Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 255-256 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stowe, Harriet Elisabeth Beccher- - Stowell - Stowmarket - Stovreim - Stovreim-aetten - Stoy, Karl Volkmar - Strabane - Strabism - Strabon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin sociala roman
Uncle Tom’s cabin, or negro life in the slave states of America ("Onkel Toms stuga", 1852,
sv. öfv. s. å.; öfv. till öfver 20 språk).
Denna bok, som ur estetisk synpunkt eger

betydliga svagheter, men äfven stor fantasi- och
känslostyrka, har däremot politiskt haft ofantlig
verkan. Spridd i millioner exemplar, allestädes
mottagen med hänförelse, framkallade denna roman i
hela den bildade världen en storm af ovilja mot det
nordamerikanska slafveriet och bidrog att framkalla
inbördeskriget. Fru S. dramatiserade själf sin bok i
The Christian slave (1855)
och utgaf 1853 A key to Uncle Tom’s cabin
("Nyckeln till Onkel Toms stuga", 1853),
hvari hon lämnade dokument och upplysningar ur
verkligheten. Bland fru S:s öfriga romaner och
noveller äro åtskilliga, som
Dred (1856, sv. öfv. 1857, 1894 och 1897, en fortsättning på "Onkel Toms stuga"),
Little foxes (1865; "Små räfvar", 1870),
House and home papers (1865; "Små tomtar", 1870),
Pink and white tyranny (1871; "Rosenrödt tyranni", s. å.),
Sam Lawsons fireside stories ("Sam Lawsons småstadshistorier", 1872) och
My wife and I (1871; "Min hustru och jag", 1872),
öfversatta på svenska. Värdefullare äro
The minister’s wife (1859),
Oldtown folks (1889) m. fl.,
som skildra lifvet i Nya England. Fru S. egnade
äfven sin penna åt frågan om kvinnans emancipation.
1869 offentliggjorde hon i tidskriften "Macmillan’s
magazine" en uppseendeväckande artikel
(The true story of lady Byrons life), som bok kallad
Lady Byron vindicated, i hvilken hon anklagade
Byron för brottsligt umgänge med hans halfsyster,
en anklagelse, som framkallade den skarpaste kritik
(jfr Åman-Nilsson, "Lord Byron och det sekelgamla
förtalet", 1915). Hennes lefnad fördystrades af
flerehanda bekymmer och sorger; sist vardt hon svagsint.
Jfr biogr. af Anne Field 1898 samt hennes sons,
Charles Edward S:s, kompilation af moderns dagböcker
och bref 1890. – Ett urval af fru S:s skrifter utkom
1859 i London under titeln:
Golden fruit in silver baskets.

Stowell [ståu’il], baron. Se Scott 1, sp. 1358.

Stowmarket [ståu’makit], köping i engelska grefsk. Suffolk
(East), vid den segelbara Gipping och Great Eastern-järnvägen.
4,230 inv. (1911) i hela urban district. Tillverkning af
konstgjorda gödselmedel, bomullskrut, tegel, läder m. m.

^{J. F. N.}

Stovreim (Staareim). Se Stovreim-ætten.

Stovreim-ætten, norsk medeltida lendermandsätt,
uppkallad efter sitt hufvudsäte, gården Stoðreimr
l. Stovreim (nu Staareim) i Nordfjord, N. Bergenhus
amt. Släktens stamfader var den mäktige hersen Arne på
Stovreim, som blef gift med Harald Gilles änka Ingrid,
dotter till svenske konungen Inge Stenkilsson d. ä:s
son Ragnvald. En af deras söner var den bekante biskop
Nikolaus Arnessön (se d. o.). Deras dotter

Margrete blef i sitt 2:a gifte, med Simon Kaaressön,
moder till baglerkonungen Filip Simonsson (se Bagler),
som stupade 1217. Från Margretes yngre son Andres
härstammar den yngre linjen af S.; hennes sonson
Gregorius Andressön blef gift med Håkan Håkanssons
dotter Cecilia.

^{K. V. H.}

Stoy, Karl Volkmar, tysk pedagog, f. 1815 i Pegau
(Sachsen), d. 1885 i Jena, var en af de förnämste
representanterna för den herbartska skolans pedagogik
och grundläggare af det pedagogiska seminariet och
öfningsskolan vid universitetet i Jena, där han först
verkade som privatdocent, sedan 1874 som professor i
pedagogik. Hufvudarbete: Encyklopädie, methodologie
und litteratur der pädagogik (1861; 2:a uppl. 1878).

^S–e.

Strabane [strəbei’n], köping i irländska
grefsk. Tyrone, vid floden Foyle, midtemot Lifford (se
d. o.). 3,494 inv. (1911). Linneväfveri, järnindustri.

^{J. F. N.}

Strabism (grek. strabismo’s), skelögdhet.

Strabon, lat. Strabo, grekisk geograf och
historieskrifvare, f. omkr. 63 f. Kr. i Amaseia i
Pontos, d. antagligen omkr. 25 e. Kr. i Rom, studerade
i Nysa, Rom och troligen äfven i Alexandria, företog
24 f. Kr. en resa uppför Nilen samt vistades under
kejsarna Augustus och Tiberius i Rom. Hans första
skrifter voro två, nu förlorade, historiska arbeten,
af hvilka det ena, en fortsättning på Polybios’
verk, enligt Suidas omfattade 43 böcker (de bevarade
brottstyckena utgåfvos af P. Otto 1891). Under senare
delen af sin lefnad skref S. en geografisk läsebok,
Geographica, det förnämsta geografiska arbete, som
forntiden efterlämnat. Det omfattar sjutton böcker,
af hvilka de två första bilda en fysisk-matematisk
inledning till geografien, de åtta följande behandla
Europa, de sex därnäst Asien och den sista Afrika. I
den matematiska geografien ger S. hufvudsakligen en
beskrifning af sina föregångares, Eratosthenes’ och
Hipparchos’ system. Stödjande sig på den förstnämndes
antagande om jordens klotform, drager han själf den
anmärkningsvärda slutsatsen att, då den kända delen
af jorden upptar endast en tredjedel af klotets
omkrets, måste det finnas ännu två eller tre andra
världsdelar. För den fysiska geografien betecknar hans
verk ett viktigt framsteg. Till sina skildringar af
de olika ländernas karaktär och naturprodukter fogar
han äfven värdefulla upplysningar om etnologi, handel
m. m. S:s auktoriteter voro, utom de redan nämnda,
förnämligast Artemidoros, Polybios, Poseidonios,
Aristoteles, Apollonios, Eudoxos, Theofanes och
i främsta rummet Homeros, till hvars geografiska
upplysningar han sätter ett odeladt förtroende;
däremot missaktade han Pytheas, Herodotos och
Ktesias. Dessutom stödde han sig på egna iakttagelser,
gjorda under resor, och, ehuru i mindre grad, på de
nya uppgifter, som genom de romerska eröfringarna
ställts till hans förfogande. S:s geografi trycktes
1516 i Venezia af Aldus Manutius efter en mycket
korrumperad text. Den bästa kritiska upplagan är
utgifven af Kramer (1844–52), den bästa handupplagan
af Meineke (1851–52; ny uppl. 1866–77). Napoleon I,
som var en stor beundrare af S., föranstaltade
en fransk öfv. (1805–19). Grosskurds tyska
öfv. (1831–34) med noter är ett monumentalt verk. Jfr
F. Dubois, "Examen de la géographie de S." (1891).

(^{J. F. N.})

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>