Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller hans betraktelser öfver Polens styrelse
(1772) äro långt mera måttfulla och praktiska. (Jfr
rörande hans politiska uppfattning äfven hans
artikel i Encyklopedien Discours sur l’économie
politique, 1755.) Dock är "Contrat social" den
franska revolutionens lagbok. Liksom 1791 års
författning indirekt framför allt var Montesquieus
verk, var författningen af 1793 R:s. Robespierre
är en äkta lärjunge till R. Hans tankar ha också
varit bestämmande för det följande århundradets
radikala och socialistiska rörelser. "La nouvelle
Héloïse" är skrifven under inflytande af hans
passionerade kärlek till m:me d’Houdetot. Den
sönderfaller i två delar. I den förra skildras i
ett glödande språk kärleken mellan två älskande,
den borgerlige Saint-Preux, lärare till yrket,
och hans förnäma lärjunge, Julie d’Étanges. Julie
kan icke motstå sin böjelse, utan låter förföra
sig. Hennes moder dör, då hon får kännedom härom,
fadern svärjer, att den lågättade älskaren aldrig
skall ega hans dotter. Detta parti af romanen utgör
ett förhärligande af kärleken som naturmakt. Senare
delen har en strängt moraliserande karaktär, men står
i estetiskt afseende lägre. Julie har återupprättats
genom ett giftermål med M. de Woldmar, en sympatiskt
tecknad karaktär. Denne faller på den underliga
idén att inbjuda Saint-Preux till sitt hus, fast han
känner till hans förhållande till hustrun. Kärleken
vaknar genom minnenas makt trots åren, som ligga
emellan; särskildt Julie, som nu är mor, motstår dock
frestelsen, men bortryckes af sina lidanden. R. söker
i denna del förhärliga äktenskapets obrottslighet,
men situationerna äro knappt fullt naturliga och
karaktärerna äro pappersdockor. Richardsons inflytande
förmäler sig i denna roman med 1600-talets romantiska
kärleksuppfattning, som dock fördjupas. Af särskild
skönhet äro i detta arbete naturskildringarna,
som här för första gången intaga en bredare plats i
romanen och genom hvilka R. framstår som den förste,
hvilken kunnat måla Alpernas storslagna fägring. (Se
D. Mornet, "Le sentiment de la nature en France",
1907.) Äfven R:s "Confessions", en af de märkligaste
själfbiografiska skrifter, som finnas, uppbäras
af motsatsen mellan naturgrunden i individen och
samhällets förstörande inflytande. Mästerligt
skildrar här R. mot en bakgrund af de enklaste
hvardagshändelser en människas utvecklingsgång,
felsteg och drömmar, allt med en hänsynslös öppenhet,
som knappast har sin like i världslitteraturen. R:s
inflytande är omätligt, redan i den meningen,
att det ännu i hela sin omfattning ej kan
öfverskådas, ty det pågår alltjämt. Han betecknar
i själfva verket brytningspunkten i de båda sista
århundradenas kulturarbete; han är medelpunkten
i detta revolutionernas tidehvarf. Han utgör
förmedlaren mellan den engelska och tyska kulturen
under 1700-talet, upptagande spridda element till
en ny uppfattning i den förra och i omsmält form
återgifvande dem till den senare. Han är den nya
tidens människa, som drifver individualismen nästan
till öfverdrift. Goethe kallade hans "Émile" för
uppfostrans naturevangelium, "Contrat social" har
kallats revolutionens koran, hans "Nouvelle Héloïse"
är grundläggande för den följande tidens förnämsta
litterära art, romanen. En hel sida af romantikens
väsen är bestämd af honom. I Frankrike bero Bernardin
de Saint-Pierre, Chateaubriand, m:me de Staël direkt af R. I
Tyskland behärskar han Sturm und drang: Herders
fördjupade uppfattning af människan, religionen och
historien har lånat många drag från R.; Goethes
och Schillers ungdomsdiktning är buren af samma
öfversvallande känsloförhäfning. R:s sjukliga
individualism präglar en hel grupp af de diktade
gestalter, som uppstå mot slutet af 1700-talet:
Werther, René, Obermann. Byrons revolutionära missnöje
hämtar sin färg från samma håll. I Sverige har han
redan i Thorild en efterföljare, och i Almquist och
Strindberg ha vi senare typiska rousseauaner. Detta
ofantliga och långvariga inflytande är kanske så
mycket märkligare, som det knappast kan anses
stå i full öfverensstämmelse med hans arbetens
rent objektiva värde. På de sista årtiondena kan
också en börjande reaktion mot idéinnehållet i hans
skriftställarskap tydligt spåras (se t. ex. Lasserre,
"Le romantisme français". 1907, och Seillière,
"Le mal romantique", s. å.).
