Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandlinjer - Strandlöpare - Strandmal - Strandman, Otto Valdemar - Strandmullvaden - Strandning - Strandområde - Strandpelare - Strandpiparen - Strandpryl - Strandref - Strandryttaren - Strandråg - Strandrätt - Strandsittare - Strandsjö - Strandskatan - Strandskatsläktet - Strandskinnbaggar - Strandsted - Strandsvalan - Strandsvingel - Strandsyren - Strandsätt - Strandvallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drommen i Jämtland, i omgifningen af Torne
träsk och andra högt liggande sjöar i Lappland
m. fl. platser. Äfven Norge och Skottland ega berömda
inlandsstrandlinjer. I följd af den olikformade
landhöjningen ha strandlinjerna flerstädes kommit att
intaga ett mer eller mindre lutande läge i förhållande
till horisontalplanet. E. E.
Strandlöpare, zool. Se Jordlöparfamiljen.
Strandmal, folklig benämning för groft, sandfritt
strandgrus (se d. o.).
Strandman, Otto Valdemar, skulptör, f. 26 dec. 1871
i Göteborg, var elev vid konstakademien i Stockholm
1891-95 och vann sistnämnda år kungl. medaljen,
fortsatte därefter sina studier i Tyskland, Italien
och Paris 1899 ff., blef 1907 extra lärare vid
Tekniska högskolan i Stockholm och 1915 medlem af
Konstakademien. Hans verksamhet har varit mycket
mångsidig. Bland hans olikartade arbeten kunna
nämnas Våren (statyett 1895), Kyssen (grupp 1896,
motivet flera gånger varieradt, senast 1914),
Längtan (staty, 1898), pokal med relief i silfver
(s. å., Nationalmuseum), Musiken (träskulptur,
1901, Näsby), Lejontämjerska (brons, 1901), Sommar
(marmor, 1903), Gustaf II Adolf (relief på kapellet
vid Lützen, 1907), Dansen (liten grupp 1908, i
brons på Nationalmuseum 1910), Kolingen (statyett,
brons, 1909), Krucifix (i snidad ek, 1910, Umeå
landsförsamlings kyrka), Vesslan (staty af en yngling
1911, i brons 1912 på Kungsholmstorg, Stockholm),
Blommor (i färgadt päronträ, 1911), Drufvor (marmor,
1911), Hvila (1913) och Nymf (s. å.). Dessutom
porträttbyster, bl. a. änkedrottning Josefina
(1906, Oskar I:s minne), och reliefer samt många
småskulpturer och konstindustriella föremål;
elektriska lampor, handspeglar, smycken i ädla
metaller, bägare m. m. S. har äfven målat i olja
och akvarell (porträtt, djurstudier, landskap,
blommor). 1914 hade S. i Stockholm en utställning
af samtliga sina skulpturer, målningar och
teckningar. G-g N.
Strandmullvaden, zool. Se Strandgräfvaren.
Strandning anses ega rum, när fartyg under ovanliga
förhållanden råkat på grund med den påföljd, att det
antingen icke kunnat bli flott eller blifvit det
först efter användning af ovanliga åtgärder eller
efter att ha lidit betydligare skada å skrofvet. Jfr
Grundstötning. I. Afz.
Strandområde. Se Haf, sp. 984.
Strandpelare, geol., kvarstående, mer eller mindre
pelarformiga, oregelbundna partier af berggrunden
inom ett kustområde, hvarest denna i öfrigt blifvit
till en viss nivå af bränningarna sönderbruten och
bortförd. De utgöra s. k. abrasionsvittnen,
bevis för, att en abrasion (se d. o.) egt rum. På
Gottland förekommande strandpelare kallas raukar
(se Rauk). E. E.
Strandpiparen, zool. Se Drillsnäppsläktet.
Strandpryl, bot. Se Litorella juncea.
Strandref, geol., detsamma som kust ref (se d. o.).
Strandryttaren, Totanus fuscus, zool. Se
Totanus.
Strandråg, bot. Se Elymus arenarius.
Strandrätt kallas den rätt öfver strandade fartyg
eller på stranden uppkastadt gods, hvilken i
äldre tid ansågs tillkomma den stat, inom hvars område
strandningen egt rum eller godset påträffats, stundom
också inbyggarna vid kusten. Grunden till denna rätt
torde vara att söka i den germanska uppfattningen af
främlingen såsom varande rättslös och hans egendom
till följd däraf såsom herrelös. Strandrätten
utsträcktes ock någon gång ända därhän, att
skeppsbruten besättning var hemfallen till träldom.
I sin råaste form finnes denna rätt icke någonsin
i svensk lag erkänd, men spår af densamma kvarstå i
lagstiftningen ännu i dag. Äfven i våra äldsta lagar
erkändes egarens rätt i fråga om gods, som drifvit
på strand, ehuru han fick afstå en del till den, som
fann det. 1667 års sjölag stadgade att, där strandadt
fartyg eller å land drifvet eller i sjön uppfiskadt
gods tillhörde svensk man eller vänskaplig främmande
makts undersåte, egaren fick taga sitt åter, om han
anmälde sig inom natt och år, men tillhörde fartyget
eller godset "någon rikets ovän och fiende" eller
sjöröfvare, eller anmälde sig icke egaren inom natt
och år, då egde konungen det behålla – bärgaren i
hvarje fall förbehållen rätt till bärgarlön. Gällande
rätt tillerkänner ock kronan strandvrak, när
egaren ej anmäler sig inom natt och år efter fyndets
kungörande, under det att i dylikt fall bottenfynd
liksom gods anträffadt i öppen sjö tillfaller den,
som bärgat det. I. Afz.
Strandsittare, vedertagen benämning på sådana
vid kusten boende, hufvudsakligen med fiske
sysselsatta lägenhetsinnehafvare, som icke ha
eganderätt till sina lägenheter. Strandsittare
förekomma i stort antal vid västkusten,
särskildt på Huitfeldtska stipendiefondens
(se d. o.) fastigheter i Bohuslän. Sistnämnda
strandsittare ha emellertid genom K. M:ts beslut
14 febr. 1908 erhållit tillstånd att på billiga
villkor förvärfva eganderätt till sina i allmänhet
med ärftlig besittningsrätt innehafda lägenheter,
ett medgifvande, som de i stor utsträckning begagnat.
R. V.
Strandsjö. Se Insjö, sp. 722.
Strandskatan, zool. Se Hæmatopus.
Strandskatsläktet, zool. Se Hæmatopus.
Strandskinnbaggar, Saldidæ, zool., familj hörande
till afd. Gymnocerata bland skinnbaggarna. De
hithörande arterna äro ofvan platta med elliptisk
omkrets samt igenkännas särskildt på de mycket
stora och utstående fasettögonen. De 4-6 mm. långa,
mörkt färgade arterna af släktet Salda springa snabbt
omkring på stränder och sumpiga marker, där de lefva
af rof. G. A-z.
Strandsted kallas i Norge en tätt bebyggd plats eller
en samling hus vid en hamn, som utgör ett tillhåll för
fiskare, följaktligen under fisketiden besökt af en
talrik befolkning, som har sitt hemvist annorstädes,
eller ett slags badort. Ett "strandsted" lyder
administrativt under det härad, där det är beläget.
K. V. H.
Strandsvalan, zool. Se Hirundinidæ.
Strandsvingel, bot. Se Festuca.
Strandsyren, bot. Se Statice.
Strandsätt, fisk. So Fiskredskap, sp. 450.
Strandvallar, geol., flacka, i viss mån åsformiga
vallar af sand, rensköljdt grus och rundade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
