Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - São Thomé - São Vicente - Sap. - Sapan, tekn. farm. Se Sappan - Sapellnikov, Vasilij Lvovitj - Saperda, zool. Se Lamiinæ - Sapere aude - Sapfisk strof - Sapfo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda apart (Cercopithecus albigularis) där finnes
i stor mängd. Bergen stupa med branta fall ned
i hafvet utom i n. ö., där sluttningen är långsam
ner till viken Anna de Chaves, vid hvilken hamnen
S. ligger. S. har en tät skog växt utom på de
högsta topparna, riklig nederbörd (1,066 mm. per
år) och många häftigt forsande små floder.
Regntiden (sept.–maj) är också den hetaste, åskväder
och stark molnbildning utmärka den. Medelmaximum
är då 34°, medelminimum 18°. Dock är
klimatet ej alltför osundt, utom i hufvudstaden.
Ön är mycket fruktbar och har under senare tid
gått betydligt framåt. Man odlar mest kakao, som
utgör 95 proc. af exporten, vidare kaffe,
kinabark, peppar, kanel, indigo, majs, maniok,
kautschuk m. m. Importen steg 1905 till 2,44 mill.
milreis, exporten till 6,43 mill., 1913 hade
importen till S. och den andra portugisiska ön Principe
ett sammanlagdt värde af 1,7 mill. milreis,
exporten från båda öarna ett värde af nära 7,2
mill. milreis. Öns budget lämnar årligen ett ganska
afsevärdt öfverskott (200,000 à 300,000 milreis).
– Hufvudstaden Cidade de S. vid viken Anna
de Chaves har omkr. 3,000 inv. och en väl
skyddad liten hamn, är säte för en biskop och
är förenad medelst telegrafkablar med Porto Novo
(i Dahomey) och Gabun (Franska Kongo). – Ön
upptäcktes på Tomasdagen (21 dec.) 1470 och var
då obebodd. Det första kolonisationsförsöket gjordes
1485. Ön har länge användts som deportationsort.
J. F. N.
São Vicente [söõ -sẽ′tə], eng. Saint Vincent
[sənt vi′nsənt]. 1. En af Kap Verde-öarna. 194
(219) kvkm. 8,780 inv. (1900). Ön är ofruktbar,
men har ett sundt klimat. Hufvudort Leopoldina.
Telegrafkablar till västra Afrika, Brasilien,
Europa och S:t Helena. Se vidare Kap Verde.
– 2. Cabo de S. (Kap Sankt Vincent),
lat. Promontorium sacrum, yttersta sydvästra
spetsen af Pyreneiska halfön och Europas
fastland, i portugisiska distriktet Faro, under 37°
2′ 54″ n. br. och 8° 59′ 42″ v. lgd, en 80 m.
hög bergudde, som bär ett fyrtorn och ruiner af
ett kloster och är mycket fruktad af sjöfarande
till följd af den våldsamma hafsströmmen. Omkr.
7 km. ö. därom ligger den lilla hamnplatsen
Sagres, där Henrik Sjöfararen hade sitt
observatorium och en nautisk skola. Vid S. segrade
engelska flottan 16 jan. 1780 (under Rodney)
och 14 febr. 1797 (under Jervis, ”earl of S.”)
öfver den spanska, och 5 juli 1833 slog där
dona Marias flotta under Napier dom Miguels
flotta.
1–2. (J. F. N.)
Sap., vid växtnamn förkortning för L. Ch. J.
G. de Saporta (se d. o.).
Sapan, tekn. farm. Se Sappan.
Saperllnikov, Vasilij Lvovitj, rysk
pianist, f. 1868 i Odessa, lärjunge till L. Brassin
och Sophie Menter vid Petersburgs konservatorium,
framträdde på konsertresor (Stockholm 1892 och
på nytt 1910) som en konstnär med storslagen
pianistisk teknik beträffande såväl kraftutveckling
som snabbhet och mjukt anslag, hvarjämte hans
uttrycksfulla tolkning af särskildt Beethoven och
Chopin fängslade. Han var 1897–99 lärare vid
konservatoriet i Moskva, men har sedan varit
bosatt i Tyskland. Utom pianostycken har S.
komponerat en opera, Kanen och hans son.