De förnämsta upplagorna af R:s verk äro följande:
de La Porte (10 bd, 1764), M. M. Rey (11 bd
samt 6 bd supplement, 1769), Du Peyrou (första
samlade uppl., i 47 bd jämte 5 suppl., 1782-90; ny
uppl. i 33 bd 1790), Bozérian (25 bd, 1796-1801),
Naigeon m. fl. (20 bd, 1801), Petitain (22 bd,
1819-20), Musset-Pathay (23 bd, 1823-26, 2 bd
outg. arbeten 1825); brefväxlingen med m:me La Tour
de Franqueville et Du Peyrou (2 bd, 1803), med m:me
de ***, m:me de Luxembourg och M. de Malesherbes
(1818), Villenave, "Pensées d’un esprit droit et
d’un cœur vertueux" (1826), "Fragments inédits"
(utg. af A. de Bougy, 1853), Bosscha, brefven till
Marc-Michel Rey (1858); Streckeisen-Moultou, "Oeuvres
et correspondance inédites de J. J. R." (1861),
A. Jansen, "J. J. R. Fragments inédits" (1882),
Ville-neuve-Guibert, "Le portefeuille de m:me
Dupin" (1884), P. Usteri, "Briefwechsel J. J. R:s
mit Leonhard Usteri und Daniel Roguin" (1886; ny
uppl. 1910), Henri de Rothschild, "Lettres inédites
de J. J. R." (1892), Dufour, "Les institutions
chimiques de J. J. R." (1895) och "Annales de la
société J. J. R." (1905 ff.). R:s namnteckning finns
återgifven på pl. I till art. Autograf.
Litt.: Musset-Pathay, "Histoire de la vie et
des ouvrages de J. J. R." (1827; ny uppl. 1832);
Villemain, "Tableau de la littérature française
au XVIII:e siécle" (1828), Vinet, "Histoire de la
litérature au XVIII:e siéle" (s. å.), Sainte-Beuve,
"Lundis", II, III, XV och "Nouveaux lundis", IX,
Bensot, "Études sur le XVIII:e siécle II" (1855),
Streckeisen-Moultou,, "R., ses amis et ses ennemis"
(1865), Morley, "R." (1873; flera uppl.), Saint-Marc
Girardin, "J. J. R." (1874), Taine, "L’ancien
régime. La revolution", II, Percy och Maugras, "M:me
d’Épinay" (1882), Jansen, "R. als musiker" (1884)
och "R. als botaniker" (1885), Maugras, "Voltaire
et R." (1886), Brunetière, "Études critiques", III
och IV, Mahrenholtz, "J. J. R." (1889), P. Möbius,
"J. J. R:s krankheitsgeschichte" (s. å.), Faguet,
"XVIII:e siècle" (1890), "R. contre Molière",
"Les amies de R." och "R. penseur" (alla 1912) samt
"R. artists" (1913), Beaudouin, "La vie et les oeuvres
de J. J. R." (1891), Chuquet, "J. J. R." (1893),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
