Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strofantin - Stroganov - Strohfiedel - Stroke - Strokirch, von - Strokirch, Karl Mikael von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligen giftiga. Ur en tredje art, S. gratus,
erhölls ouabaïn, förut kändt som
beståndsdel af Acocanthera Ouabaïo och senare i den
medicinska praktiken uppmärksammadt under namn af
gratus-strofantin (g .-strophanthinum cristallisatum
Thoms), ’C30H46O12 + 9H2O, färglösa, kvadratiska,
tafvelformiga kristaller med starkt bitter smak och
lösliga i 100 dlr vatten af vanlig temperatur. De
amorfa strofantinerna äro betydligt lättare lösliga
i vatten, äfvenså i sprit. - Strofantinerna verka
på hjärtat och cirkulationen i samma riktning som
digitalisgifterna (se Digitalis och Hjärtgift). På
grund af sin lättlöslighet och större verksamhet
ge de strofantinhaltiga medlen betydligt snabbare
effekt än digitalispreparaten och användas därför ej
sällan vid hjärtfel för att inleda behandlingen och
hastigare befria patienterna från kvalfulla symtom,
än hvad man kan åstadkomma med de trögare verkande
digitalismedlen, hvilka däremot verka mera varaktigt
och pålitligt. Strofantinhaltiga medel komma till
användning äfven vid hjärtsvaghet i samband med
febersjukdomar m. m. Vid fall af hotande hjärtsvaghet
hos hjärtfelspatienter har man ibland sprutat en
utspädd lösning af kristalliniskt strofantin, 1/2
mg., eller amorft strofantin, 1/2-1 mg., direkt i
ett blodkärl, en mycket verksam, men äfven farlig
behandling. Till intagning kan amorft strofantin ges
i dos af 3-5 mg. 3 gånger dagligen. Ofta ges invärtes
i stället strophanthustinktur (se Strophanthus).
C. G. S.
Stroganov [strå^anåff], rik rysk adelssläkt, numera
delad i två grenar, båda grefliga, den ena sedan
1798, den andra sedan 1826. Ättens stamfader var
Spiridon, en rik köpman i Novgorod i början
af 1300-talet, hvars efterkommande egde ofantliga
områden och bergverk i Ural. De tre bröderna Jakov,
Grigorij och Semen S. anlade kolonier mellan
Kama och Dvina och värnade dem med egna trupper
mot de rofgiriga grannfolken samt byggde fästningar
mot de från Sibirien framträngande mongolerna. Med
understöd af kosackhetmanen Jermak Timofejevitj
gjorde Semen S. t. o. m. ett angrepp på mongolerna
samt eröfrade deras hufvudstad Sibir (1581) och
senare hela Sibirien. I detta land, som förenades med
ryska kronan, fick familjen S. monopol på handeln,
och till belöning för de storartade odlingsföretag,
bergverk och fabriker, som af dess medlemmar där
sattes i gång, erhöll den i början af 1600-talet
rätt att ha egna trupper och fästningar samt att
utöfva domsrätt öfver sina underlydande. Dessa stora
privilegier upphäides dock 6 maj 1722 af Peter den
store, hvilken som enda godtgörelse förlänade titeln
baron åt de tre då lefvande bröderna Aleksandr,
Nikolaj och Sergej S. Från de båda sistnämnde
härstamma släktens ännu existerande grenar. En sonsons
son af den andre brodern, Sergej S., f. 1794,
d. 1882, var 1835-47 kurator för universitetet i
Moskva, blef 1852 general af kavalleriet och 1855
medlem af riksrådet samt öfvertog 1857 ledningen af
de arkeologiska gräfningarna i Ryssland. Under hans
uppsikt utgåfvos "Drevnosti Rossijskago Gosudarstva"
1849-53, och 1859 grundlade han den arkeologiska
kommissionen, hvars president han förblef till sin
död. Sedan 1860 utgaf han Comptes
rendus de la commission archéologique och senare äfven
berättelser öfver de skytiska fornfynden. S. var en
ifrig främjare af konst och vetenskap i allmänhet. -
En af hans äldre fränder, Aleksandr
Sergejevitj S., f. 1733, d. 1811, var president i
kejs. konstakademien och direktör för k. biblioteket
och egde en myntsamling (60,000 n:r) samt böcker
och konstverk, som han själf beskrifvit i Catalogue
raisonné des tableaux qui composent la collection
du comte A. de Stroganoff (1793). - Hans son Pavel
Aleksandrovitj S., f. 1774, d. 1817, var chef för
medicinska departementet och blef jämte Kotjubej och
Novosiltsev Alexander I:s förtrognaste rådgifvare i
början af dennes regering. I finska kriget 1808-09
kommenderade han grenadjärregementets lifgarde
och deltog i det franska fälttåget, hvarunder
förlusten af hans son påskyndade hans egen död.
A-d J.
Strohfiedel [-afidel], ty. ("halmgiga"), mus.,
träharmonika l. xylofon. Se Harmonika, sp. 1479.
Stroke [sträck], Strokeside [-säYd], eng. Se
Roddidrott, sp. 578.
Strokirch, von, svenska adliga ätter,
härstammande från handlanden i Stockholm
Mikael Strokarch (d. 1651), hvars söner Mikael
(f. 1649, reduktionskommissarie i Livland 1684,
ekonomiståthållare där 1690, d. 1723) samt Johan
(f. 1645, d. som assessor i Kammarrevisionen 1719)
och Paul (f. 1651, d. som öfverinspektor vid stora
sjötullen i Riga barnlös 1710) adlades med namnet von
S., den förstnämnde 1684, de bägge siste 1691. Mikael
von S:s ätt är utgången i Sverige. Johan von S:s
sonsons son Henning Adolf von S., f. 1757, led. af
Högsta domstolen 1806, president i Svea hofrätt 1811,
d. 1826, erhöll 1815 friherlig värdighet enl. § 37
R. F. Hans friherrliga gren slöts med hans son 1841,
men Johan von S:s adliga ätt fortlefver. - Äfven en
fjärde son till Strokarcn, öfverkrigskommissarien
Lorens (f. 1644, d. 1725), adlades, med namnet
Strokirch, 1686 och slöt själf sin adliga ätt, men
hans son Anders Johan S. (f. 1683, öfverstelöjtnant
vid gardet, d. 1761) blef 1756 friherre S.; hans son
slöt ätten 1789.
1. Karl Mikael von S., son till den i släktöfversikten
nämnde Mikael von S., radikal pietist, riksdagsman,
f. 1702 i Livland, d. 1 maj 1776 i Stockholm, flyttade
undan ryssarna med fadern till Stockholm, blef page
och konduktör vid fortifikationen, men en religiös
väckelse vid 21 års ålder förmådde honom att lämna
den militära banan och att från 1726 helt lefva för
sina religiösa intressen. Han blef snart en af de
mest bemärkte förkämparna för lekmännens religiösa
själfständighet och frigörelse från den ortodoxa
kyrkans stränga uppsikt och tvångslagstiftning
vid sidan af E. Molin (se d. o.) och Sv. Rosén (se
d. o., sp. 872). Vid riksdagen 1726-27 gjorde han sig
bemärkt. Han framlade jämte flera andra medlemmar af
Riddarhuset (hvaraf han var medlem) ett förslag till
kyrkans reformering, bl. a. genom tillsättande af
en af idel lekmän bestående ecklesiastik deputation,
ett slags kyrklig öfverstyrelse, ett förslag, som med
harm afvisades af det ortodoxa prästerskapet. Han
yrkade vidare på det 1726 utfärdade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
