Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 385-386 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strutsfåglar - Strutsplym - Strutt, John William - Struwe, Jakob Bernhard - Struve, Friedrich Adolf August - Struve, Friedrich Georg Wilhelm von - Struve, Otto Wilhelm von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utgör 14-15 cm. och uppges väga ungefär lika mycket
som 24 hönsägg. Strutsens föda utgöres förnämligast
af gräs och korn, dock äfven af smärre djur; den
visar stor begärlighet att sluka äfven osmältbara
ting. Så fann Berchon i magen af en struts, som
dött i fångenskap, blånor, trasor och sand till
en vikt af 3-4 kg., nio engelska kopparslantar,
två nycklar af järn, 17 kopparspikar, 20 järnspikar
m. fl. artiklar af samma näringsvärde. På senare tider
har för fjädrarnas skull (se Plym) i Syd-Afrika
bedrifvits mycket stor strutsafvel. Äfven i Sverige
ha försök gjorts att drifva strutsafvel, nämligen i
Råsunda vid Stockholm (1911-16). - 2. Amerikanska
strutsar (Rheidæ). Se Nanduerna. -
3. Kasuarer (Casuaridæ), med släktet Emu l. Dromæus
(se d. o. och Kasuarerna). - 4. Snäppstrutsar
(Apterygidæ), med släktet Apteryx (se d. o.). - På
Madagaskar och Maskarenerna har man funnit lämningar
af en utdöd strutsartad fågel (Æpyornis), hvars ägg
äro do största af alla kända fågelägg, nämligen sex
gånger så stora som strutsens. Jfr Dinornis.
L-e.

Strutsplym. Se Plym.


Strutt [stra’t], John William, 3:e baron
Rayleigh, engelsk fysiker, f. 12 nov. 1842 i
Langford Grove, studerade i Cambridge, verkade
1879-84 som professor i Cambridge, var 1887-1905
direktor för Davy Faraday research laboratory
vid Royal institution i London. Han var 1887-1905
sekreterare vid Royal society, hvaraf han sedan
1873 var led., och därefter kansler för Cambridges
universitet. S. är led. af Vet. soc. i Uppsala
(1891) och sv. Vet. akad. (1897). Han har utfört
ett mycket stort antal fysikaliska undersökningar,
som falla inom nästan alla områden af fysiken,
och därvid har han ådagalagt icke blott ovanligt
stor experimentell skicklighet, utan äfven stor
matematisk skärpa. 1894 upptäckte han tills. med
Ramsay grundämnet argon, för hvilken upptäckt han
belönades med Nobelpris 1904. S. har författat
bl. a. Theory of sound (2 bd, 1877-78; 2:a
uppl. 1894) och Scientific papers (4 bd, 1899-1903).
T. E. A.

Struwe, Jakob Bernhard, tonsättare, f. 1767 i
Stockholm, d. där 27 juli 1826, promoverades i Kiel
till doktor i naturalhistorien, studerade i Wien musik
för Gyrowetz och blef vid återkomsten till Sverige
organist i Tyska kyrkan i Norrköping, hvarifrån han
1816 flyttade till Stockholm. S. blef 1797 led. af
Mus. akad. Han var en af Harmoniska sällskapets
verksammaste medlemmar. Hans kompositioner utgåfvos
dels i Stockholm, dels i Leipzig. I Stockholm gåfvos
sångpjäserna Torparen (1803), Den engelske advokaten
(1805), Den ondsinta hustrun (1808) och En fjerdedels
timmas tystnad (1810); alla dessa finnas i manuskript
i Mus. akad:s bibliotek. Han
skref äfven variationer, en Missa pro
defunctis, en pianokvartett (manuskript) m. m.
A. L.*

Struve, Friedrich Adolf August, tysk läkare,
f. 1781 i Neustadt bei Stolpen i Sachsen, d. 1840
i Berlin, var först läkare i sin fädernestad,
men öfvertog sedermera ett apotek i Dresden. Han
är bekant som den egentlige uppfinnaren af de
artificiella mineralvattnen och som förbättrare af
metoderna för deras framställning. S. skref Über
nachbildung der natürlichen heilquellen (1824-26).
(R. T-dt.)

Struve. 1. Friedrich Georg Wilhelm von S., tysk
astronom, f. 15 april 1793 i Altona, d. 23 nov. 1864
i Petersburg, blef 1813 observator vid det nya
observatoriet i Dorpat och 1817 dess direktor. Han
lyckades där utverka en väsentlig förbättring i
observatoriets instrumentella utrustning, som höjde
det till ett första rangens institut. Särskildt
med den berömda stora Fraunhoferska refraktorn
(fullbordad 1824) egnade han sig nu hufvudsakligen
åt iakttagelser af de förut endast af Herschel
observerade dubbelstjärnorna, hvarjämte han äfven
ungefär samtidigt med Bessel utförde en af de båda
första bestämningarna af en fixstjärnas parallax
samt gjorde undersökningar rörande Vintergatans
byggnad. Resultaten af dessa forskningar framlade han
i skrifterna Observationes Dorpatenses (8 bd, 1817-39)
Catalogus novus stellarum duplicium (1827), Stellarum
duplicium mensuræ micrometricæ (1837) och Stellarum
fixarum, imprimis compositarum positiones mediæ
(1852). Äfven inom geodesien var S:s verksamhet
betydelsefull. Han ledde nämligen 1816-19 de
förberedande arbetena för en kartläggning af Livland
och verkställde sedan jämte De Tenner under medverkan
af Kr. Hansteen och N. H. Selander uppmätningen af en
meridianbåge från Fuglenæs på Norges nordkust till
Ismail vid Donau, öfver detta sistnämnda kolossala
arbete utgaf S. en vetenskaplig berättelse, Arc du
méridien entre le Danube et la Mer glaciale (2 dlr,
1857-60). 1839-62 var han direktor för det under hans
öfverinseende byggda stora ryska centralobservatoriet
i Pulkova (öfver hvilket han lämnat en beskrifning
1845). S. var led. af sv. Vet. akad. (1833).

2. Otto Wilhelm von S., den föregåendes son, rysk
astronom, f. 7 maj 1819 i Dorpat, d. 14 april 1905
i Karlsruhe, var från 1837 faderns medhjälpare
och 1862-90 dennes efterträdare som direktor för
observatoriet i Pulkova. S. upptäckte 500 nya
dubbelstjärnsystem samt lämnade genom sina öfver
en tidrymd af 40 år utsträckta observationsarbeten
ett utomordentligt rikt material för studiet af
dessa himlakroppar. Han gaf vidare en noggrannare
bestämning af precessionskonstanten samt fastställde
parallaxen för flera fixstjärnor och beloppet af vårt
solsystems framåtgående rörelse i världsrymden. Som
direktor för Pulkova-observatoriet förstod S. icke
blott att hålla det uppe på samma nivå som under
fadern, utan äfven utvidga och fullkomna det samt
uppdrifva dess vetenskapliga verksamhet till den höjd,
att detta observatorium under långa tider obestridt
intog första platsen bland alla världens astronomiska
observatorier. Som rådgifvande astronom i kejserliga
generalstaben och marinen inlade han förtjänster äfven
om geografisk-geodetiska arbeten i Ryssland. S. utgaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>