Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 475-476 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stuck - Stuck, Franz von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beståndsdelar, såsom kalk, gips, fin sand, marmormjöl, krita,
färgämnen m. m. Stuck begagnas till puts å väggar
och tak, till listverk, ornament, reliefprydnader
o. d. samt till imitation af färgade marmorarter. Man
skiljer mellan "äkta" stuckarbeten, som utföras
af massa, i hvilken färgämne inblandats, hvarvid
marmorimitation ernås därigenom, att hakar eller
stycken af olika färger direkt sammanfogas,
och "oäkta" stuckarbeten, där färgning och
ådror anbringas, sedan massan utformats. Till
sistnämnda klass kunna äfven gjutna stuckaturer
hänföras. 1. Vanlig hvit stuck, af kalk och gips
med tillsats af limvatten, används till finare
putsning och listverk. 2. Glansstuck (it. stucco
lustro), af kalk och gips med tillsats af marmor- 
eller alabastermjöl med svagt limvatten, används till
ornament och figurreliefer; dessa kunna modelleras i
massan på arbetsplatsen eller uppsättas färdiga. En
glänsande yta erhålles genom behandling med lämpligt
polermedel. 3. Pappersstuck, oegentlig benämning för
papier maché, är en af pappersaffall beredd massa,
som på grund af sin lätthet är särskildt passande
till takprydnader, rosetter o d.

Antikens greker och romare använde stuck i stor
utsträckning, såsom ännu kan ses af byggnadsrester på
Sicilien och i mellersta Italien. Tempel och andra
byggnader, som uppfördes af travertin, tuff eller
andra korniga och porösa stenarter, bekläddes ut- 
och invändigt med fin stuck, hvari de ornamentala
detaljerna med stor noggrannhet modellerades, innan
färgdekorationen anbragtes. Stuckens varaktighet
bestyrkes däraf, att den t. o. m. i exteriörer kunnat
bibehålla sig genom flera århundraden. I Pompeji
och andra antika späder ses ännu i dag förträffliga
stucktak med reliefer, listorneringar, friser etc. (se
fig. 1).

Fig. 1. Stucktak i Pompeji.

Äfven i den arabiska byggnadskonsten (såsom
i Alcázar i Sevilla), likasom ock i romansk arkitektur
(relieffigurer och kapitäl i S:t Michael i Hildesheim,
fig. 2) hade stucken stor användning. Renässansen och
barocken betjänade sig, i synnerhet i Italien, i stor
utsträckning af det bildbara och varaktiga materialet
för såväl utvändig som invändig dekoration. Under
rokokons praktälskande tidehvarf
firade stuckdekorationen verkliga orgier och
öfversvämmade de förnämes salar och gemak med hela
kaskader af snirkelverk, snäckor, girlander och
spaljéverk etc., allt i svängda och
sirliga former, men utan inre sammanhang
med byggnadsorganismen. - Stuckatur,
stuckarbete. - Stuckator, stuckarbetare.

Fig. 2. Stuckkapitäl i Mikaeliskyrkan i Hildesheim.

C. G-m.


Stuck [sto’k], Franz von, tysk målare
och skulptör, f. 23 febr. 1863 i Tettenweis i
Niederbayern, son till en mjölnare, måste tidigt
förtjäna sitt bröd uteslutande genom eget
arbete. Han fick sin första utbildning
vid konstindustriella skolan i München,
blef sedan elev vid konstakademien , men
öfvergaf snart denna för att arbeta på egen
hand. Han tecknade till en början en mängd
program, adresser och ornamentala emblem i
gammaltysk stil, slog igenom som skämttecknare
med sina teckningar till "Fliegende blätter",
öfvergick så till att måla, först i pastell,
därefter i olja. Hans egentliga debut som målare
inföll 1889, då han utställde Paradisets
vaktare (en ståtlig änglagestalt i tämligen
teatraliskt pompös hållning), som närmast följdes
af Innocentia, Lekande fauner och den sensationelle
Lucifer. Sedan kom i rask följd en rad motiv
ur den klassiska fabelvärlden, bibliska,
allegoriska och romantiska målningar, vittnande
om en ofta öfverraskande, ständigt rörlig, liffull
och lidelsefull fantasi liksom af bred och
kraftfull målerisk behandling. Påverkan af Böcklin
är uppenbar i hans ämnesval, ofta nog äfven i
både uppfattning och stil, ej minst i hans skämtsamma,
groteska, lefnadsfriska faun- och centaurtaflor: det
promenerande centaurparet, de lekande centaurbarnen,
den kärlekssjuke centauren,

v. Stuck. Efter målning af Lenbach.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>