Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schiller, Johann Christoph Friedrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1039
Schiller
1040
gagnelig inverkan. I en omfångsrik samling skarpa
Xenien ("Musenalmanach", 1796) gingo de båda
meningsfränderna angreppsvis till väga mot samtidens
fabrikslitteratur, skråmässiga vetenskap och tarfliga
litterära ideal samt haltlösa och ensidiga åsikter i
flerehanda riktningar. Nästa årgång af "Musenalmanach"
bragte Goethes ballader och ett antal samtidigt
af S. författade romanser. Hade de dikter, hvarmed
S. efter sex års afhållsamhet från poesi återvändt
till denna, de upphöjda filosofiska sångerna Macht des
gesanges, Das ideal und das leben, Der spaziergang
m. fi., bevisat en sällsynt gåfva att försinnliga
idéernas värld, att i den torra lärodiktens ställe
kunna sätta en storslagen tankelyrik, gåfvo romanserna
(Der ring des Polykrates, Der handschuh, Ritter
Toggenburg, Der taucher, Die kraniche des Ibykus, Der
gäng nach dem eisenhammer m. fl.) kraftiga och mäktiga
bilder ur skilda tiders seder och lefnadssätt, med
stora, sanna skildringar af stolt själft örtroende,
hjältemodig fattning inför det oundvikliga; hjältarna
stå i ödmjuk och tapper manlighet som idealbilder. Den
sista stora dikten i denna följd var Das Hed von der
glocke (1799; sv. öfv. 1843, 1846 och 1898 m. fi.).
Sitt dramatiska författarskap återtog S. efter tolf
års afbrott med den storartade tragedien Wallenstein
(1798-99; sv. öfv. af B. J. Törneblad 1814; uppf. i
Stockholm f. g. 1831), bestående af förspelet
Wallensteins lager, en brokig och karakteristisk
bakgrund för hufvud-handlingen, det
egentliga skådespelet Die Piccolomini och
Wallensteins tod. Den är öfverlägsen S:s andra
dramer genom behärskningen af människomassorna,
ämnets stora omfattning och den lysande formen; det
var icke längre S:s egna känslor, som talade genom
personerna, utan verkligheten, sådant S. uppfattade
dess stora sammanhang, och tidehvarfvet genom sina
typiska gestalter. Sorgespelet Maria Stuart (1800;
sv. öfv. 1821 och 1875; uppf. i Stockholm f. g. 1821)
fullbordades, sedan S. 1799 flyttat till Weimar; det
betecknar en anslutning till Euripides’ analytiska
metod och är den dystra skildringen af människolifvets
litenhet och armod. Icke utan påverkan af romantiken
är Die jungfrau von Orleans (1801; öfv. 1813 af
B. J. Törneblad, 1837 af K. A. Nicander; uppf. i
Stockholm f. g. 1836), en tragedi, som på samma
gång är i högsta grad S. själf i sin teckning af
en människa, som går upp i sin stora sändning. Med
nästa sorgespel, Die braut von Messina (1803;
öfv. af K. E. Fahlcrantz), frestade han en långt
gående efterbildning af det klassiska grekiska
skådespelet, icke minst genom att upptaga körerna;
stolt och gripande är äfven detta stycke. Wilhelm
Fig. 2. Schiller i den mognare mannaåldern. Målning
af Graff.
Tell (1804; sv. öfv. 1823, 1861; 1913 af B. Estlander;
uppf. i Stockholm f. g. 1845), S:s sista fullbordade
skådespel, är helt och hållet ett nationellt
och frihetsdrama, som visar skalden i alltjämt
pågående utveckling. Som något nytt inträder
där den fylliga skildringen af naturen och dess
inverkan på karaktärerna. Jämte Goethe flitigt
verksam för \Veimars teater och dess skådespelares
utbildning, bearbetade S. ett stort antal verk
för scenen, bl. a. Shaksperes "Macbeth" (1801),
Gozzis "Turandet" (1802), två komedier af Picard
(1804), Racines "Phaédra" (1805), Goethes "Egmont"
och "Ifigenia". Med festspelet Die huldigung der
kilnste (s. å.) slöts hans verksamhet; synnerligen
intressanta och lofvande brottstycken af dramatik,
såsom Demetrius, Die malteser, Kinder des hauses,
Prinzessin von Celle och Elfriede, hvilka S. ej hunnit
fullborda, vittnade om hans rikedom på planer och
uppslag (se Kettner, "S:s dramatischer nachlass’’,
2 bd, 1895). 1802 erhöll S. adlig värdighet af
kejsaren ; af öfriga hedersbetygelser kunna nämnas
det hedersborgarskap, som franska konventet bjöd honom
("monsieur Gille, publiciste") och ledamotska-pet af
sv. Vitt. hist. o. ant. akad. 1797. -. Efter gång
på gång inträffade svåra sjuk-domsanfall, hvilkas
ursprung till icke ringa del var att finna i hvad
S. tidigare lidit af allsköns brist, af tynade S. på
våren l8053 allmänt begråten. I en epilog till "Die
glocke" tolkade Goethe i mäktiga ordalag saknaden. -
S:s lif var viljekraftens seger öfver missgynnande
yttre omständigheter, bräcklig hälsa, bristande
utbildning, otillräckliga inkomster. Med oföränderlig
sinnesstyrka betvang S. alla vanskligheter
och skapade en diktning, som i sin utveckling
från öfverströmmande lidelsefullhet till luttrad
hänförelse städse bibehöll en storslagen idealitet
som kärna. I oaflåtligt själf -arbete skolande han
sin förmåga af det skarpsinnigaste abstrakta tänkande
och vann äfven med åren, framför allt genom Goethes
inflytande, konkretion i framställningen; glänsande
kombination och ett lysande prakt- och klangfullt,
gärna retoriskt språk känneteckna hans alstring, som i
ojämförlig grad har verkat lyftande och uppfostrande,
så mycket mer som hans etiska läggning gjort honom
till sitt lands populäraste store skald.
Statyer och minnesmärken öfver S. äro resta i
Stuttgart (1839, af Thorvaldsen), i Weimar (1857,
dubbelstatyn af S. och Goethe, af Rietschel; se
d. o. med fig.), Mannheim (1862, af Caues), Mainz
(s. å., af Scholl), München (1863, af Widnmann),
Frankfurt am Main (1864, af Dielmann), Hannover
(s. å., af Engelhard), Hamburg (s. å., af Lippelt),
Berlin (1871, af Begås), Wien (1876, af Schilling),
Marbach (s. å., af Rau), Ludwigsburg (1883, af von
Hofer) o. s. v. - De viktigaste upplagorna af S:s
arbeten äro (utom de små samlingarna af hans mindre
prosaarbeten 4 bd, 1792-1802, dikter 2 bd, 1800-03,
och dramer 5 bd, 1805-07) den af Körner utgifna (12
bd, 1812-15), Goedekes (17 bd, 1868-76), Bellermanns
(14 bd, 1896-98), E. von der Hellens (16 bd, 1904-05)
och Giintter-Witkowskis (20 bd, 1909 ff.), alla i
flera nytryck. En samlad upplaga af hans bref utgafs
1892-96 i 7 bd af F. Jonas (3:e uppl. 1915); viktigast
äro bref ven till Körner, W. von Hum-
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
