Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skarpsinne, men verkar långt mindre genom logisk
bevisföring än genom eldig vältalighet. Denna
personlighet framträdde under ett tidehvarf, då den
nyktra, logiska förståndsklarheten härskade som aldrig
förr eller senare: under franskklassicitetens sista
dödsryckningar. Han blef representanten för en ny
typ i litteraturen, en folkets man utan ordentlig
skoluppfostran, men danad i lifvets egen skola,
som frambar allt det missnöje, som samhället dolde
i sitt djup. Genom sitt djupa medlidande, sin varma
känsla reagerade han mot tidens nyktra förståndskultur
och blef banerförare för allt det groende nya. Klart
är det emellertid, att en dylik svärmares lif skall
vara fullt af motsägelser. Ord och handling stämma
ej alltid öfverens. Samme man, som sände sina fem
egna barn till hittebarnshuset, var det, som lärde
mödrarna att ge sina barn di. För R:s utveckling
har författningsstriden under hans barndom i hans
fädernestad såväl som hans kalvinistiska uppfostran
(familjen var strängt religiös, och endast i yttre
måtto öfvergaf han själf för en tid sin barndomstro)
spelat en afgörande roll. Hans ungdomsläsning af
1600-talets kärleksroman förbinder honom också direkt
med detta århundrades känsloriktningar. Därtill kom
läsningen af Plutarchos, som förlänade honom en ytlig
kännedom om antikens kultur, som sedan färgade icke
minst hans politiska utopier, och inflytandet från
den borgerligt känslosamma riktningen i England
(Richardson m. fl.), hvilket i fransk kultur just
kulminerar med R. I och för sig voro de idéer,
känslans rätt, naturtillståndets företräde, som
utgöra den sammanbindande tråden i R:s författarskap,
icke något nytt; de lågo tvärtom i luften. Men det
nya låg däri, att R. med en brinnande öfvertygelse,
flammande vältalighet och paradox ensidighet framhöll
och satte i relief denna motsats mellan naturen och
samhället. Denna grunduppfattning genomgår alla hans
skrifter, i det han successivt från samma synpunkt
belyser olika sidor af människan och samhället. "Alla
mina idéer stå i intim förbindelse med hvarandra",
säger han i "Émile"; "jag kan endast icke framställa
dem alla på en gång". Grundvalen lägges i den
första diskursen, där tesen ännu har en oklar och
öfvervägande negativ karaktär: naturen har skapat
människan lycklig och god, men samhället har förstört
henne och gjort henne ond. Den andra diskursen
är redan mera positiv till sitt innehåll. Han ger
först en rent idyllisk och fantastisk skildring af
naturtillståndet, där vilden irrar omkring i skogarna
(Voltaire skref gäckande vid mottagandet af skriften:
"man får ordentligt lust att gå på fyra ben");
därefter skildras öfvergången till samhällstillståndet
med den berömda början: "Den förste, som inhägnade ett
jordstycke och dristade att säga: denna gård tillhör
mig och fann människor nog enfaldiga att tro detta,
var den verklige grundläggaren af det borgerliga
samhället". Under fortgången af sitt författarskap
betonade R. omöjligheten af att gå tillbaka till
naturtillståndet och inskränkte sig till att visa,
huru människan under nuvarande förhållanden kan lefva
så naturenligt som möjligt. I "Émile", halft en roman,
halft en lärobok i pedagogik, framhåller han, att han
ej vill uppfostra sin hjälte till en vilde, men väl
lära honom lefva efter naturens fordringar. Han bryter
med det härskande jesuitiska uppfostringssystemet och
inför ett nytt. Han uppmanar mödrarna att själfva ge
sina barn di, betonar, att kroppen först måste ha nått
en viss utveckling och styrka, innan kunskaper böra
meddelas, och vid undervisningen tar han alltid den
närmaste omgifningen till utgångspunkt och grundar
den på den omedelbara sinnliga åskådningen. Religiös
undervisning bör först meddelas, då barnets förstånd
nått tillräcklig mognad för att kunna fatta de högsta
sanningarna. Själfva centrum i detta märkliga arbete
utgör savojardprästens bekännelse, där R. framlägger
sin egen trosbekännelse. Han aflägsnar sig här å
ena sidan från tidens rationalism och materialism,
å andra från ortodoxien. Han slopar dogmerna och
uppenbarelsen, men fasthåller tron på Gud och själens
odödlighet och blir därigenom återuppväckaren af det
religiösa lifvet. Men fullt konsekvent angreps han
också både af encyklopedisterna och de ortodoxe. I
"Contrat social", som jämte Montesquieus "Esprit
des lois" är 1700-talets viktigaste politiska
skrift, följer en ny utveckling af diskursernas
grundtanke. Under det att Montesquieu funnit sitt
ideal i den engelska konstitutionella monarkien,
går R. längre mot den rena demokratien och
radikalismen. I viss mån utgör denna skrift en
sammansmältning af begrepp, hämtade från Locke,
konstitutionalismens försvarare, och Hobbes,
absolutismens teoretiker. "Människan är född fri, men
öfverallt är hon slagen i bojor." Lika ohistorisk
som denna sats är hela skriften. Det gäller
att finna en statsform, hvilken så vidt möjligt
återför naturtillståndets frihet och lycka. Denna
föreningsform finner R. i statskontraktet, genom
hvilket "hvar och en af kontrahenterna fullständigt
öfverlåter och föryttrar alla sina rättigheter till
alla". Den ende verklige suveränen blir därigenom
ej någon enskild (konungen) eller några enskilda
(en aristokrati), utan den allmänna viljan (volonté
générale). Med andra ord, den verklige suveränen
blir folket. Detta skall själft direkt eller genom
ombud stifta statens lagar; i de stater (som i
England), där lagstiftningen är öfverlämnad åt en
folkrepresentation, är folket i själfva verket fritt
endast vid valen. Vidare skall allmänna viljan härska
oinskränkt, så att ingen får ha något intresse,
som ej är allas. Annars skulle den enskilde bli
domare i egen sak, när han skulle döma mellan sin
rätt och allmänviljans. Därför har denna suveräna
folkvilja rätt att med sina lagar tränga hur långt in
på privatlifvets område som helst och särskildt att
upphöja förnuftsreligionen till statsreligion och
sedan med landsförvisning eller dödsstraff belägga
religionsbrott. Det högsta mål, som R. uppställde,
var friheten, men han sammanblandade denna med
jämlikheten, och i stället för monarkiens envälde
satte han därför folkpluralitetens lika stora
ensidighet. För jämlikhetens bevarande fordrade
han en så stark progressiv beskattning, att stora
kapital ej skulle kunna samlas på enskild hand. Genom
dessa jämlikhetsidéer, särskildt tillämpade på
det ekonomiska området, är R. en föregångare till
socialismen. Själf hade R. ingen aning om sitt arbetes
revolutionära betydelse: han önskade icke själf några
omstörtningar. Hans ideal för en statsförfattning
var närmast fädernestaden Genèves. Hans utkast till
en statsförfattning för Corsica (1765)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
