Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strinnholm, Anders Magnus - Stripa - Strisciando - Strisores - Stritar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lades 1834 i Vitt. hist. o. ant. akad., 1837 i Svenska
akad., som 1836 tilldelat honom Karl Johans priset,
och 1845 i Vet. akad. - Redan som boktryckare
skref S. Fragmenter till kejsar Napoleons historia
(1813) och Klio, historisk månadsskrift (1815). Sitt
rykte grundlade han dock först genom Svenska folkets
historia under konungarne af Vasaätten (3 dlr,
1819-23, arbetet afbrutet af brist på uppmuntran;
det går till 1544), och Magnus Stenbocks lefverne
(2 bd, 1821). S. öfversatte därjämte från och med
andra delen Rühs’ "Svea rikes historia", 5 dlr
(1823-25). 1834 offentliggjorde han 1:a och 1854
5:e och sista delen af sitt stora verk Svenska
folkets historia från äldsta till närvarande tider,
hvilket sträcker sig till statshvälfningen 1319. I
detta arbete finnas de egenskaper fullt utvecklade,
som känneteckna S:s författarskap, nämligen ovanligt
grundlig kännedom om de historiska källorna, varm
kärlek till sanningen och till fosterlandet samt lugnt
och flärdlöst, genom sin bredd någon gång tröttande
framställningssätt. De ämnen, hvilka han behandlat
ur nya synpunkter, äro i synnerhet uppkomsten och
utbildningen af samhällsförfattningen och af de
olika stånden. Hans arbete eger ännu sitt värde genom
den omsorgsfulla samlingen af källhänvisningar till
hvarje uppgift. Sitt sista verk, Sveriges historia i
sammandrag (1857-60), hann S. icke fullfölja längre
än till 1560. (L-S.)
Stripa, rikt gifvande järnmalmsfält i Guldsmedshyttans
församling och Lindes bergslag, Örebro län, nära
sjön Rossvalen och Guldsmedshyttan, v. om Storå
järnvägsstation. Malmen, blodstensmalm, innehåller
öfver hufvud 50,4 proc. järn, 0,009 proc. fosfor och
0,012 proc. svafvel. Arbetet bedrefs att börja med
i höga pallstrossar. 1886 infördes maskinborrning
och samtidigt därmed delvis takbrytning med
igensättning. Dessa bägge brytningsmetoder ersattes
1906 med magasinsbrytning. S. å. blef Lundborgs
schakt färdigt, och numera sker all uppfordring genom
detta. Malmarean är 7,000 kvm. 1916 brötos 159,480 ton
berg, hvarur erhöllos 85,955 ton malm och 25,212 ton
slig, den senare hållande 67,5 proc. järn, 0,013-0,026
proc. svafvel, 0,006 proc. fosfor. Stripamalmen är en
mycket uppskattad hyttmalm och används i ett flertal
svenska masugnar. T. Z-n.
Stripa. Se Cigarr, sp. 310.
Strisciando [-ja’ndå], it., mus., glidande (från en
ton öfver i en annan).
Strisores, Skärrfåglar, zool., benämndes förr
en fågelordning, hvars representanter utmärkas
företrädesvis genom mycket långa och spetsiga vingar,
genom förekomsten af 10 väl utvecklade handpennor
samt genom underarmens stora täckfjädrar, som alltid
räcka utöfver armpennornas halfva längd, öfverarmbenet
är synnerligen kort i förhållande till underarm och
hand. Fötterna äro mycket svaga och korta, knappt
tjänliga till gång på marken. Näbben är än bred och
kort, än lång och tunn. Till denna ordning fördes
tre familjer: tornsvalor (Cypselidæ), nattskärror
(Caprimulgidæ) och kolibrifåglar
(Trochilidæ), hvilka järnte ett antal andra af den
moderna systematiken förenas till ordn. Coraciiformes.
Stritar, Homoptera (af grek. homos, lika, och
ptera, vingar), zool., en underordning af
insektordningen halfvingar (se d. o.). Stritarna
karakteriseras därigenom, att de 2 främre vingarna äro
i hela sin längd likartade, antingen hårda eller ock
hinnaktiga, och att de ha under hvila ett takformigt
läge med sluttande sidor. Snabeln är treledad;
dess fästepunkt är belägen långt bakåt, skenbart
mellan det främsta benparet. Hufvudet är stort och
ofta försedt med hvarjehanda utskott. Bakbenen äro
ofta hoppben. Alla lefva af växtsafter. Denna grupp
omfattar följande familjer. 1) Sångstritar (Cicadidæ
l. Stridulantia) ha kort hufvud med blåslikt svälld
panna och stora utstående ögon. Främre vingarna
äro längre än de bakre. Hannen är utrustad med ett
ljudverktyg, med hvilket den åstadkommer en mera
intensiv än melodisk musik. Sagda organ är beläget
på buksidan af bröstets bakersta och bakkroppens
främsta del och består af ett par håligheter, af
hvilka hvardera är täckt af ett stort, läderartadt
fjäll och innehåller en mycket komplicerad apparat af
tre i ramar utspända hinnor. Dessa håligheter tjäna
som resonansapparat till att förstärka ljudet, hvilket
sannolikt frambringas genom med muskelsammandragningar
åstadkommen vibration af de nämnda hinnorna. Typiskt
för denna familj är släktet Cicada,
stritsläktet, af hvilket flera arter finnas i Europa. Hit
hör mannastriten, C. orni, som i södra Europa
lefver på mannaasken (se Manna). Hit hör också den
beryktade nordamerikanska 17-åriga cikadan
(C. septendecim), hvars larv lefver på rötter djupt
ner i jorden och i regel behöfver 17 år för sin
fullständiga utveckling. Störst bland sångstritarna
är den på Sundaöarna lefvande Pomponia imperatoria
med 216 mm. spännvidd. 2) Lyktstritar (Fulgoridæ) ha
alla hufvudets delar, hjässa, panna och kinder skilda
från hvarandra genom skarpa, upphöjda lister. Medan
tropiska former af denna underfamilj kunna nå en
högst betydande storlek, äro de hos oss förekommande
arterna af släktena Issus, Flata, Delphax m. fl. helt
oansenliga. Se vidare Lyktstritar. 3)
Puckelstritar (Membracidæ) kallas så, enär deras halssköld
är utomordentligt starkt utvecklad och försedd med
hvarjehanda utväxter och bihang.
 |
| Puckelstriten Centrotus cornutus. (1 1/2 ggr nat. storl. (Nedersta fig. t. h. visar hufvud och halssköld sedda framifrån) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
