Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stormakt (ty. grossmacht, fr. grande puissance,
eng. great power), urspr. en stat, som genom betydande
inre kraftsamling och yttre maktställning öfvar
större inflytande inom sitt statssystem, senare
(eg. från 1815) hvar och en af det fåtal stater,
hvilka företrädesvis sökt leda den internationella
politiken. Stormakter i ordets ursprungliga betydelse
ha alltid funnits. När inom det grekiska statssystemet
Aten och Sparta växelvis dominerade (egde hegemonien),
voro de inom sin sfär stormakter. Rom nöjde sig icke
med att blott vara en stormakt, utan utvecklade
sig till ett allenahärskande världsvälde. Dess
traditionella makt- och öfverhöghetsanspråk
upprätthöllos af östromerska (Bysantinska) kejsardömet
och Västromerska kejsardömet med dess afläggare,
Karl den stores rike och romersk-tyska riket,
hvilka gjorde anspråk på att vara Roms arftagare
som världsriken. Så länge dessa universalistiska
pretentioner med någon framgång upprätthöllos,
var andra staters utveckling till stormakter
utesluten. Anspråken tillintetgjordes under 1400- och
1500-talens brytningar genom framträdandet af nya
starka statsbildningar med större reell makt, såsom
Osmanska väldet i ö., spanska väldet och Frankrike i
v., senare äfven den nederländska förbundsrepubliken
(under 1600-talet) och Sverige (under 1600- och
början af 1700-talet) samt England. Därest för dessa
stater beteckningen stormakt används, måste betonas,
att denna anger blott en faktisk maktställning, men
icke en på något sätt erkänd företrädesrätt. Allra
minst föll det någon af dem eller andra makter i
liknande ställning (t. ex. Ryssland och Preussen
under 1700-talet) in att anse sig ega några andra
internationella förpliktelser än dem, som hänsynen
till deras egna intressen vållade.
Ett nytt skede inträdde med slutkampen mot Napoleon I
1813-15, då de makter, som ledt denna och öfvervägande
burit dess bördor, framställde anspråk på att få
ordna och leda Europas affärer. Det afgörande
steget i denna riktning var stormaktsalliansen
i Chaumont 1 mars 1814 mellan England, Preussen,
Ryssland och Österrike. På Wienkongressen (1815)
ville dessa ensamma bestämma öfver Europas öden,
men måste motvilligt inrymma en plats i sitt råd
äfven åt det besegrade Frankrike. De fem makterna
eller stormakterna, hvilket ord från denna tid får
karaktären af teknisk term, hade därmed konstituerat
sig som ett slags internationell öfverinstans. Närmast
betraktade de sig som garanter för den genom
fördragen 1814-15 träffade ordningen. De bemödade
sig att, först genom regelbundet sammanträdande
kongresser, därefter genom ministerkonferenser och
furstemöten, upprätthålla fredstillståndet och i
godo lösa uppdykande tvistefrågor. Den konserverande
politik, som stormakternas statsmän särskildt tack
vare Metternichs inflytande utvecklade i detta
fredliga syfte, gjorde stormaktsförbundet, som då
vanligen ehuru med orätt betitlades Heliga alliansen
(se d. o.), grundligen impopulärt i alla liberala
kretsar. Såväl på grund häraf som af omtanke om sina
speciella intressen skilde sig England ofta från de
kontinentala makterna. I viktigare frågor lyckades
man likväl som regel åstadkomma en viss enighet,
och det kan ej
rättvisligen förnekas, att stormakterna denna tid
nedlagt verklig förtjänst om den allmänna fredens
bevarande. Som de betydelsefullaste resultaten af
deras arbeten i denna riktning böra nämnas ordnandet
af det frigjorda Greklands ställning 1830-32,
bestämmelserna rörande Belgien 1831 och 1839 samt
Londonfördraget 1841 rörande Svarta hafssunden. Den
nya krigsperiod, som Krimkriget inledde, har genom
nationalitetsrörelserna och senare den imperialistiska
politiken sprängt den förut bevarade relativa
endräkten i stormaktskretsen, hvilken samtidigt
vidgats därigenom, att det enade Italien upptagits
däri (sedan 1867) samt att Nord-Amerikas förenta
stater och slutligen Japan erkänts som stormakter. De
båda sistnämndas inträdande i stormaktskretsen, som
egde rum under 1890-talet, betecknade ett vidgande af
den politiska horisonten från öfvervägande europeisk
politik till världspolitik. Härmed inträdde också
en viss förskjutning bland stormakterna, då vissa af
dem, såsom Förenta staterna, Frankrike, England och
Ryssland, varit mera världspolitiskt intresserade än
de öfriga.
Hvarken den äldre femmaktsgruppen eller de numera
erkända åtta stormakterna - England (officiellt
Storbritannien), Frankrike, Nord-Amerikas förenta
stater, Italien, Japan, Ryssland, Tyska riket
(i st. f. Preussen) och Österrike-Ungern - egde
eller ega några formella företrädesrättigheter
i det internationella umgänget. Alltjämt grundar
sig stormaktsställningen på faktiskt maktinnehaf,
hvilket väl vid de folkrättsliga förbindelserna
ger ökadt reellt inflytande, men icke utmärkes
genom några andra rättigheter än dem, som tillkomma
hvarje suverän stat. Officiellt känner folkrätten
ingen rangskillnad bland de fria staterna, hvarför i
allmänna fördragsurkunder de deltagande uppräknas i
bokstafsordning utan olikhet mellan stormakter och
andra. Däremot pläga stormakterna inbördes markera
anspråken på en förnämligare ställning genom att hos
hvarandra hålla diplomater af den högsta rangklassen
(ambassadörer). Då de viktigaste allmänpolitiska
angelägenheterna bruka förekomma till behandling i
stormaktshufvudstäderna och då de där ackrediterade
ambassadörerna gärna sökt bilda en exklusiv krets,
ha stormakternas äldre anspråk att leda eller
åtminstone auktoritativt påverka den internationella
politiken i viss mån upprätthållits. Särskildt
har detta gällt om utomeuropeiska angelägenheter,
hvarvid dock några makters fordran på bestämdt
dominerande inflytande inom en viss sfär (exempelvis
Förenta staternas med Monroe-doktrinen motiverade
anspråk i Amerika) ofta lagt hinder i vägen för
full samverkan. Genom den af inbördes rivalitet
framkallade, växande söndringen inom stormakternas
krets har det icke i senare tid varit möjligt för
dem att bevara ett motsvarande inflytande som under
skedet 1815-56. Särskildt konflikterna om Marokko
(efter 1905) och om Balkanhalfön (efter 1908) rubbade
grundligt deras häfdvunna ställning. De i samband med
Haagkonferenserna framträdande och speciellt under
Världskriget lifligt diskuterade önskningarna om en
fastare internationell organisation till fredens
framtida bevarande visa, att förtroendet till
stormakternas förmåga att fylla de funktioner, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
