Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har landet de mellaneuropeiska löfträden. En följd
af det blida vinterklimatet är, att växter, som ha
sitt hemvist i sydligare trakter, kunna trifvas i
södra England. Så har floran på Cornwalls södra kust
en nästan subtropisk karaktär, ty där växa kakteer,
myrten, yucca, ceder, äkta jasminer och magnolior. En
fullständig hvilotid för vegetationen under vintern
känner man hvarken på Irland eller i södra England;
gräset är lika grönt som på sommaren, och boskapen
går flerstädes ute äfven under vintern. Men om England
är fattigt på skog (endast 5 proc. anges vara bevuxna
med skog), är det dock tack vare de parker, som omge
boningshusen, och de träd och buskar, som växa utefter
de många vattendragen, kanta vägarna och omgärda
ängarna, rikt på träd. Det har sagts med en viss
öfverdrift, att England är det skogfattigaste och
på samma gång det på träd rikaste landet i Europa;
men träden äro spridda öfver hela landet och icke
samlade i skogar. Särdeles egendomliga för England
äro de stora parkerna, som bilda egna landskap i
smått: de omsluta åkrar och ängar, vägar och stigar,
bäckar och åar. Cedrar från Libanon växa här bredvid
gamla ekar och jättestora almar, äkta kastanjer,
plataner, sykomorer och araucarier, hvilka ge
landet ett sydländskt utseende. Omkr. 35,6 proc. af
S. och Irland (43,3 proc. i det egentliga England)
upptas af äng och gräsmark. Luftens fuktighet är
synnerligen gynnsam för en rik och saftig grönska,
mindre för sädesväxternas mognad. – Djurvärlden har
lika litet som växtvärlden några för S. egendomliga
arter. Endast den skotska moripan (Lagopus scoticus)
är tillräckligt egenartad för att uppställas som en
särskild art. S. har färre arter af de europeiska
djuren än kontinenten. Af Tysklands omkr. 90 arter
däggdjur träffas blott 40 i S. och af Belgiens 22
arter kräl- och groddjur blott 13 i S. I äldre
tider funnos i S. både varg, björn, vildsvin,
uroxe, utter och räf. Nu återstå endast de båda
sista jämte några arter af mårddjuren, vildkatten och
gräflingen. Räfven skulle vara utrotad, om ej stammen
uppehölles för jaktens skull. Flera hjortarter finnas,
några halftama i parkerna. Många arter vattenfåglar,
omkr. 130 arter landfåglar förekomma; de kringliggande
hafven äro rika på fisk, i floderna finnes bl. a. lax.
S:s befolkning är en blandras. Det ena
folklagret efter det andra har under tidernas lopp
trängt in på ön och mer eller mindre blandat sig med
de äldre invånarna, dock så, att blandningen blifvit
fullständigare på vissa trakter, medan i andra delar
en äldre folkras fortlefver mer oblandad. Hvilken ras
S:s äldsta invånare, hvilkas kvarlefvor påträffats
i grottor (särskildt i Penninska bergen), tillhört,
vet man ej. De undanträngdes af iberer, hvilka voro
S:s befolkning under den yngre stenåldern. På ibererna
följde sedan kelterna, som förde bronsåldern öfver
till S. De kelter, som först invandrade, voro the
goidels (gaeliska kelter), hvilkas språk ännu talas
i hög-Skottland (gaelic), på Man (manx) och i Irland
(erse). Efter en lång mellantid kommo the brythons,
britterna (kymriska kelter), hvilka gett landet dess
namn och hvilkas språk fortlefver i Wales samt ända
till slutet af 1700-talet talades
i Cornwall. Dessa senare invandrare ha tydligen
drifvit de äldre gaelerna till öns norra utkanter och
till Irland. Britterna i södra S. kufvades i sin
ordning af romarna, hvilka afspärrade sitt område
emot gaelerna genom två gränsmurar, Hadrianus’ vall
(se d. o.), mellan Tyne och Solway, och Antoninus’
vall (se d. o.), mellan Forth och Clyde. Den
romerska kulturen utbreddes i S., där ypperliga
vägar anlades, skogarna delvis afröjdes, bergverken
bearbetades, städer, såsom York, Lincoln, Bath m. fl.,
grundlades. Landets centrum var redan då London. 449
kommo de germanske angelsaxarna, som öfversvämmade
låglandet ända upp till Firth of Forth, medan kelterna
bevarade sin själfständighet i de västra och norra
bergstrakterna. Dock ha icke alla kelter trängts undan
eller dödats, många, mest kvinnor, stannade kvar dels
som trälar, dels som hustrur åt eröfrarna. En verklig
blodblandning egde sålunda rum, såsom sannolikt
redan skett vid de föregående eröfringarna. Det
germanska elementet förstärktes ytterligare genom
inflyttning af skandinaver under vikingatiden. Ännu en
ny folkstam bemäktigade sig södra S., då normanderna
(1066) eröfrade landet (jfr England, Historia). Genom
blandning af alla dessa olika raser har det engelska
folket uppstått och fått sina karaktärsdrag. Dessa
äro framför allt kraftig energi och uthållighet,
praktisk läggning jämte en viss brutalitet, en
själfuppskattning, som ej bryr sig om andra folks
tankar och omdömen (John Bull). Förvärfsbegäret har
blifvit alltmer förhärskande, enhvar vill synas rik
("respectable"). F. ö. är engelsmannen ofta sluten,
tungsint (spleen), älskar spel och vad. De sociala
skrankorna torde i S. vara skarpare utpräglade än
annorstädes, hvarje klass sträfvar att komma upp
i en högre krets, men vill ej uppta en lägre bland
sig. Engelsmannen älskar landtlifvet och resor. Den
fysiska utbildningen är i hans ögon viktigare än den
andliga, och öfver hufvud öfverträffar den engelske
ynglingen sina jämnåriga i andra länder i styrka,
uthållighet och idrott.
Skottlands folk (jfr Skottland, sp. 1157) delas i
lågskottar, som äro en blandning af britter och
angelsaxare, men med föga gaeliska inslag, samt
högskottar, det norra höglandets inbyggare, oftast
rena gaeler. Skottarna äro högväxta, intelligenta
och kloka affärsmän. Folkupplysningen står bland dem
högre än bland engelsmännen. De äro delvis i följd af
sin kalvinska religion allvarliga. – I det skotska
låglandet försvann keltiska språket för århundraden
sedan. Men i det norra höglandet talas gaeliska ännu
af omkr. 200,000 pers. (se Skottland, sp. 1158).
S:s folkmängd, som beräknas ha ännu i slutet af
1600-talet icke stigit till mer än omkr. 5 mill.,
utgjorde 1821 något öfver 14 mill. (hvaraf i England
och Wales 12 mill.), 1861 23 mill. (20 mill. i England
och Wales), 1901 nära 37,5 mill. och 1911 (Man och
Normandiska öarna inräknade) 40,980,311 mill. I det
egentliga S. bodde 40,831,396 (36,070,492 i England
och Wales, 4,760,904 i Skottland). Folkmängden i
hela det Förenade konungariket S. och Irland var
s. å. 45,370,530. Folktätheten är i England med Wales
239 inv. på 1 kvkm., i Skottland åter blott 60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