E. F–t.
Saperda, zool. Se Lamiinæ.
Sapere aude, lat., våga att vara vis! (citat
från Horatius, ”Epistolæ”, I, 2, 40).
Sapfisk Strof, metr., ett efter den forngrekiska
skaldinnan Sapfo uppkalladt versslag, som består
af tre elfvastafviga (s. k. ”sapfiska”) versrader
efter schemat - _ - _ - _ _ - _ - _,
åtföljda af en s. k. adonisk vers: - _ _ - _.
Det är dock ovisst, om detta versslag uppfunnits
af Sapfo eller af hennes något äldre samtida och
landsman Alkaios. Från grekerna kom det öfver
till romarna, bland hvilka det mästerligt behandlades
särskildt af Horatius, som gett den sapfiska
versen en fastare hållning genom att alltid
förlänga fjärde stafvelsen och med få undantag
anbringa cesur (ordslut) efter den femte, hvadan
versen hos honom erhåller följande schema:
- _ - - - | _ _ - _ - _
A. M. A.
I den svenska poesien förekommer den sapfiska strofen
redan 1608 i en astronomisk skrift af S. A. Forsius,
där öfversättaren försökt sig på en efterbildning af
den kvantiterande latinska formen, och under 1600- och
1700-talen finnas enstaka dikter i denna strofform,
t. ex. af Stiern-hielm, Erik Lindschöld och Rosenfelt,
Kellgren och Oxenstierna. Vanlig vardt rätt snart en
modifikation af den ursprungliga latinska formen,
nämligen ett schema af följande metriska karaktär:
s’ss s’8/s’s s’s s’s, hvilket blifvit särskildt
bekant genom den tyske tonsättaren Flemings melodi
till Horatius’ ode "Integer vitae", och äfven andra,
friare variationer finnas (bl. a. hos Thorild,
Leopold - "Det slutande århundradet", som är
rent daktyliskt och rimmadt -, fru Lenngren och
K. A. Nicander). Se E. Hjärne, "Den sapfiska strofen
i svensk verskonst" (i "Språk och stil", 1913).
R-nB.
Sa’pfo (grek. Sancpw, lat. Sa’ppho)} det forna
Greklands mest frejdade skaldinna, af eolisk
nationalitet, föddes på ön Lesbos, antingen i
hufvudstaden Mytilene eller i den lilla staden
Eresos, och lefde omkr. 600 f. Kr. Om hennes
lefnåds-förhållanden är bekant blott, att hon var
gift och hade en dotter vid namn Klais, äfvensom att
hon gick i landsflykt till Sicilien, men återvände
till Mytilene, där hon, älskad och uppburen, lefde
i en krets af likstämda hängifna väninnor, som hon
undervisade i musik och skaldekonst. Hennes dikter,
alla tillhörande den erotiska lyriken, utmärkas genom
färgrik, sinnlig glöd, i öfverensstämmelse med den
eoliska stammens skaplynne, och lidelsefull stämning,
åt hvilken hon, fjärran från all blyg försagdhet, ger
ett lika vältaligt som naivt uttryck i en poetiskt
fulländad form, hvarför äfven en forntida kritiker
om dessa dikter yttrat, att de voro ,blandade med
eld. Kärleken och dess förhärligande i sång voro
hennes lifs stora intresse. Berömda voro i synnerhet
hennes epithalamier, sånger ämnade att sjungas af
en jungfrukör vid dörren till brudgemaket. Den
sinnlighet, som af-speglar sig i dessa sånger,
uppbäres dock af inre själsadel och är genomandad af
poesiens finaste doft. I alla händelser ge de alster
af hennes skaldekonst, som kommit till vår tid,
intet stöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
