. på
1400-talet i Kastilien, af förnäm börd, hvars dikter,
som nästan alla äro erotiska, vunnit stor berömmelse,
förnämligast hans Dezir sobre la cerca de Atiença. S:s
canciones, dezires, coplas, motes etc. äro icke
samlade, utan återfinnas i åtskilliga "Cancioneros"
från 1400-talet, i "Cancionero de Stuñiga" finnas
nio, i "Cancionero de Gallardo" en del o. s. v.
Ad. H–n.
Stuoravare [sto’år-], Västerbottens läns högsta fjäll,
beläget i Lycksele lappmark, utgör ett parti af Norra
Storfjället mellan Öfver-Uman och Tärnasjön. Det
har 9 jöklar, af hvilka dock några äro mycket små,
och når med högsta toppen, Sytertoppen, 1,764 m.
Stuor Nijak [sto’år], bergstopp. Se Sarekfjällen.
Stupa l. Top. Se Byggnadskonsten, sp. 711, och Manikiala.
Stupid (lat. stupidus), dum, stockdum. – Subst. Stupiditet.
Stupning, geol., ett berglagers lutning i förhållande
till horisontalplanet. Jfr Strykning.
Stupor, lat., känslolöshet, häpenhet, dumhet; med.,
bedöfning, slöhet, medvetslöshet förorsakad af feber,
förgiftning eller sinnessjukdom.
F. B.*
Stuprand, husdjurssk. Se Hals 2, sp. 1171.
Stuprör, bygnk., de vanligen af målad eller
galvaniserad järnplåt, zinkplåt eller kopparplåt
utförda rör, som äro afsedda att nedleda vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
