Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saintes - Saintes-Maries - Saint-Esprit, Ordre du [årdr dy sätespri], fr., fransk riddarorden. Se Helgandsorden 2 - Saint-Estèphe - Saint-Étienne - Sainte union [såtyniå'], La, fr., "heliga förbundet". Se Liga - Saint-Eustache - Saint-Évremont [sätevremå'], Charles de Marguetel de Saint-Denis - Saint-Félix [säfili'ks], Jules de - Saint-Flour
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
triumfbåge samt ruiner efter en stor amfiteater, en
vattenledning och en badanstalt. Bland framstående
byggnader märkas några kyrkor, justitiepa-latset och
handelsdomstolens palats. Staden, som fordom var
station för en romersk armékår, bar urspr, namnet
Mediolanum santonum. Intill 1790 var den hufvudstad
i Saintonge. (J. F. N.)
Saintes-Maries, Les [läsätmari], fr.,
"de heliga Mariorna", en liten kustby i
franska dep. Bouches-du-Rhöne, en ryktbar
vallfartsort. Legenden säger, att Maria, den heliga
Jungfruns syster, och Maria, Jakobs och Johannes’
moder, jämte sin svarta slafvinna Sara, Lasarus,
Marta, Maria Magdalena och den helige Maximinus flydde
dit för att undgå förföljelsen i Judéen. Relikerna
efter helgonen förvaras i en högst märkvärdig befäst
kyrka från 1100-talet. Vid helgonens fest, 24 och 25
maj, samlas dit massor af zigenare för att tillbedja
relikerna af deras skyddspatronessa Sara. Kyrkan har
fått ännu större rykte genom den stora roll den spelar
i Mistrals "Miréio".
J- C.
Saint-Esprit, Ordre du [årdr dy sätespri], fr.,
fransk riddarorden. Se Helgeandsor-den 2.
Saint-Estéphe [sätestä;f], kommun i franska
dep. Gironde, kantonen Pauillac, vid floden
Gironde. Omkr. 3,000 inv. Vinodling och vinhandel. Se
Bordeauxviner.
Saint-Étienne [sätetiä’n], hufvudstad i franska
dep. Loire, vid Paris-Lyon-Medelhafsbanan,
nära Loire. 132,44 inv. (1911; i hela kommunen
148,656). S., som ligger i medelpunkten af ett stort
koldistrikt, har under 1800-talet utvecklat sig med
ovanlig hastighet (omkr. 1800 hade den endast 16,000
inv.) och är numera en af Frankrikes viktigaste
industriorter. Koldistriktet, näst Valenci-ennes’
det rikaste i landet, lämnar årligen omkr. 3 ä
4 mill. ton utmärkta stenkol. Till kolindustrien
sluter sig metallurgisk industri med stora järnverk,
vapenfabriker, tillverkning af pansarplåtar,
maskiner, automobiler och smidesvaror. Af stor
betydelse är dessutom textilindustrien, särskildt
fabrikationen af siden och sammet. Handeln är
liflig. I staden finnas handelsdomstol, reformert
konsistorium, bergsskola, döfstuminstitut, lyceum,
lärarinneseminarium, konst- och yrkesskolor,
museum, bibliotek, teater, botanisk trädgård,
landt-bruks- och handelskammare, vetenskapliga
sällskap m. m. Endast få mera framstående byggnader
finnas. I S. sammanstöta järnvägar från Lyon,
Roanne, Montbrison och Le Puy. Staden, som anlades
på 900-talet, intogs 1563 och 1570 af hugenotterna.
(J. F. N.)
Sainte union [sätyniå7], La, fr., "heliga
förbundet". Se Liga.
Saint-Eustache [sätöstäj], Sint Eustatius
l. Statia, ö i Västindien, hörande till
det nederländsk-västindiska guv. Curacao, 21
kvkm. 3,065 inv. (1912), mest färgade, ön består af
en vulkankägla (581 m.) med en 300 m. djup krater,
har rikt humustäcke och tät skogbeklädnad. Klimatet är
sundt. Sockerrör, jams, batater m. m. odlas blott för
öns eget behof. Hufvudort är Oranje. Holländarna
besatte ön redan 1635, förlorade den senare flera
gånger, men ha sedan 1814 oafbrutet innehaft den. ön
var länge förnämsta handelsplatsen i Västindien.
J. F. N.
Saint-Évremont [sätevromå], Charles de Marguetel de
Saint-Denis, grefve, fransk skriftställare, f. 1610
i Paris, d. 1703 i London, studerade juridik,
blef officer och deltog med utmärkelse i slagen
vid Rocroi, Nördlingen och Freiburg samt utnämndes
1652 till maréchal de camp. I sitt uppträdande
var han typen för en adelsman från frondens dagar,
själf-medveten intill arrogans, en "libertin", som
man då sade, i sina seder och åskådningssätt, men
tapper, öfverlägsen och själfständig. På grund af
några oförsiktiga uttalanden om freden i Pyrenéerna
flydde han för att undgå inspärrning i Bastiljen
till Holland 1661 samt begaf sig följande år till
England. Där lefde han i sällskap med sin intima
väninna hertiginnan af Mazarin. Han var särdeles
uppburen vid Karl II:s hof, där samma epikureiska
åskådningssätt, som han själf hyllade, florerade. Som
skriftställare utmärker sig S. genom kvickhet, utmärkt
stil och fint omdöme. Han var af samtiden framför
allt uppskattad för fin smak som kritiker och är i
mer än ett afseende en föregångare till 1700-talets
upplysningsförfattare. Han skref dikter, dramatiska
arbeten (bland hvilka kunna nämnas hans satir mot
Franska akad. Comédie des académiciens, tr. 1650,
som väckte stort uppseende, då den 1643 spreds i
handskrift), filosofiska och historiska arbeten såsom
Reflexions sur les divers génies du peuple romain
; Conversations du maréchal d’Hoquincourt avec le
pére Canaye, Jugements et observations. Dessutom
var han känd som framstående brefskrifvare. Dessa
skrifter, som utmärkas genom kvick och behaglig stil,
cirkulerade i manuskript inom den förnäma världen och
trycktes först efter hans död. Hans Oeuvres complétes
utgåfvos af Des Maizeaux (3 bd 1705, 7 bd 1708, 7 bd
1727, 10 bd 1740, 12 bd 1753), i urval af Desessarts
(1804), Hippeau (1852) och Giraud (1865). Litt.:
Biografi af Des Maizeaux, L. Lacour, Hippeau och
Ch. Geaud, Sainte-Beuve, "Causeries de lundi", IV,
Rigault, "Querelles des anciens et des mödernes"
(1858), G. Merlet, "Études his-toriques morales et
littéraires" (1869), Pastorello, "Étude sur S. et
son influence" (1875), och Macé, "S." (1894).
J. M.
Saint-Félix [säfeli’ks], Jules de (eg. Felix
d’Amoureux), fransk skriftställare, f. 1806, d. 1874,
byråchef i inrikesministeriet och sekreterare i
censurkommissionen, utgaf skaldestycken, historiska
och reseskildringar samt en mängd romaner, af hvilka
till sv. öfversatts "öfverste Richmond" (2 dlr,
1840), "Hertiginnan af Bourgogne" (2 dlr, 1843)
och "Supéer under direktorium" (2 dlr, 1852). _
J. M.
Saint-Flour [säflör], arrondissemangshufvudstad i
franska dep. Cantal (Auvergne), ligger 885 m. ö. h. på
en basaltplatå och vid Sydbanan. 4,691 inv. (1911;
i hela kommunen 5,848). Biskopssäte med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
