Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stolpe, Knut Hjalmar - Stolpebod - Stolpiller - Stolpkätting - Stolplinje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sistnämnda undersökningarna delvis publicerade
af B. Schnittger 1913). Hans undersökningsmetoder
blefvo under lång tid förebildliga i Sverige. Till
det 1873 stiftade Antropologiska sällskapet i
Stockholm uppgjordes första planen af G. Retzius
och S., som jämväl 1877–79 var sekreterare i
sällskapet och 1895 dess ordf. Den af sällskapet
föranstaltade allmänna etnografiska utställningen
i Stockholm 1878–79 föranleddes ytterst af S., som
ock ordnade densamma. 1880–81 studerade han som
letterstedtsk stipendiat de flesta etnografiska
museer och privatsamlingar på kontinenten och i
England. I fregatten Vanadis’ expedition omkring
jorden 1883–85 deltog S. i offentligt uppdrag som
etnograf för att göra samlingar till ett blifvande
etnografiskt museum samt hemförde öfver 7,500 föremål
(beskrifna i en berättelse till orientalistkongressen
i Stockholm 1889) från Syd-Amerika, Söderhafsöarna
och Asien. Under denna resa utförde han äfven
undersökningar af graffälten vid Ancon i Peru
samt i grafgrottor och på graffält på Tahiti och
Oahu. Under sex veckors uppehåll i Japan genomreste
han södra delen af Nippon; af de japanska samlingarna
(omkr. 1,300 n:r) intaga afdelningarna rörande
den shintoistiska och buddistiska gudstjänsten
och teceremonien främsta rummet. På Luzon besöktes
negritostammarna i Marivelsbergen. I Calcutta lämnade
S. expeditionen och genomreste under tre månader
Bengalen, Nordvästprovinserna och Punjab upp till
Peshawar och Jammu i Kashmir samt for därefter genom
Rajputana till Bombay.
1886 anordnade S. en utställning af de af honom
gjorda samlingarna, "Vanadisutställningen", som
1887 efterföljdes af en liknande i Göteborg, där
S. vårterminen s. å. var anställd som föreläsare
i etnografi. Sedan de s. k. Vanadissamlingarna
därefter införlifvats med zoologiska riksmuseum,
där de utgjorde en afdelning, ordnade S. den 1889
öppnade asiatiska delen af museets etnografiska
samling. Höstterminen 1888 förestod S. professuren
i kulturhistoria vid Stockholms högskola och var 1889
där t. f. lärare i etnografi. 1900 blef S. förordnad
till föreståndare och från 1 jan. 1903 utnämnd till
intendent för Riksmuseets etnografiska afdelning med
titeln professor. Han var skaparen af detta museum
och dess förste ordnare. S. kan också sägas ha varit
Sveriges första verkliga etnograf och blef på sitt
speciella område, ornamentstudiernas, en banbrytare.
Han begagnade sig härvidlag af den s. k. typologiska
metoden, en tillämpning af utvecklingsläran på alster
af mänskligt arbete. S. uppvisade, att ett flertal
ornament uppkommit genom degeneration af verkliga
afbildningar af naturföremål, människor, djur,
växter o. s. v. Han stödde sig på ett omfattande
studiematerial, bl. a. mer än 3,000 kopior
(afklappningar) af snidade naturfolksornament.
Sina studier på detta område, delvis utarbetade
och i teorien klara redan under senare delen
af 1880-talet, offentliggjorde S. i
Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik
(i "Ymer", 1890–91; öfv. till ty. och eng.) och
Studier i amerikansk ornamentik, ett bidrag till
ornamentens biologi (1896; belönadt af Vitt. hist. och
ant. akad. med Loubatska priset). Bland S:s öfriga
arbeten märkas flera skrifter om Björkö (i
"Compte rendu du Congrès d’anthropol. et
d’archéol. à Stockholm 1874"; "Vitt. akad:s
månadsblad", 1878, 1880; "Svenska fornminnesför:s
tidskr." 1882; Björkö i Mälaren, en vägledning för
besökande, 1888) och Vendelgrafvarna (Vendelfyndet,
i "Antikv. tidskr.", 1884; och Om Vendelfyndet,
i "Upplands fornminnesför:s tidskr.", III; jfr
"Graffältet vid Vendel" af S. och T. J. Arne). Bland
S:s skrifter märkas ytterligare Sur l’ambre jaune
(i "Compte rendu du Congrès d’anthropol. et
d’archéol. à Stockholm 1874"), Den allmänna
etnografiska utställningen i Stockholm (1878–79),
texten till Exposition ethnographique de Stockholm
1878, 79 (fotografier af C. F. Lindberg; 1881),
De etnografiska museerna i Europa (1882), Påskön
i Stilla oceanen (i "Ymer", 1883), Om Kristiania
universitets etnografiska samling (i "Ymer",
1890), Ueber altmexikanische und südamerikanische
wurfbretter (1890; i "Internationales archiv für
ethnographie", hvaraf S. var medutgifvare). S. var
led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1899). Jfr
nekrolog af G. Retzius i "Ymer" 1905.
(T. J. A.)
Stolpebod. Se Stabbur.
Stolpiller, Suppositoria (af lat. supponere,
anbringa undertill), med., kallas koniskt formade,
halffasta medikament, som för olika ändamål införas
genom stolgångsöppningen in i ändtarmen. Dylika
piller beredas vanligen af fett, t. ex. kakaofett
(oleum Cacao), som smälter vid kroppens temperatur
(+37°) och därigenom medger, att diverse läkemedel,
t. ex. morfin, opium, belladonna, tannin o. s. v.,
som varit inmängda i pillret, kunna komma i beröring
med tarmslemhinnan och verka smärtstillande, allmänt
eller lokalt, eller sammandragande på tarmarnas
slemhinna vid ändtarmskatarrer m. m. I andra fall,
såsom vid förstoppning, användas retande stolpiller,
t. ex. af glycerin eller en tillspetsad bit af
hvit tvål, hvilka framkalla uttömning af tarmens
innehåll. Genom resorption af medikamentösa ämnen
inblandade i smältbara stolpiller framkallas äfven
en allmän verkan på kroppen. Utom kakaofett användas
till stolpiller gelatin, agar-agar o. d. ämnen. Ett
stolpiller håller vanligast 2-4 cm. i längd och l-1,4
cm. i bredd vid basen. Vikten är vanligen 2-5 gr. -
Ibland användas medikament i liknande form, men
större, eller ovala till införande i moderslidan,
för att utöfva en lokal verkan därstädes, s. k.
moderpiller. O. T. S. (C. G. S.)
Stolpkätting, sjöv. Se Ankarkätting.
Stoiplinje, de på visst inbördes afstånd uppsatta
stolpar med tillhörande uppbäringsanordningar,
på hvilka elektriska ledningar uppläggas. Om
stolplinjer för kraftledningar se Elektrisk
arbetsöfverföring. Till stolplinjer för telegraf-
och telefonledningar användas nästan undantagslöst
trästolpar af längder från 8 ända till 15-20
m. alltefter antalet trådar, som linjen skall
uppbära. För att öka stolplinjens lifslängd användas
för viktigare linjer impregnerade stolpar (se
Impregnering). Stolparna sättas i allmänhet
på 50 m. afstånd från hvarandra, för linjer med
liten belastning stundom 60 à 70 m. Såvidt möjligt
byggas stolplinjerna utefter järnvägar eller, där
sådana ej finnas, efter landsvägar. För olika antal
trådar, som skola uppläggas, användas olika typer af
stolplinjer. Från den äldsta typen, där ledningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
