Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stoiker - Stoilov, Konstantin - Stoisk - Stoiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se Stoiska skolan); person, som utmärkes af de gamle
stoikernas stränga sedliga anda. S-e.
Stoilov [stå’ilåff], Konstantin, bulgarisk
politiker, f. 1853 i Filippopel, d. 5 april 1901
i Sofia, juris doktor i Heidelberg, var medlem
af notabelförsamlingen i Trnova 1879 och af den
deputation, som erbjöd Alexander af Battenberg
kronan. Chef s. å. för furstens politiska kabinett,
vann han stort inflytande och bidrog såsom tillhörande
det kvantitativt obetydliga konservativa partiet
att skärpa motsatsen mellan honom och den liberala
sobranjen. Under statsstreckstiden 1881-83 var han
ett par gånger för kortare tid medlem af ministären,
och i den efter konstitutionens återinförande
sept. 1883 bildade koalitionsregeringen var han
justitieminister till jan. 1884. Efter Alexanders
abdikation var han justitieminister i Radoslavovs
ministär (sept. 1886-juli 1887) under den kritiska
regentskapstiden, hvarunder han också tillhörde den
tremannadeputation, som i slutet af 1886 och början
af 1887 vid de olika stormaktshofven sökte vinna
stöd åt Bulgarien i dess konflikt med Ryssland. Efter
Radoslavovs afgång blef S. därjämte premiärminister,
var sept. 1887-dec. 1888 justitieminister i
Stambolovs kabinett, tillhörde sedan oppositionen
mot denne och var efter hans fall maj 1894-jan. 1899
konseljpresident. Ansvaret för förföljelsen mot
Stambolov (se denne) faller
i hög grad på S. Försoningen med Ryssland
(febr. 1896), som medförde furst Ferdinands erkännande
från makternas sida och regleringen af Bulgariens
folkrättsliga ställning, skedde under S:s ministär.
H. B-n.
Stoisk [ståi-], som innebär stoicism eller
öfverensstämmer med stoiska skolans lära; ståndaktig,
karaktärsstark, lugn i lidandet, själfbehärskad
emot affekter.
Stoiska Skolan [ståi-; se Stoa], filos., en af den
senare antikens ryktbaraste filosofskolor, grundlades
af Zenon från Kition på Cypern, en till hälften
hellenisk, till hälften fenicisk koloni. Zenon var
köpman, men kom omkr. 300 f. Kr. som skeppsbruten
till Aten och hänfördes så genom läsningen af Platons
skildring af Sokrates och Xenofons skrifter, att han
kvarstannade i Aten och egnade återstoden af sitt lif
åt filosofien. Han slöt sig närmast till cynikern
Krates, men rönte äfven inflytande af megarikern
Stilpon och akademikern Polemon. Efter Zenons
död (264 eller 263 f. Kr.), då skolan förestods
af hans lärjunge Kleanthes (se d. o. 2), hvilken
strängt fasthöll vid lärarens åsikter, gick skolan
tillbaka, då en annan, mera begåfvad bland Zenons
lärjungar, Ariston från Chios, närmare slöt
sig till den cyniska moralen och förkastade Zenons
kunskapsteoretiska och metafysiska teorier. Äfven
den skeptiske akademikern Arkesilaos’ angrepp
hotade undergräfva skolans förutsättningar. Men
stoicismen tog ett nytt uppsving, sedan Chrysippos
(se denne) 232 f. Kr. efterträdt Kleanthes som
skolans ledare. Framgångsrikt vederlade han skolans
motståndare och gjorde sig förtjänt af namnet
"stoicismens andre grundläggare". Efter honom följde
som skolans ledare och med bevarande af dess åsikter
Zenon från Tarsos, Diogenes från Seleukia (se denne)
och Antipatros från Tarsos (d. 129 f. Kr.). De nu
nämnda räknas till den äldre
stoiska skolan. Sedan följer den mellersta, som
i följd af den skeptiske akademikern Karneades’
angrepp i många punkter närmade Platons och
Aristoteles’ åsikter och därigenom fick en eklektisk
prägel. Huvudrepresentanterna för denna period voro
Panaitios (se denne) från Rhodos, Scipio Africanus
d. y:s vän, den lärde Poseidonios (se denne), Ciceros
lärare på Rhodos, och Helsaton från Rhodos. Under
den romerska kejsartiden framträder den senare stoiska
skolan, som inrymmer dels en mera popularfilosofisk
riktning, dels en strängare vetenskaplig. Den förra,
som delvis närmar sig den cyniska skolans åsikter,
representeras i lista årh. e. Kr. af Musonius
Rufus (se denne), Dio från Prusa (se denne) och
Seneca (se denne), i 2:a årh. slafven
Epiktetos (se denne) och kejsaren Marcus Aurelius (se
denne); till den senare, som återvänder till de äldre
stoiska åsikterna, särskildt sådana de framställts
af Chrysippos, räknas L. Annæus Cornutus,
satirikern Persius’ lärare, och på Hadrianus’ tid
Hierokles , af hvars handbok i etik nyligen ett
fragment funnits på en egyptisk papyrus.
För de olika skiftningarna i åsikterna hos de enskilda
stoikerna kan här ej redogöras. Endast grundåsikterna
hos de äldre stoikerna må i korthet anges. Filosofien
definieras af dem som vetenskapen om de gudomliga och
mänskliga tingen, och deras system innefattar både
logik, fysik (metafysik) och etik, men hufvudintresset
knytes vid den sistnämnda och den lefnadskonst, som
den vill utlära. Den stoiska världsåskådningen är
panteistisk och materialistisk. Stoikerna söka fatta
all verklighet som en enhet, och för att öfvervinna
den alltifrån Anaxagoras framträdande dualismen,
mellan den andliga och den kroppsliga verkligheten
liksom å andra sidan mellan gud och världen, göra
de gällande, att det blott finnes en substans
och att denna är materia. Men denna fattas ej på
atomistiskt, utan på hylozoistiskt sätt; den är ej
blott rumfyllande massa, utan på samma gång kraft
och förnuft. Sin materialism fasthålla stoikerna
så strängt, att äfven tingens egenskaper antas
vara kroppsliga, ja, äfven själslifvets yttringar,
tankarna, affekterna, dygderna o. s. v. Den allt
danande kraften fatta de som ande (grek. pneuma)
och personifiera den som gud. Den identifieras med
ljuset och värmen, och världsförloppet föreställa
de sig under bilden af den af Herakleitos antagna
världselden, som ständigt genomgår lagbundna processer
af upplågande och slocknande, världsdanande och
världsförintelse. Vid världsförbränningen uppgår också
människans själ i det allmänna pneuma, hvarmed den
individuella odödligheten förnekas. Världsprocessens
lagbundenhet är så sträng, att hvarje världsperiod
i minsta detalj liknar den andra. I denna fatalism,
hvarvid ödet på samma gång fattas som en gudomlig
försyn, finna de uttryck för en religiositet, som gör
undergifvenhet under naturordningen till den högsta
mänskliga dygden. - Den stoiska logiken omfattar ej
blott formell logik, utan äfven kunskapsteori och
grammatik. De utgå nämligen från språket och skilja
mellan ordet, det därmed betecknade (föreställningen
l. tanken) och föremålet. Med afseende på kunskapens
uppkomst ställa de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
