Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ön smalare, så att afståndet mellan de båda fjordarna
Forth of Clyde och Firth of Forth uppgår till endast
60 km. Intet ställe i S. är beläget på längre afstånd
än 120 km. från hafvet. Ön S:s areal är 217,720
kvkm., med inberäkning af kringliggande öar 230,632
kvkm., hvaraf 131,763 kvkm. komma på det egentliga
England, 19,337 på Wales, 78,749 på Skottland,
588 på ön Man och 194 kvkm. på Normandiska öarna. I
s. skiljes S. från Frankrike genom Engelska kanalen,
i v. från Irland genom S:t Georgskanalen, Irländska
sjön och Nordkanalen; f. ö. omges det i v. och n. af
Atlantiska hafvet, i ö. af Nordsjön. Enär Skottland
har egen artikel, behandlas här endast Englands och
Wales’ naturbeskaffenhet.
Kusterna äro rika på vikar och
inskärningar. Karakteristisk är den parallella
utvecklingen hos den östra och den västra
kusten. Halfön Cornwall i v. motsvaras af halfön
Kent i ö., Bristolkanalen af Thames’ æstuarium,
Wales af Östangeln, Cardiganviken vid Wales af
the Wash, Merseys och Dees æstuarier i v. af
the Humber i ö., Morecambeviken i v. af Tees’
breda mynning i ö. Den rika kustutbildningen, som
är störst i västra Skottland, ger S. en relativt
större kustlinje, än något annat land i Europa har,
med undantag af Grekland. Medräknas alla småöar och
halföar samt bukter, når hela kusten en längd af
omkr. 5,500 km. – I allmänhet är kusten brant och rik
på goda hamnar. Den södra kusten börjar i v. med den
hvitgrå granitklippan Landsend; 40 km. västligare
ligga de små Scilly-öarna; ö. om dem halfrunda
Mounts bay ligger Lizard point, hvarefter följer en
annan bukt till Start point samt därifrån Lyme bay
(med Exmouthbukten) till Portland Mil. Från Poole
harbour blir kusten lägre än i v. Utanför denna
del af densamma ligger ön Wight, genom the Solent
och Spithead skild från fastlandet. Under en svag
böjning mot n. fortsätter den i östlig riktning
till Beachy head, där den böjer sig mot n. ö. ända
till South Foreland. Äfven denna del är flack utom
sträckan från Brighton till Beachy head och trakten
kring Folkstone och Dover, som har kritklippor med
160–180 m. höjd. Med South Foreland börjar östra
kusten. Hälften af denna upp till Flamborough head
är i allmänhet jämn, och blott flodmynningarna
bilda hamnar. Från South Foreland går Kents kust åt
n. till North Foreland, som ligger på den s. k. Thanet
island, där angelsaxarna först landstego, men som nu
är landfast. Den norra kusten af Kent är brant och
har goda hamnar (Margate, Sheerness). Ö. om halfön
ligger i Nordsjön den farliga sandbanken Goodwin
sands. N. om Thames-viken vidtar halfön Östangeln,
hvars kust är låg med dyner och sandbankar samt
här och där någon fristående klippa (den högsta är
Cromer). In. v. begränsas halfön af viken the Wash,
fylld med sandbankar och med låga sanka stränder,
ett verkligt marskland (the Fens). Äfven Humbers
mynning omges af marskland; däremot är den långt
i hafvet utskjutande udden Flamborough head en
klippmassa. Från denna udde upp till skotska gränsen
träda äldre bergbildningar vanligen fram till kusten,
som därför är genomgående brant med goda hamnar, blott
på enstaka ställen låg. Den går ända från the Wash
i nordvästlig riktning. På västra sidan skiljer den
stora Solway firth Skottland från England. Den
har låga, sandiga stränder och begränsar i
n. halfön Cumberland, som i s. sköljes af Morecambe
bay. V. om Cumberland ligger i Irländska sjön ön
Man. Kusten s. om Morecambe bay ned till Wales har
tre trattformiga flodmynningar: Ribble, Mersey och
Dee, får där västlig riktning till den 200 m. höga
kalkklippan Orme’s head, därefter sydvästlig till
halfön Carnarvons sydspets, Braich-y-pwll. Utanför
denna kuststräcka ligger ön Anglesey. På västra
Wales bildar S:t George’s channel Cardiganbukten,
som sträcker sig till halföns sydvästra udde
S:t David’s head på Pembrokehalfön. Härifrån går
kusten öfver S:t Bride’s bay och Milford haven,
till S:t Govan’s head, där Wales’ södra kust
vidtar med Carmarthen bay, Swansea bay samt den
stora Bristolkanalen, i hvilken Severns breda
æstuarium mynnar ut. Mellan Bristolkanalen i n. och
Engelska kanalen i s. utskjuter Cornwallhalfön, som
afslutas med Landsend.
Ytbildning. I allmänhet äro
de norra och västra delarna af S. bergiga, de södra
och östra däremot slättland, dock genomdragna af
låga kullar. Det finnes sex ansenliga bergområden:
i Skottland Högländerna (the highlands) och de södra
s. k. uplands (se Skottland) samt i England Penninska
kedjan, Cumbriska bergen, Wales och Devon-Cornwall,
som består af flera skilda "uplands" (Exmoor,
Dartmoor o. a. lägre "moors"). Bergens höjder äro
obetydliga i jämförelse med kontinentens. Ben Nevis
i Skottland, den högsta toppen på hela ön, når
blott 1,343 m., Snowdon i Wales 1,085 m. Penninska
kedjan, som i n. hänger ihop med Skottlands uplands
och Cheviot hills, går i sydlig riktning midt igenom
England ned till mellersta Derbyshire och kulminerar
i Cross fell (892 m.). Kedjan är egentligen en rad
breda platåer, som genom en mängd djupa klyftor
och långa dalar äro upplösta i mer eller mindre
sammanhängande partier. Större höjder träffas blott i
n. v., på gränsen till Cumberland och Westmoreland. I
midten af Penninska kedjan träffas dock en grupp
bergstoppar, Bow fell (887 m.), Whernside (745
m.) m. fl., som sända delvis af mossar betäckta
utlöpare mot s. v. och s. ö., mellan hvilka ligga
djupa dalar. Genom en sänka s. om detta parti går
Leeds–Liverpoolkanalen. Därpå höja sig bergen åter
och kallas där efter sin högsta topp, High peak
(634 m.), High peak-bergen. Dessa berg skiljas från
Walesbergen genom Chesterslätten. Penninska bergen
bestå mestadels af lager från stenkolsperioden, ehuru
det ursprungliga lagerläget mångenstädes ändrats
genom förkastningar. Stora sträckor ha höjts och
andra sänkts, och lager, som ursprungligen hängt
samman, kunna ha en höjdskillnad af 1,300 m. Stora
dalar ha borteroderats. De mellersta rygghöjderna ha
ytor af en hård, tät sandsten och täckas af ödsliga,
enformiga mossar eller ljunghedar, hvilka äro så
utbredda, att man kan vandra från Skottland ända
till mellersta England på ljung. Ensligheten
afbrytes blott af flockar af halfvilda får, hvilkas
herdar äro dessa trakters enda bebyggare. Mera
tilltalande äro sluttningarna mot ö. och v., hvilka
bestå af kolsandsten och på hvilka finnas rester af
de ekskogar, som fordom täckte stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
