Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sapfo - Saphena - Saphir, Moritz Gottlieb - Sapidus (Witz), Johannes - Sapieha, gammal polsk adelssläkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt det ryktet, att S. skulle ha utmärkt sig genom lösa
seder eller t. o. m. varit hängifven åt onaturliga
laster. Äfven berättelsen, att hon, då hon såg sin
lidelsefulla kärlek till den sköne ynglingen Faon
obesvarad, störtat sig i hafvet från den leu-kadiska
klippan, bär i mer än ett hänseende prägeln af att
vara diktad. F. ö. synes förtalet föga ha inkräktat
på hennes anseende hos samtid och eftervärld. Hennes
samtida och landsman, skalden Alkaios, var hennes
hängifne beundrare. Bland romarna ha Horatius och
i synnerhet Catullus tagit henne till mönster. Hon
ansågs lika oupphunnen bland skaldinnor som Homeros
bland skalderna och hedrades med namnet "den tionde
sånggudinnan’’. Hennes dikter, samlade i åtminstone
9 böcker, voro författade på eolisk dialekt och
omväxlande versmått. (Om s. k. sapfisk strof se
d. o.) Af dessa äro sedan gammalt kända två oden
eller större delar af sådana jämte ett betydligt
antal fragment. Bästa upplagan finnes i den af Bergk
utgifna samlingen af Poëtæ lyrici græci III. Senare
papyrusfynd äro utgifna af E. Diehl i "Supplementum
lyricum" (1908). 1914 upptäcktes i Oxyrhynchos en
papyrushandskrift innehållande en dikt af S. Bland
svenska öfversättningar af S. märkes Tranérs. -
Litt.: Th. Koch, "Alkäos und Sappho" (1862), Schöne,
"Untersuchungen über das le ben von Sappho" (i
"Symbola philol. Bonnensium", 1867), Cipollino,
"Saffo" (1890), och K. Rödings Sapfostudie i
"Sv. humanistiska förbundets" skrift, n:r 25
(1915). A. M. A.
Saphena (lat., rosenådern), anat., börjar på
fotryggens inre yta och löper uppåt benets samma
omfång för att på lårets främsta inre och öfversta
yta tränga på djupet och där öppna sig i lårvenen
(vena femoralis). E. Hgn.
Saphir, Moritz Gottlieb, tysk-ungersk författare
af judisk börd, f. 1795 i Ungern, d. 1858 som
tidningsredaktör i Wien, utgaf en mängd sentimentala,
vitsande och ytliga arbeten, som vunno stor spridning,
bl. a. ett Konversationslexikon für geist, witz und
humor (1850; flera uppl. och bearbetningar). Hans
samlade skrifter ha utkommit i flera olika uppl.,
bl. a. 1890; urval ha utgetts 1884, 1893 o. s. v. På
svenska utkom 1886 ett urval med titeln "Raketer och
svärmare". B-n B.
Sapidus (Witz), Johannes, tysk humanist, f. 1490,
d. 1561, studerade i Paris, blef rektor för en skola
i Schlettstadt i Nedre Elsass och gjorde denna
vida berömd. Misstänkt för att hysa sympati för
reformationen, blef han afsatt (1520) och flyttade
till Strassburg, men kunde först 1538 bli lärare
och kanonikus där. Han var bekant som latinsk skald
och författade bl. a. Lazarus redivivus och utgaf
klassiska författare. J. C.
