Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samariter - Samaritföreningar - Samarithemmet (Samariterhemmet). Se Diakonissa (äfven i Suppl.) - Samaritkatekes, Samaritskolor. Se Samaritföreningar - Samarium - Samarkand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makkabéern Johannes Hyrkanos, men Gerissim förblef
alltjämt deras heliga berg (jfr Joh. 4: 20). På
Jesu tid stodo samariterna liksom judarna under de
romerske prokuratorerna. Judarna hatade dem (jfr
Syr. 50: 27 f.) och undveko beröringen med deras
land. Samariternas i de rättrogne judarnas öron så
föraktfullt klingande namn förvandlades af Jesus,
genom liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk. 10:
30 ff.), till ett hedersnamn, ett motstycke till
den genom hans uppträdande åstadkomna förvandlingen
af ordet fariséer till att beteckna förvanskare af
verklig religion. Efter Jesu död fann evangeliet
ingång i Samarien (Apg. 8: l ff; 9: 31; 15:
3). Samariterna voro på denna tid ganska talrika,
under det judiska kriget skola öfver 11,000 på
grund af upprorsförsök ha nedgjorts. Längre fram
spredos de bl. a. till Egypten och äfven till Rom,
där de på 500-talet egde en synagoga. Sitt hat mot
judarna överflyttade de från slutet af 400-talet
på de kristne, hvilket föranledde dem till uppror
mot de romerske kejsarna. Justinianus besegrade dem
och deras "konung" Julianus i en formlig drabbning,
fråntog dem alla synagogor och förklarade dem odugliga
att bekläda något ämbete. I följd däraf flydde många
till Persien eller öfvergingo till kristendomen. Ännu
lefver dock en liten rest af samariterna kvar i
Nabulus (det gamla Sikem), som har sin anspråkslösa
synagoga med en särskild öfverstepräst och firar
sina fester på Gerissim. Om deras påskfirande se
"Bibelforskaren" 1912. Se f. ö. "Realencyklopädie
fur protest, theologie und kirche", XVII (1906),
och Schürer, "Geschichte des jüdischen volkes", II
(1898).
E. S-e.
Samaritföreningar, föreningar, som arbeta för
möjlighet att, liksom den barmhärtige samariten,
lämna hjälp vid plötsligt olycksfall, leda sitt
ursprung från de engelske johanniterna, hvilka
sedan århundraden tillbaka utvecklat storartad
verksamhet i människokärlekens tjänst. 1877
inrättade dessa en ambulansförening, afsedd att
bispringa personer vid olyckshändelser. Skolor
(ambulance classes) inrättades, där undervisning
lämnades i anläggande af första förband, transport
af sårade m. m. De fleste deltagarna i dessa kurser
utgjordes af polis-, järnvägs- och posttjänstemän,
fabriks- och grufarbetare, sjömän och brandsoldater,
men äfven de mest bildade samhällsklasserna voro
i stort antal där representerade. 1882 åvägabragte
tyske kirurgen Esmarch, som i London s. å. åsett en
uppvisning med den johannitiska ambulansföreningen,
i Kiel en förening med samma syfte, hvarvid uttrycket
"samaritförening" första gången användes. Särskilda
samaritskolor med de engelska ambulance classes till
förebild inrättades rundt om i Tyskland, och genom
Esmarchs försorg erhöllo dessa skolor en lämplig
lärobok, som meddelade det viktigaste om människans
anatomi, om behandling af blödningar och sår, om
de första åtgärderna vid benbrott, ledvridningar,
vrickningar och brännskador, om första behandlingen af
förfrusna, drunknade, kväfda, sanslösa och förgiftade
samt om lämpliga transportmedel för sårade och
sjuka. En kort repetitionskurs utgafs likaledes
under benämningen samaritkatekes. Föreningen vann
stor utbredning icke blott i Tyskland, utan snart
fortplantades idén äfven till andra länder. I
Sverige togs
saken om hand af Föreningen för frivillig vård af
sårade och sjuka i fält (numera kallad Svenska
föreningen Röda korset), och 1883 bildades på denna
förenings initiativ en svensk samaritförening, hvars
uppgift är ”att genom inrättande af samaritundervisningskurser
bland allmänheten utbreda kännedom
om den hjälp, som vid plötsliga olycksfall i
första hand erfordras, samt att i öfrigt främja
samaritväsendets utveckling”. Föreningen, hvars
verksamhet ledes af Röda korsets verkställande
utskott, har filialafdelningar i landsorten. Verkställande
utskottet utser personer, lämpliga att
meddela nödig undervisning och anskaffar för densamma
erforderlig materiel, såsom modeller, planscher,
böcker m. m. Sedan 1909 meddelas äfven åt
arméns rekryter undervisning i behandlingen af sår
och andra yttre skador enligt en af K. M:t 20 nov.
