Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1225-1226 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runö

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Klimatet synes påverkadt af den ryska landmassan, med
varma somrar och kalla vintrar; nederbörden är riklig.

Befolkningen på R. är som bekant svensktalande och är
otvifvelaktigt af skandinavisk stam. Första gången
Runösvenskarna omnämnas är i ett af biskop Johannes
af Kurland 28 juni 1341 utfärdadt privilegiebref,
hvari det medges dem att besitta sina egodelar efter
svensk rätt ("Kundt sey Jedermennichlik, datt den
Swedischen Luden, dede dath beflaten eilandh Runen
bewanen, hebben wij gnediglich vorgunnett, datt ze
scholen ere guder nah Swedischem rechte besitten"),
hvarjämte uppräknas de olika tionden de äro skyldiga
att erlägga.

Fig. 2. Runö kyrka, med helgdagsklädd allmoge.

Enligt uppgift i Ekmans nedannämnda bok skall en
tradition i äldre tid ha berättat, att en hertig
Vilhelm en gång har som flykting bott på R. och
äfven egt ön, äfvensom att ön en gång tillhört en
Stackelberg, som haft ett "hof" (gods) på ön. Den
förra traditionen bestyrkes, åtminstone till sin
förra del, däraf, att i den gamla kyrkan (fig. 2;
byggd troligen 1644), finnes en i naturlig
storlek utförd oljemålning af hertig Vilhelm
af Semgallen (andre sonen till Gotthard Kettler,
siste stormästaren för svärdsriddarna i Kurland, som
införde reformationen i landet), om hvilken historien
bl. a. förtäljer, att han blifvit afsatt från sin
värdighet 1619. I en äldre kyrkobok, påbörjad 1682 och
förd till 1762, hvilken Ekman som präst på R. 1841
ännu sett och dess bättre gjort utdrag ur, men som
sedermera förkommit, har en hel del "memoranda" af
intresse antecknats af prästerna på ön. De viktigaste
urkunderna till öns historia utgöras af Ekmans egen
bok samt Russwurms Eibofolke (se nedan). 1710 härjade
en pest på ön och bortryckte under 3 månaders tid
213 pers., så att befolkningen reducerades till 80
pers. 1726 upptecknade den nyanlände pastorn Alexander
Holmqvist "alla själar i Församlingen ifrån 8. år" och
fann dem utgöra 132 stycken. 1842 var befolkningens
antal 389 (207 män, 182 kvinnor) och 1908 endast 270
(141 män, 129 kvinnor).

Ehuru befolkningen sålunda under de senare
tiderna gått betydligt tillbaka i antal och trots
det, att åtskilliga hygieniska förhållanden
lämna mycket öfrigt att önska, uppvisar R. en
imponerande mängd ovanligt resliga och kraftiga
män samt många vackra unga flickor. Det mest
framträdande draget i det nutida folklifvet är en
utpräglad konservatism, tydligen en följd af öns
isolerade och svårtillgängliga belägenhet. Åkerbruk
med boskapsskötsel, fiske och sälskytte, som
utgöra förvärfskällorna, bedrifvas efter åldrig
sed; åkerbruket skötes f. ö. hufvudsakligen
af kvinnorna. Motviljan mot alla slags nyheter
förklarar också, att den föga praktiska kommunism,
som härskar på ön, trots, som det synes, rätt allmänt
missnöje därmed, alltjämt bibehålles: "alla äro
lika berättigade, barnet i vaggan, de arbetsföre
männen och kvinnorna samt de orkeslöse gamle";
tjänare finnas ej på ön, utom de två, en manlig
och en kvinnlig, som "pastoratet", prästgården,
erhåller från två af byns gårdar, men denna tjänst,
som det åligger de 27 gårdarna att tillhandahålla i
tur och ordning, anses snarast som en hederspost. Den
gammaltidsstämning, som råder på R., förstärkes också
genom byns ålderdomliga prägel med sina små låga, gråa
rökpörten och öfriga hus, täckta af väldiga halmtak,
den pittoreska folkdräkten och den egendomligt
klingande dialekten. – Denna senare är, trots det att
Runöborna äro öfverraskande språkkunniga och sålunda
upptagit åtskilliga lånord ur de olika grannspråken,
till sin grammatiska byggnad och med hänsyn till
hufvudstommen af sitt ordförråd, tydligt svensk
och närmast befryndad med de svenska dialekterna
i Estland. Liksom dessa har den bevarat de gamla
nordiska diftongerna ei, au och oy (såsom äi och åo;
t. ex. stäin sten, tåom töm, frai frö), äfvensom (i
vissa ställningar) kvantitetsförhållandet kort vokal
åtföljd af kort konsonant i starktonig stafvelse
(t. ex. līkohl nyckel, fåra sulcus), samt genomfört
sådana nyheter i ljudskicket som delabialisation af
de labialiserade vokalljuden (t. ex. bitt bytta, nēje
"nödja", liten trähammare, säre sörja) och sammanfall
af svenskans båda accentformer, akut och grav, i den
förra. Karakteristika, som skilja Runömålet från
de estsvenska dialekterna, äro t. ex. öfvergången
af i till u såsom långt framför r och "tjockt l"
(t. ex. dūr "diger", stor, tūhl, tegel) och
klyfningen af långt å till en diftong oa (t. ex. soa
så, boat båt, goang gång). Sistnämnda diftong,
som äfven förekommer i andra ställningar (t. ex. hoa
hvad), är öfver hufvud synnerligen starkt framträdande
i språket och ger en högst egen prägel däråt. Ett
par språkprof följa här till sist: stihlo-armen
er stobbor å io-armen er loangär (stjäl-armen är
kort, och ät-armen är lång; ordspråk). - vār toa
soa gōghär kom sit neghär! (var då så god och kom
och sitt ned!) – no goa ni låo jar, toa hänt ni
hårso mä jar häim, toa goa ni oak häi, så lēnge goa vi
räps hōp (nu går Ni och badar, sedan tar Ni hästarna
med Er hem, och sedan far Ni ut och kör hö, och under
tiden går vi och räfsar ihop). – Litt.: F. J. Ekman,
"Beskrifning om Runö i Liffland" (1847), C. Russwurm,
"Eibofolke oder die schweden an den küsten Ehstlands
und auf Runö" (1855), och E. Hemmendorff,
"R." (i "Ymer", 1909). Jfr Estsvenskar.
G. D-ll.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>