Sapieha, gammal polsk adelssläkt, härstammande
från Litauen, där (i Smolensk) Kasimir den stores
sekreterare Semen S. hade stora besittningar. Med
hans båda söner Bogdan (d. omkr. 1510) och Ivan
(d. 1517) klöfs ätten i två grenar: den Rozanska
och den Kodenska. Den litauiska grenen var ortodox,
men öfvergick med den ofvannämnde Ivan 1514 till
katolicismen, och den litauiske marskalken Stanisław
Jan S. upphöjdes 1633 af kejsar Ferdinand III
i furstlig värdighet, som bekräftades af ryska
regeringen 1874. 1. Lew S., f. 1557, d. 1633,
storkansler af Litauen, deltog under Stefan Báthory i kriget
med Moskva och medverkade efter dennes död
till Sigismunds val till konung af Polen. 1600
företog han en diplomatisk resa till Moskva (se
"Nord. tidskr.", 1914) och utgaf i Vilna de litauiska
statuterna. 1625 sökte han fåfängt hindra Gustaf II
Adolfs framryckande i Litauen. - 2. Jan Piotr S.,
f. 1569, d. 1611 i Moskva, deltog i de moskovitiska
tronstriderna på den falske Dimitrijs sida och
belägrade Sergievska klostret. Han skref en dagbok,
som utkom i rysk öfv. 1858. - 3. Kazimierz Lew S.,
f. 1609, d. 1656, var konung Vladislavs förtrogne
råd-gifvare och förde fredsunderhandlingarna
med Moskva. - 4. Jan Fryderyk S., f. 1680, d. 1751,
historisk författare, skref: Adnotationes historicæ
de origine, antiquitate ordinis Aquilæ albæ (1730),
Historya rewolucyj zaszłychw Rzeczy pospolitey
Rzymskiey (1736), Monumenta antiquitatum Marianarum
in imagine vetustissima (1721), Swada Polska
(1745), Obserwacyje o elekcyjach królów polskich
(1743) och en genealogisk skrift om sin ätt. -
5. Kazimierz Paweł Jan, furst S., d. 1720, blef
1682 litauisk storfältherre. Vid tiden för August
II:s val till polsk konung (1697) innehade familjen
S. en utomordentligt inflytelserik ställning i
Litauen. Många medlemmar af densamma beklädde höga
värdigheter; bland dem var särskildt Kazimierz’
broder Benedykt (d. 1707) storskattmästare. Mot
dess välde reste sig emellertid litauiska lågadeln
under starosten af Samogitien Georg Oginski, och
ett förödande inbördeskrig utbröt. I dessa fejder
ingrep konung August på den missnöjda adelns sida,
utan att därför öppet bryta med familjen S. När
Karl XII 1701 ryckte in i Kurland, sökte bröderna
Kazimierz och Benedykt S. genom förespråkare och bref
dennes hjälp. Karl XII inryckte därefter i Litauen,
och 21 mars 1702 sammanträffade de båda bröderna i
hemlighet med honom i en by nära Jürgensburg, där
de fingo försäkran om ytterligare hjälp mot villkor
att medverka till Augusts af sättning. Året därpå
fråntog August (på riksdagen i Lublin) dem deras
ämbeten, bortgaf dessa åt andra och konfiskerade deras
gods. Kazimierz fortsatte emellertid att föra befäl
öfver "den litauiska armén", som dock företrädesvis
bestod af hans egna värfvade hustrupper, och kämpade
vid A. L. Lewenhaupts sida med växlande lycka mot
sina vedersakare i Litauen. Benedykt åtföljde däremot
till sin död mestadels det svenska högkvarteret,
där han ofta rådfrågades af Karl XII och af konung
Stanislaus Leszczyński (vald till konung 1704),
särskildt rörande den polska partistriden, och
samtidigt verkade som språkrör för franska inflytanden
och intressen. Vid Stanislaus’ kröning 1705 fungerade
han som riksmarskalk. Freden mellan Sverige och Polen
s. å. bestämde, att huset S. skulle återfå de gods
och värdigheter det förlorat. Mikael Wisniowiecki,
som 1703 utnämnts till Kazimierz’ efterträdare, men
1706 försonade sig med svenskarna, ville icke afstå
sitt ämbete, men förmåddes slutligen, våren 1708,
att nöja sig med underfältherreposten. I samband
härmed öfverlät Kazimierz sitt ämbete åt sin brorson
(se S. 6) och drog sig tillbaka från det politiska
lifvet. - 6. Jan S., den föregåendes brorson,
d. 1730, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
