Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saugerties - Saugmann, Kristian - Saugor. Se Sagar - Saugus - Saukokoski [sa'okkåkåski], fors. Se Saarikoski - Saul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Saugmann-Saul
854
9,632 inv. (1910; inberäknadt S. village,
3,929 inv.). Tillverkning af kalk, tegel,
cement och
papper.
J. F.
Säu^mann, Kristian, dansk läkare, f. 16 dec. 1864,
med. kandidat 1889, praktiserade i Horsens, blef
1909 öfverläkare vid Vejle sanatorium, Danmarks
första lungsotssanatorium och förebild för alla
de senare, samt är sedan 1904 ordf. i Föreningen
af overlseger ved danske brystsygesa-natorier och
sedan 1909 i Nordisk tuberkulose li-teraturring.
E. Ebg.
Saugor. Se Sågar.
Saugus [så7ges], köping i nordamerikanska
staten Massachusetts, n. ö. om Boston. 8,047
inv. (1910). Sko- och flanellfabriker.
Saukkokoski [sa’okkåkåski], fors. Se Saari-koski.
Saul (hebr. Sä’ul)3 Israels förste konung, regerade
i slutet af lire årh. f. Kr., huru länge uppges icke
i de till vår tid bevarade källorna. Om hans val till
konung, förhållande till David, strid med ammoniter,
filistéer och amalekiter samt hans tragiska slut
berättar l Sam. 8-2 Sam. l efter hufvudsakligen
två urkunder. Enligt den ena (äldre) urkunden, l
Sam. 9: 1-10: 16, kap. 11, hade Gud genom siaren
Samuel utkorat S. som Israels blifvande konung,
och på grund däraf smorde Samuel honom i hemlighet
till denna värdighet; men först efter den lyckliga
befrielsen af det af ammoniterna belägrade Jabes i
Gilead blef han på en allmän sammankomst i Gilgal
vald till konung. Enligt den andra (yngre) urkunden,
l Sam. 8; 10: 17-27, utgick förslaget om väljandet
af en konung från folket och mottogs med ogillande
af Samuel, ehuru han senare fogade sig efter dess
önskan. S. blef enligt denna källa genom lottkastning
vald till konung på en folkförsamling i Mispa. Till
redogörelsen för detta val sluter sig enligt samma
urkund berättelsen om Samuels af skedstal, kap. 12. Om
S:s första strider mot filistéerna och hans krig
mot amalekiterna samt hans förkastelse af Samuel
berättar l Sam. 13-15, där 13: 2-7 a, 15 b-18 och. 14:
1-46, 52 härröra från den äldre, mot S:s konungadöme
sympatiskt stämda urkunden, medan kap. 15 tillhör den
yngre mot S. antipatiskt stämda källan; det öfriga
är af annat, delvis senare ursprung. Berättelsen
om kriget med filistéerna innehåller endast några
få episoder af en långvarig strid, som enligt 14:
52 fortgått under hela S:s regering. Kriget mot
amalekiterna synes ha varit mera afgörande, men blef
icke dess mindre olyckligt för S., därför att han
därvid ådrog sig den mans ogunst, som han hade att
tacka för sin krona, nämligen Samuels. Om orsaken
därtill få vi blott veta, att konungen icke visat
tillräcklig hörsamhet gentemot den mäktige siarens
fordran på hänsynslös underkastelse under budet att
ge fiendens egendom och allt lefvande till spillo
(se närmare nedan). Berättelsen 13: 7b-15a om en
liknande konflikt mellan Samuel och S. under kriget
med filistéerna, som är af senare ursprung, är så
dunkel, att man icke får någon klar inblick i siarens
förkastelsedom öfver konungen. - Till förlusten af
förtroendet hos tidens största andliga personlighet
kom för S. en ny svår prof ning, i det att den man,
David, som kallats till hans hof för att skingra hans
dystra svårmod (se pl. till art. David), för hans
misstänksamma sinne framstod som hans farlige
medtäflare. Berättelserna om huru David kom till
S:s hof och huru han där blef föremål för konungens
misstänksamhet, som till sist stegrades till bitter
fiendskap, så att han måste fly först till Juda öken
och till sist till filistéer-konungen Akis i Gat (l
Sam. 16-27), härröra, bortsedt från senare tillägg
(t. ex. 16: l-13), från samma två urkunder, som ligga
till grund för framställningen af S:s förhållande till
Samuel kap. 8-15. Om tillvaron af två källskrifter kan
äfven icke-fackmannen lätt öfvertyga sig genom att
jämföra kap. 16: 14-23, där det berättas, att David
hämtades från Betlehem till S:s hof för att med sin
musik skingra konungens svårmod och att han då redan
var så pass utvecklad, att han kunde bli konungens
vapendragare, och kap. 17, där David f ramställes
som en ung herdegosse, hvilken var oförmögen att
bära krigsrustning, men som med sin slunga nedgjorde
filistéerjätten Goljat, hvarefter han föreställdes
för konungen (jfr v. 55 ff.). S:s sista strid med
filistéerna och död berättar l Sam. 28 (besöket hos
spåkvinnan i Endor under natten före striden); 31
och 2 Sam. l likaledes efter de båda urkunderna. När
S. med sina tre söner fallit på Gilboa berg, voro
filistéerna herrar öfver Israel, som alltså då
befann sig i samma förtviflade läge, som förmått
folket att välja honom till konung. Men en viss
klokhet synes ha förmått filistéerna att begagna sin
seger med måtta. S:s ende efterlefvande son Is-baal,
af en senare tendentiös textändring förändradt till
Is-boset, blef af S:s kraftige härhöfvitsman Abner
utropad till konung öfver den norra delen af landet,
och han tog då sitt residens i Mahanaim ö. om Jordan,
medan David med filistéernas medgifvande blef konung
öfver Juda stam och hade sitt residens i Hebron, 2
Sam. 2. - Konung S. var uppenbarligen en man, som var
"hufvudet högre än allt folket" ej blott i kroppsligt,
utan ock i andligt afseende. Om hans tapperhet
och varma fosterlandskärlek aflägger - förutom de
vunna segrarna öfver ammoniterna och amalekiterna -
David ett vältaligt vittnesbörd i sin klagosång
öfver den fallne konungen (2 Sam. 1: 19 ff.). I
religiöst afseende var han ingalunda likgiltig, ännu
mindre någon affälling (jfr l Sam. 13: 8 f.; 14: 18,
31 ff.). Uti den egentliga orsaken till brytningen
mellan S. och Samuel få vi säkert en ofullständig
inblick genom berättelsen i kap. 15. Man kan dock
förmoda, att det egensinne och den själfrådighet,
som konungen visade emot den mäktige siaren under
kriget med amalekiterna, också tagit sig uttryck i
andra och viktigare frågor, när det gällt att ställa
konungamaktens intressen i ett riktigt förhållande
till den från Israels forntid gällande uppfattningen
af hvad dess Gud kräfde. Detta egensinne stegrades vid
ett tillfälle nästan till vild fanatism emot själfve
konungens son Jonatan (l Sam. 14: 44 ff.) och sedan
till grym blodtörst emot David och prästerna i Nob
(kap. 21 f.). Medvetandet att ha förlorat ej blott
Samuels, utan ock folkets gunst, som i stället i
stigande grad vände sig mot den strålande unge David,
förmörkade än mer S:s dystra sinnestillstånd, och i
grämelsen däröfver förlorade han till sist tron på sig
själf och sin uppgift, såsom hans besök hos spåkvinnan
i Endor bäst visar. E- S-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
