Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sabinianer - Sabinianus - Sabinskornas bortröfvande. Se Sabiner - Sabinum - Sabinus. 1. Romersk skald -- 2. Romersk rättslärd -- 3. Alexandrinsk läkare - Sabinus, Julius - Sabje, farm. Se Hasjisj - Sable island - Sables d'Olonne - Sablé sur Sarthe - Sablon - Saboly, [-båli'], Nicolas - Sabon - Sabor - Saboréer. Se Rabbinska språket och litteraturen, sp. 816 - Sabotage - Sabouraud [saborå], Raymond Jacques Adrien - Sabrina - Sabromin - Sabuntsji, by. Se Baku, sp. 740 och Nobel, sp. 1107, fig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pegasianer (efter Pegasus, konsul under
Vespasianus).
Sabinianus, påfve 604—606, lär ha infört
timringning i kyrkorna. Under hans regering
hemsöktes Rom af hungersnöd.
Sabinskornas bortröfvande. Se Sabiner.
Sabinum, den romerske skalden Horatius’
berömda landtgård, sannolikt belägen på gränsen af
sabinska området nära Rocca Giovane, 16 km. n.
ö. om Tibur (nuv. Tivoli). Skalden hade fått den
vackra egendomen till skänks af sin gynnare
Mæcenas. Man har på platsen funnit flera
mosaikgolf från Augustus’ tid.
J. C
Sabinus. 1. Romersk skald, samtida med
Ovidius, författade bl. a. åtskilliga nu förlorade
poetiska bref, afsedda att utgöra svar på Ovidius’
”Heroides”, t. ex. från Ulixes till Penelope (ej
att förväxla med de bevarade s. k. dubbelbrefven,
se art. Ovidius, sp. 1133). — 2. Romersk
rättslärd. Se Masurius Sabinus. — 3.
Alexandrinsk läkare i 2:a årh. e. Kr., skref
kommentarer till Hippokrates m. m. Hans utmärkta
hygieniska föreskrifter äro oss delvis bekanta
genom Oreibasios (se d. o.).
1 o. 3. H. Sgn.
Sabinus, Julius, gallisk upprorsman af
lingonernas stam, sökte, tillsammans med Civilis (69—70
e. Kr.), befria Gallien från romarnas våld och
kallade dess folk i vapen: Civilis skulle bringa
germaner och bataver till uppror. S. blef besegrad
och flydde till skogarna. Först efter nio år blef
han gripen och öfverlämnad åt Vespasianus, som
lät döda honom. Hans trogna maka, som delat
landsflykten, ville ej öfverlefva honom.
J. C.
Sabji, farm. Se Hasjisj.
Sable island [sei’bl ai’lənd], en låg sandö i
Atlantiska hafvet under 44° n. br. och 60° v. lgd,
110 km. s. om Nova Scotia, till hvilket den hör.
Ön har fyrtorn och omkr. 2,000 inv. samt är
beryktad för de många skeppsbrott, som där ega
rum.
J. F. N.
Sables d’Olonne, Les [lä sa’bəl dålå’n],
arrondissemangshufvudstad i franska dep. Vendée, vid
Atlantiska oceanen. 12,244 inv. (1901). Befäst
hamn. Hydrografisk anstalt. Skeppsvarf. Fiske
(företrädesvis sardeller), stor ostronodling. Besökta
hafsbad. Liflig handel med säd, vin, salt, boskap,
te m. m.
(J. F. N.)
Sablé sur Sarthe [syr sa’rt], stad i franska dep.
Sarthe, vid floden Sarthe och järnvägen Le
Mans—Angers—Nantes. 5,599 inv. (1901). Stort slott.
Handskfabrik, ullspinnerier, kolgrufvor,
marmorbrott och marmorsliperier.
(J. F. N.)
Sablon [-blå’], fabriksby i tyska Lothringen,
kretsen Metz, s. om Metz, till hvilket en spårväg
går. 10,720 inv. (1910). Tillverkning af vagnar,
järnbleck, öl. Sågverk och trädgårdsodling.
