Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
områden af norra England. Men vackrast är landskapet,
där kalksten bildar ytan, hvilket särskildt är
fallet i det sydligaste området (Derbyshire);
fantastiskt formade klippor, som på afstånd ofta likna
pelare, pyramider eller borgruiner, en mängd hålor,
vattenfall, droppstensbildningar möta här. Peakhålan
(Peak cavern) nära Castleton är 676 m. lång. På
hålornas botten under kalklagret, som droppvattnet
bildat, har man funnit lämningar af nu utdöda djur,
redskap af sten och ben. På sluttningarnas nedre
del och på slättbygden nedanför dem träffas de
stenkolsförande lagren både i v. i Lancashire, i
s. i Derbyshire och Nottinghamshire, men allra mest
i n. ö. i Durham och Northumberland.
Ö. om Penninska kedjan utbreder sig Englands
största slätt, den 300 km. långa Yorkslätten (York
plain), hvilken i n. går fram till Nordsjön,
men längre i s. skiljes från den genom North
York-moors, höjder af jura och krita med ofruktbara
ljunghedar och mossar. Dessa klippor äro genom öfre
Derwentdalen delade i två partier, af hvilka det
södra (kritområdet) kallas York wolds samt slutar
med den branta klippan Flamborough head (135 m.). –
Äfven v. om Penninska bergen träffas ett lågland, som
dock i sin norra del är smalt, där det i v. begränsas
af Cumberlands berg, men i s. inom Lancashire når
fram till hafvet. Dessa berg (the Cumbrian mountains)
äro de mest koncentrerade i s. Från en centralgrupp
utstråla kedjor i alla riktningar med vackra dalar och
många sjöar (the lake district). Bergen bestå mest af
siluriska skiffrar och öfverlagras af porfyrmassor,
hvilkas lodräta, vegetationslösa sidor ge landskapet
alputseende. Den högsta toppen är Scafell (978
m.). I följd af den kolossala nederbörden i dessa
trakter (den största i England, i medeltal 4,400
mm.) äro topparna snötäckta under halfva året, och
berglandet var under istiden ett nedisningscentrum,
hvars moränbildningar förklara den nutida rikedomen
på sjöar. Störst af dessa är Windermere (14,7 kvkm.),
s. ö. om Scafell. – Ett annat fristående bergområde
är Wales, hvars berg (Cambrian mountains) täcka
omkr. 420 kvkm. Det är ett vildt bergland med fjäll
och branta, sönderslitna toppar; djupa klyftor,
bullrande vattenfall och en stor rikedom på sjöar. Den
största af de djupa dalarna, genomfluten af Severn,
delar landet i ett nordligt och ett sydligt bergparti,
förenade genom Plinlimmon (756 m.). Det norra
berglandet fyller, halfva Carnarvon och förflackas på
ön Anglesey, som i det hela är slättland, blott med
isolerade berggrupper. Inom detta ligger den högsta
toppen i England, Snowdon (1,085 m.). Det södra
berglandet sträcker sig in på halfön Pembroke, men
dess högsta del är Black mountains i sydöstra Wales,
där toppen Brecon Beacons når 886 m. I skönhet
kan södra Wales icke täfla med norra; men det är i
stället rikt på malmer och framför allt på stenkol. –
Devon-Cornwall uplands, som sträcka sig äfven in i
västra delen af Somerset, bestå af flera mer eller
mindre fristående höjdpartier (moors), såsom Exmoor
(520 m.), Dartmoor (625 m.), Bodmin moor (419 m.) samt
längre i ö. Quantock hills (384 m.) och Blackdown
hills (293 m.) m. fl. – Det engelska låglandet,
som utbreder sig s. och ö. om nämnda
högländer, – dess ungefärliga gräns mot v. markeras
af en linje Exmouth–Flamborough head –, är emellertid
ingen enformig slätt, utan genomdrages af en rad
kullar. Större slätter i egentlig mening möta,
utom i den längre i n. liggande Yorkshireslätten,
blott omkring the Wash. I hela detta område, som
utgör det gamla historiska England, är jordbruket
hufvudnäringen, och vidsträckta parker ersätta de nu
mestadels försvunna skogar, som en gång täckte stora
delar af landet. Af dessa kullar går en nordligare
kedja från Bristolkanalen till Lincoln wolds, i sin
västliga del kallad Cotswold hills, sedan Edgehill,
Northampton heights, Lincoln heights m. m., hvilka
alla stupa brant mot n. v., men i s. ö. småningom
sänka sig ned till slättbygden. Dessa höjder äro
triasbildningar och bestå af röd sandsten (new red),
hvars färg ger landskapet dess färgton. – Sydligare
och parallellt med denna rad af höjder går ett bälte
af juraformationer, utmärkt genom en seg, blåaktig
lera (liaslera), som genom sin fuktighet framalstrar
en rad friskt grönskande slätter tvärs igenom
hela landet. Därefter följer ett kalkstensbälte,
som utgår under namn af Salisbury plain i s. och
därifrån går dels åt n. ö. till kusten af Norfolk,
dels åt ö. Den norra armen bildar en rad höjder,
Marlborough downs, Chiltern hills, East Anglian
heights; den sydligare bildade urspr. en hvälfd sköld,
men dess högsta parti har borteroderats och utgör nu
en sänka (the Weald, "skoglandet"), medan kanterna
i n. och s. stå kvar som skarpt utpräglade kedjor,
North downs, som följa Thames’ södra dalsida och
störta sig tvärbrant i hafvet vid Dover samt South
downs, som äro lägre och följa kusten samt sänka sig
i hafvet vid Beachy head. The Weald är numera en af
Englands bäst odlade trakter, med byar, gårdar och
slott i tät omväxling. Emellan de båda från Salisbury
plain utgående kalkregionerna utbreder sig Englands
största tertiära bälte, ett mindre ligger utefter
sydkusten s. om Salisbury plain och South downs. Det
förra omfattar Thames’ bassäng och kustområdet af
Östangeln. – En egendomlig del af Englands yta bildar
området kring the Wash, de s. k. Fens (se d. o.),
ett marskland af alldeles samma karaktär som de
nederländska marskländerna.
Geologisk beskaffenhet. Ön S. har en gång varit
landfast förenad med den europeiska kontinenten,
på en tid, då landet låg mycket högre än nu, så
att Thames t. ex. var en biflod till Rhen. Därpå
sänkte sig landet, sammanhanget afbröts både i
n. och s. genom Nordsjösänkan och Kanalen. Men ännu
kvarstår som minne af den gamla förbindelsen det
förhållandet, att sydvästra Englands (liksom östra
Irlands) berg höra till samma kambrisk-siluriska
system som Bretagnes och västra Normandies berg
eller till den s. k. Armorikanska kedjan samt att
Skottlands berg och bergen i v. ända ned till norra
Wales hängt ihop med de skandinaviska bergen genom
den s. k. Kaledoniska kedjan. Dessa partier af S. äro
dess äldsta. Där träffas urberget i större delen af
Skottland och mera sporadiskt i s. k. granitöar på
den devonska halfön och i södra Wales. Eljest äro
hög-Englands berg af paleozoisk ålder. På de äldsta
starkt veckade skikten ligger den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
