Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 261-262 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sabina - Sabina, Vibia - Sabina, Vilhelm af, påflig legat. Se Vilhelm af Sabina - Sabina, Karel - Sabine - Sabine - Sabine [sä'bin], J. Se Sab - Sabine [sä'bin], sir Edward - Sabiner - Sabinerbergen (it. Monti Sabini). Se Apenninerna - Sabine-ön - Sabinianer - Sabon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en kardinal) har sitt säte i staden Magliano
Sabino [maljanå], i prov. Perugia, till vänster om
Tiber, med omkr. 4,000 inv.

Sabina, Vibia, gemål till romerske kejsaren
Hadrianus, bar som
kejsarinna namnet
Julia och sedan sin mans
tolfte regeringsår äfven
Augusta. S. var
dotter af Matidia,
Trajanus’ systerdotter, och
blef därigenom indirekt
orsak till sin mans
upphöjelse. Oaktadt hon
var både vacker,
begåfvad och dygdig, synes
äktenskapet ha varit
olyckligt, liksom det
var barnlöst. Om
makarnas förhållande berätta senare historieskrifvare
upprörande saker, som dock ej låta sannolika.

Kejsarinnan Sabinas bild å ett romerskt mynt.

J. C.

Sabina, Vilhelm af, påflig legat. Se
Vilhelm af Sabina.

Sabina, Karel, tjechisk författare, f. 1811,
d. 1877, fängslades efter pingstoroligheterna 1848
och dömdes 1849, för delaktighet i Bakunins
revolutionära propaganda, till döden, men slapp
undan med 18 års fängelse i Olmütz. Befriad
genom amnestien 1857, återvände han till Prag,
där han 1872 på lösa grunder anklagades för att
vara ”agent-provocateur” och dömdes till
utvisning. Han stannade dock obemärkt kvar i Prag
och utöfvade flitig litterär verksamhet. På hans
första diktsamling, Básní (1841), påverkad af den
tyska romantiken, följde flera band historiska
noveller. Af modernt socialt innehåll äro den stora
romanen Na poušti (I öknen, 1863) och den under
märket Adrian Želinský skrifna Morana
čili Svět a jeho nicoty (Dödsgudinnan eller världen
och dess intighet, 1874). På tyska författade S.
Die sturmvögel der revolution in Oesterreich vor
dem märz 1848 (1879) och i manuskript Der abt
von Sedletz. Bland hans dramatiska alster
märkas libretterna till Smetanas operor ”Den sålda
bruden” och ”Brandenburgarna i Böhmen”.
Under märket Leo Blass författade han Das
theater und drama in Böhmen bis zum anfange des
XIX. jahrhunderts (1877), en sakrik, men okritisk
litteraturhistoria, Dějepis literatury českoslovanské
(1866), och en historia om kriget 1866 (Kronika
války prusko-italsko-rakouské).

A—d J.

Sabine, astron., en af småplaneterna.

Sabine [sābī’n], flod i norra Amerika,
upprinner i nordöstra delen af Texas, bildar gräns
mellan Texas och Louisiana samt mynnar genom
en kustsjö med samma namn ut i Mexikanska
viken. Längd 800 km.

(J. F. N.)

Sabine [sä’bin], J. Se Sab.

Sabine [sä’bin], sir Edward, engelsk
fysiker, f. 1788 i Dublin, d. 1883 som
generallöjtnant. Han gjorde viktiga iakttagelser rörande
jordmagnetismen och pendelsvängningarna, dels under
Ross’ och Parrys arktiska expeditioner 1818—19,
dels under andra af honom själf ledda
expeditioner till Afrika, Amerika, Grönland och
Spetsbergen. Han ordnade ett system af magnetiska
observatorier i olika delar af det brittiska världsriket
och egnade en stor del af sitt lif åt ledningen
af dessa samt bearbetningen af deras resultat.
Hans flesta afhandlingar finnas i ”Philosophical
transactions”. 1861—71 var S. president i Royal
society. 1867 blef han led. af svenska Vet.
akad.

(S. A—s.)

Sabiner, ett fornitaliskt folk, tillhörande den
indoeuropeiska folkstammen och de italiska
fornfolkens sabellisk-umbriska grupp till hvilken utom de
sabelliska språken (däribland sabinskan) hörde
volskiskan, oskiskan (samniternas språk) och
umbriskan (se vidare Italiens fornspråk, sp.
1066 ff.). Sabinskan var nära besläktad med
latinska språket; den skiljer sig från detta genom
vissa egenheter, såsom utbytet af lat. h mot f, r
mot s, d mot l, f mot b l. d, q mot p. Sabinerna
torde i likhet med sina stamfränder redan i
förhistorisk tid ha från n. eller n. ö. invandrat till
Italien. De slogo sig ner i Aternus-dalen, vid
foten af Apenninernas hufvudkedja, n. v. om
Latium, från hvilket land deras eget område skildes
genom floden Anio, liksom floden Nar utgjorde
gränsen mot det umbriska området och Tiber mot
det etruskiska. En del sabiner förenade sig kort
efter Roms grundläggning med romarna till ett
folk. Denna sammansmältning föregicks enligt
sagan af den ryktbara våldshandling, som fått
namnet sabinskornas bortröfvande och
som gaf anledning till en strid, hvilken dock, på
grund af de röfvade kvinnornas mellankomst,
slutade med försoning, en tilldragelse, som gett stoff
till konstnärliga framställningar (se t. ex.
Bildhuggarkonst, pl. VII, och Bologna, G.
da). De öfrige sabinerna förde länge krig med
romarna, men blefvo omkr. 290 f. Kr. af den
romerske härföraren Manius Curius Dentatus
besegrade och underkufvade samt erhöllo 268 f. Kr.
full romersk medborgarrätt. Sabinerna utbredde sig
emellertid småningom öfver mellersta och södra
Italien, på grund af en hos dem rådande sed att
den manliga ungdom, som ej behöfdes hemma,
skulle utvandra. Inom det sabinska området (ager
sabinus) funnos städerna Amiternum, Reate,
Cures, Eretum och Nomentum. Samtliga de sabinska
folken voro berömda för tapperhet, förnöjsamhet
och strängt sedligt lefnadssätt äfvensom för
fromhet. Enligt sagan fingo romarna sin religiösa kult
från dem, genom Numa, en konung af sabinsk
stam. Jfr Italiska folk, Rom, sp. 653,
Romerska riket, sp. 723, och Samniter.
Till där anförda arbeten må läggas R. S.
Conway, ”Italic dialects” (1907).

J. C.

Sabinerbergen (it. Monti Sabini). Se
Apenninerna.

Sabine-ön [sä’bin-], en liten ö vid Grönlands
östra kust, under 74° 32′ n. br. och 18° 19′ v.
lgd. Där öfvervintrade 1869—70 den tyska
expeditionen under Koldewey.

J. F. N.

Sabinianer kallades i Rom under kejsardömet
anhängarna af det af Atejus Capito uppställda,
men af Masurius Sabinus (se d. o.)
afslutade juridiska systemet, enligt hvilket vid
lagtolkning hufvudsakliga vikten borde fästas vid lagens
ordalydelse. De benämndes äfven cassianer,
efter Cassius Longinus (se d. o.), som hyllade
samma åsikter. Motståndarna kallades
prokulejaner (efter Proculus på Neros tid) eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>