Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lustspel. Emellertid fick längtan efter en nationell
skådebana alltmer näring, sedan ett antal högadliga
ynglingar inrättat en halft enskild teater i Lefebures
hus (sedermera Järnkontoret) vid Stora Nygatan,
där svenska skådespel med bifall uppfördes. Ett
bemärkelseår är 1737, då en ständig inhemsk trupp,
sammansatt af unga tjänstemän och studenter, kom till
stånd och fick åt sig upplåten
Kongl. svenska skådeplatsen (Bollhuset); truppens
ledare var fransmannen Ch. Langlois. Repertoaren
var god, utförandet förtjänstfullt. Mellanspel
af harlekinader och lindansning inskötos mellan
akterna. Man spelade två gånger i veckan, ofta svenska
original, och fortfor, om ock under många trångmål,
till 1753, då Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, hvilka
ej funno behag i de svenska skådespelen, i stället
uppläto Bollhuset åt ett franskt lyrisk-dramatiskt
sällskap. Därjämte införskrefvo de 1754 ett
italienskt operasällskap, som stannade ett tiotal år
och uppträdde mest på Drottningholm (där f. ö. inom
Lovisa Ulrikas hofkrets sällskapsspektakel med fin
fransk spellista flitigt gåfvos från 1744). Den
så snöpligt utestängda svenska truppen fortfor
att uppträda, under P. Stenbergs ledning, ofta i
de mest usla lokaler, och dess konst sjönk i djup
förnedring. Gustaf III beslöt att lyfta den svenska
teatern ur dess tröstlösa läge och såg i skapandet af
en svensk operascen genaste vägen till detta mål. Den
franska truppen afskedades 1771, och redan i jan. 1773
öppnades i Bollhuset
K. svenska operan, invigd med Wellanders och
Uttinis opera "Thetis och Pelée" samt ställd under
frih. G. J. Ehrensvärds ledning. Framgången var
fullständig. Som scenen och salongen emellertid
befunnes för trånga, inköpte konungen s. å. det större
Delagardieska huset vid Norrmalms- (nuv. Gustaf
Adolfs-)torg, lät nedrifva det och på tomten
uppbygga ett ståtligt operahus efter ritning af
K. F. Adelcrantz. (Äfven Ekebladska huset vid
Arsenalsgatan inköptes.) Medlen till tomt och byggnad
lät konungen utgå af slottsbyggnadsfonden (kostnaderna
uppgingo till 220,000 rdr sp.). Huset, hvars fasad i
fin klassicistisk stil (se pl. I, fig. 1) pryddes af
korintiska kolonner och pilastrar samt på frontespisen
bar inskriften "Gustavus III patriis musis", invigdes
30 sept. 1782 med Adlerbeths och Naumanns opera
"Cora och Alonzo". Själfva skådebanan inrättades af
operans maskinist J. Schef. Den fint och måttfullt
med antika ornamentikmotiv dekorerade, i pärlfärg och
guld hållna och hvad akustiken angår oöfverträffade
salongen (se fig. 2) hade urspr, fyra logerader (en
femte inrättades 1815, då äfven skiljeväggarna mellan
logerna minskades, k. logen drogs tillbaka och stående
parterren förvandlades till parkett och amfiteater. På
1840-talet gjordes större tillbyggnader på baksidan,
och 1853 infördes gasbelysning, 1885 elektrisk
belysning i salongen). Representationerna gåfvos på
1700-talet vanligen måndagar och torsdagar. Utförandet
af operorna ansågs kunna uthärda jämförelse med det på
de förnämsta scenerna i utlandet. Glansstycken voro
i synnerhet "Gustaf Vasa" (af konungen, Kellgren och
Naumann) samt Glucks operor. Också förfogade Gustaf
III:s opera öfver sådana sångkrafter som Karsten, K. Stenborg,
fruarna Olin, Augusti och Müller, m:lle Stading
m. fl., som musikledare verkade, förutom Uttini,
de af konungen inkallade Naumann, Kraus, abbé
Vogler, Hæffner, och dekorationsväsendet lyftes
af Desprez till en hög ståndpunkt. 1786 räknade
k. operan 61 kapellister, 91 personers kör,
28 aktörer och aktriser, 4 dekorationsmålare,
2 maskinister, 72 balettmedlemmar samt 13 lärare
i musik, sång och dans, förutom scenarbetare och
ett 40-tal elever. Konungen anvisade 1780 åt denna
sin "skapelse" icke mindre än 1/3 mill. rdr rgs
i årligt anslag (ur den k. handkassan) och stödde
den med sitt varma intresse. För att samtidigt höja
skådespelartekniken inkallade han 1781 den berömde
Monvel, hvars franska trupp först uppträdde på
k. lustslottens teatrar och fick från 1783 spela
på Bollhusteatern onsdagar och fredagar, hvarmed
den fortfor till 1792. Monvels trupp kan sägas ha
fört verklig scenisk kultur till Sverige. (Här rådde
f. ö. under 1770–80-talen en verklig teatervurm, och
man gaf ideligen sällskapsspektakel såväl inom hofvet
och aristokratien som i vida borgerliga kretsar;
konungen gick i spetsen, både som dramaturg,
instruktör och mecenat.) Omväxlande med Monvels
trupp uppträdde sedan 1787 på Bollhusteatern ett från
k. operan rekryteradt sällskap (första året under A.
F. Ristells ledning) med svenska sorge- och lustspel
på Bollhusteatern, som 1788 fick namnet
K. svenska dramatiska teatern, hvarvid denna svenska
trupp konstituerade sig till ett associationssällskap,
dock under öfverinseende af k. operans direktion. Till
denna teater donerade Gustaf III ett kapital af 44,000
rdr sp. Bland dess skådespelarkrafter glänste Lars
Hjortsberg, A. De Broen, A. Widerberg, Waltman, fru
Marcadet, m:llerna Löven och Neuman. Vid Gustaf
III:s död upphörde representationerna på Bollhuset
(hvilket 1793 refs), men dess trupp fick en ny och
bättre skådeplats i den s. k.
Arsenalen, det tornprydda palatset "Makalös" på
nuv. Karl XII:s torg (se art. Delagardieska palatset
samt fig. 2 o. 3 däri). Denna byggnad förvandlades
efter J. Schefs plan till en teater, som invigdes
1 nov. 1793 och kallades Dramatiska (l. k. Mindre)
teatern; den hade tre logerader, öfre och nedre
amfiteater och var hållen i ljusblått och hvitt, efter
1812 i rödgult. Det känslosamma och moraliserande
borgerliga dramat (Kotzebue m. fl.) samt skräckdramat
gjorde sig där breda.
Vid sidan af de k. teatrarna hade sedan 1773 en
folklig teater (Svenska teatern) under P. Stenborgs
ledning med särskildt k. tillstånd hållits öppen under
sommaren i lusthuset (rotundan) i Humlegården, hvarest
uppfördes bl. a. Holbergs och Hallmans lustspel. 1780
förlades denna trupps verksamhet vintertiden till
stora salen på Eriksberg vid nuv. Roslagstorg (sedan
1788 Timmermansordens egendom). K. Stenborg (se denne)
öfvertog direktörskapet och gaf tidehvarfvets finare
franska och italienska sångpjäser samt skådespel
af Voltaire, Molière, Envallsson m. m. Teatern
flyttades 1784 därifrån till fru Nymans hus vid
Munkbron (numera rifvet för Köttorgets utvidgning);
denna Munkbroteater kallades Nya svenska teatern,
efter 1788 Svenska komiska teatern, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
