Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saturnus - Satyre ménippée - Satyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
849
Satyrdrama-Satyrer
850
Han dyrkades som såningsgud samt ansågs jämte sin
maka, O p s, skänka fruktbarhet och goda håfvor. Han
gällde som stiftare af jordbruk, fruktträdsskötsel
och vinodling. Till följd däraf betraktades han som
en mänsklighetens välgörare och främjare af välstånd
och sed. S. torde ha afbildats som en gammal man med
skära eller trädknif i handen. Den senare euhemeristiska
sägnen gjorde honom till en af de äldste konungarna i
Latium, under hvilkens regeringstid den gyllene åldern
härskade på jorden. R-
Tdh.*
Satyrdrama (grek. drama satyrikön), Satyr-skådespel,
Satyrspel, kallas ett för forntidens greker
egendomligt slag af dramatiska stycken, i hvilka
kören utgjordes af de till Dionysos’ följe hörande
satyrerna. Ämnena för dessa stycken hämtades
urspr, från den dionysiska sagokretsen, men sedan
äfven från andra sagor. Detta slags drama, hvilket
merendels uppfördes som ett efterspel till tragedien
(t. ex. efter en trilogi), öfver-ensstämde med
tragedien i afseende på ämne, men skilde sig från
densamma därigenom, att det hade en burlesk karaktär,
åsyftande att befria åskådaren från den tryckta
stämning, som tragedien åstadkommit. Satyrdramat anses
ha till ett särskildt dramatiskt diktslag utbildats
af Pratinas, men nådde sin högsta utveckling
genom Aischy-los. Ehuru en rik satyr-dramatisk
litteratur uppstod i Grekland, företrädesvis i
Aten, ega vi numera i behåll ej mer än ett enda
fullständigt satyrdrama, nämligen "Ky-klops" af
Euripides; af några andra finnas endast obetydliga
fragment. Dessa fragment äro samlade och utgifna
af Friebel, "Grsecorum satyro-graphorum fragmenta"
(1837), och Nauck, "Tra-gicorum grsecorum fragmenta"
(1856). Jfr Wie-seler, "Das satyrspiel" (1848),
och Fritzsche, "De scriptoribus satyricis" (1863).
(A. M. A.)
Satyre ménippée [satir menipe], berömd fransk
satirisk-politisk stridsskrift från slutet af
1500-talet, som skref s af en krets Parishugenotter,
hvilka liksom Henrik IV af förnuftsskäl gått
öfver till katolicismen, och af en del moderata
katoliker, tillhörande borgar- och lärdomsståndet,
nämligen Jacques Gillot, Pierre Le Roy, Pierre
Pithou, Nicolas Rapin, Florent Chrestien och Jean
Passerat. Skriften är riktad mot katolska ligans
fanatism i det ögonblick, då dess makt höll på att
brytas vid Henrik IV:s öfvergång till katolicismen
och de fleste fransmännen längtade efter ett slut på
religionskrigen. Satiren anses i sin mån ha bidragit
till ligans upplösning och utgjorde ett godt stöd
för Henrik IV. Satiriskt belysas här ligans stora
procession och riksmöte, och en hel rad af dess
hufvudmän hålla uppdiktade tal. Arbetet har fått sin
undertitel af en särskild afdelning i satiren La vertu
du catholicon, i hvilken två kvacksalfvare uppträda
och i höga toner prisa ett visst spanskt läkemedel,
"catholicon", mot Frankrikes lidanden. Denna
satir är riktad mot det förbund ligan ingått
med Spanien mot sina fiender. Satyre ménippée är
skrifven på blandad vers och prosa och förråder
tydlig inverkan af Rabelais’ skämtlynne. Sitt
namn har den erhållit efter en samling satirer,
som den romerske författaren M. Terentius Varro
uppkallat efter den grekiske cynikern Menippos,
uppfinnaren af denna art satirer på blandad vers
och prosa. Skriften cirkulerade i manuskript
redan 1593 och trycktes 1594 (uppl. bär 1593 på
titelbladet). Senare uppl. äro utg. 1752 i 3 bd, 1876
och 1878 af Ch. Read, 1877-81 i 2 bd af Tri-cotel,
1884 af J. Franck, 1897 af F. Giroux. Se F. Giroux,
"La composition de la satyre Ménippée" (1904).
J. M. Satyrer, grek. myt., underordnade
naturgudom-ligheter, hörande till Dionysos’ följe
och liksom han representerande det yppigt svällande
natur-lifvet, men inom en lägre, rent sinnlig sfär,
på gränsen till det djuriska. I en satyrs gestalt ingå
därför åtskilliga djuriska element, såsom spetsiga
Satyrer, som dansande trampa (pressa) vindrufvor.
Antik relief.
bocköron, kort, ruggigt hår, trubbig, uppåtböjd
näsa, liknande bockens, en liten svans, stundom äfven
bockben och horn. Satyrerna skildras som obenägna för
allt nyttigt arbete, fega i farans stund, begifna
på dans, musik och alla slags skalk-aktiga upptåg
samt lystna efter vin och kvinnor. Sitt egentliga
tillhåll ha de i skogarna och bland bergen, där de
jaga eller valla hjordar, ofta äfven svärma omkring
med nymferna eller lura på dessa. Hos Homeros nämnas
satyrerna ej. Inom grekernas dramatiska konst spela
de en viktig roll som huf-vudelement i det efter dem
uppkallade satyr-dramat (se d. o.). Grekernas bildande
konst skapade äfven en idealiserad satyrgestalt, hos
hvilken endast öronens tillspetsade form påminner om
bocknaturen, hvarjämte de yppigt svällande läpparna
och den skalkaktiga minen antyda satyrlynnet. Till
denna klass hör den berömda, Praxiteles till-skrifna,
ungdomligt sköna satyren i Roms Capi-tolinska museum,
hvilken med en sorgfritt drömmande min står lutad
mot en trädstam. Närbesläktade med satyrerna äro de
grekiska natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