s. å. fastställd lärobok. Föreningens medlemmar
äro dels aktiva, hvilka genomgått fullständig
samaritkurs och utan ersättning biträda vid olycksfall,
innan läkarhjälp hunnit erhållas, dels passiva,
hvilka främja föreningens verksamhet genom
materiella bidrag. Aktiva led. erlägga vid anmälan
till undervisningskurs en afgift af minst 3 kr.
Passiva erlägga en gång för alla minst 20 kr. eller
årligen minst 2 kr. Se J. Göransson, ”Samaritkurs”
(1886).
(R. W.)
Samarithemmet (Samariterhemmet). Se
Diakonissa (äfven i Suppl.).
Samaritkatekes, Samaritskolor. Se
Samaritföreningar.
Samarium (af mineralet samarskit), kem., ett till
jordmetallerna hörande grundämne, hvars tillvaro
på spektralanalytisk väg 1878 visades af Delafontaine.
Dess föreningar ha undersökts i synnerhet
af P. T. Cleve. Detta grundämne förekommer i
små mängder ganska allmänt utbredt samt åtföljer
didym och öfriga jordmetaller i ett stort antal
mineral. Dess atomvikt, Sm, är 150,4. Samarium
tillhör ceritmetallernas grupp, men närmar sig i
salternas löslighetsförhållanden samt hydratets
basicitet till yttriummetallerna. Det har en oxid,
Sm2 O3, som bildar ett nästan hvitt pulver och med
syror ger topasgula salter, hvilka utmärkas af ett
karakteristiskt absorptionsspektrum med 3 intensiva
absorptionsband i violett och blått. Ehuru
samarium bildar endast en oxid, har man dock
lyckats reducera kloriden Sm C13, medelst väte
till Sm Cl2, en rödbrun kristallmassa, som af vatten
affärgas under vätgasutveckling. Jfr Gadolinium.
P. T. C. (K. A. V–g.)
Samarkand. 1. Provins i ryska Central-Asien,
generalguv. Turkestan, bildad 1886 af distriktet
Seravsjan och en del af prov. Sir-Darja, gränsar i
n. och ö. till Fergana och Sir-Darja, i öfrigt till
Buchara och har en areal af 68,963 kvkm., med
1,194,000 inv. (1913). Landet är i sin södra del,
distriktet Seravsjan, bergigt, uppfylldt af
Hisarbergen, på gränsen mot Buchara, och Seravsjan-kedjan (
Tsjabdara, 5,600 m.). Skilda från dessa
af floden Seravsjan, som är af största betydelse för
landets bevattning, ligga Turkestanbergen l.
Karatsjetau (4,500–5,000 m.). Norra delen är stäpp,
i n. v. öken (Kisil-Kum). Klimatet är hett och
torrt. Där konstgjord bevattning kan åstadkommas,
såsom i Seravsjandalen, är landet utomordentligt
bördigt och frambringar säd (hvete, ris, majs),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