J. F. N.
Saboly [-båli’], Nicolas, provensalsk skald
och musiker, f. 1614 i Monteux, d. 1675 i Avignon
som prebendarie i kyrkan Saint-Pierre, skref på
provensalska mer än hundra julsånger, som han
själf tonsatte och som ännu äro populära i
Provence.
Sabon [-bå’n], boktr., en bland de största
tryckstilarna, håller i kägeln 38 kvartpetit l. 76
typografiska punkter (fin sabon; för grof sabon
äro talen resp. 42 och 84) samt brukas till plakat
o. d. Den är uppkallad efter boktryckaren Jakob
Sabon i Frankfurt a. M. (1590).
Sabor, biflod fr. h. till Duero (Douro),
upprinner i södra Galicien och genomflyter nordöstra
Portugal (prov. Tras os Montes).
J. F. N.
Saboréer. Se Rabbinska språket och
litteraturen, sp. 816.
Sabotage [-båtaʃ; verbalsubstantiv till fr.
saboter, utföra ett arbete långsamt, klumpigt
eller på fusk] betecknar ett af vissa
arbetargrupper förordadt tillvägagående mot arbetsgifvare,
som motsätta sig arbetarnas kraf, bestående däruti,
att arbetaren utför arbetet med så mycket
slöseri af arbetstid och material, att arbetsgifvaren
går miste om påräknad vinst eller lider förlust
(se Obstruktion 3), att arbetaren gör
arbetsprodukten felaktig eller mindervärdig (”dåligt
arbete för dålig arbetslön”) eller olämplig eller
skadlig för förbrukaren (osmakliga tillsatser i
födoämnen), som därigenom afskräckes från vidare
affärer med arbetsgifvaren. I sin mest fruktade och
allmännast bekanta form riktar sabotaget vid öppen
arbetskonflikt, strejk eller lockout in sig på
skadegörelser å arbetsplatsen, dess verktyg och lager,
eventuellt genom åtgärder, hvilkas verkningar
framträda vid försök att återupptaga arbetet med
nyantaget folk, som då utsattes för faror och
hindras eller afskräckes från vidare arbete.
Sabotaget, hvilket tidigast proklamerades som medel
i ”klasskampen” af revolutionära franska
agitatorer 1895 (se Syndikalism), infördes inom
vårt land i den s. k. ungsocialistiska agitationen
1903 och föranledde en uppseendeväckande
rättegång redan i slutet af 1908. Se Albert Jensen,
”Sabotage” (1909) och ”Hvad är sabotage?”
(1912). — Sabotageman, deltagare i
sabotage. — Sabotagetaktik, tillvägagående,
som går ut på sabotage. — Sabotera, med
sabotage skada en arbetsgifvare, en arbetsplats, en
arbetsprodukt. — Sabotör (ordet nyttjadt i
svenska pressen först 1910), utöfvare af
sabotage.
E. F. K. S—n.
Sabouraud [saborå], Raymond Jacques
Adrien, fransk läkare, f. 1864 i Nantes,
underläkare (interne) vid sjukhuset Saint Louis i Paris
1892, med. doktor 1894, sedermera laboratoriechef
vid ofvannämnda sjukhus, är en framstående
dermatolog (se Röntgenbehandling, sp. 168 och
170). Bland hans arbeten må nämnas Les
trichophyties humaines (2 bd, 1894), Diagnostic et
traitement de la pelade et des teignes de l’enfant (1895),
Maladies séborrhéiques (1902), Maladies
pelliculaires (1904), Manuel élémentaire de
dermatologie topographique (1905) samt uppsatser i
”Annales de l’Institut Pasteur”.
Sabrina, latinska namnet på floden Severn.
Sabromin, farm., ett läkemedel, som utgör
kalciumsalt af dibrombehensyra, C22H42Br2O2,
hvilken fås genom inverkan af brom på erukasyra,
C22H42O2. Det är ett hvitt, i vatten olösligt
pulver.
K. A. V—g.
Sabuntsji, by. Se Baku, sp. 740, och Nobel,
sp. 1107, fig.
Saburral (af lat. saburræ, ballast), med., som
härrör från orenligheter i tarmkanalen, t. ex.
saburralkolik, saburraltillstånd. En numera föga
använd term.
(I. H.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
