Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religiosi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1341
Religiöst måleri-Reliker
1342
i otaliga varianter. Madonnan på sin tron,
omgifven af heliga män och kvinnor, pryder
kyrkornas altare. Martyrerna ha hvar sitt attribut,
S. Sebastian har sin nakna kropp genomstungen af
pilar, Petrus martyr har ett svärd fastsittande i
den klufna hjässan, men ingendera visar någon fysisk
smärta. Ofta ses äfven målningens beställare knäböja
för madonnan - ibland med hustru och barn. Och den,
som byggt en kyrka, bär modellen till densamma fram
till himladrottningen.
öfvergången till högrenässansen medför nya
formideal, ny skönhetskänsla. Här behöfva endast
nämnas Lionardo da Vincis Nattvard, Michelangelos
målningar i Sixtinska kapellet (Världens skapelse och
judafolkets historia), Kafaels Kristi förklaring,
tapetkartongerna m. m. som höjdpunkterna i tidens
religiösa bildkonst. Denna medför under det följande
skedet dels stora kyrkmålningar, än med imponerande
hjältegestalter, än fyllda af brusande lif. Ofta
förekommande motiv äro Maria med sina anhöriga
samlade i ett idylliskt landskap, visionsbilder,
där Kristus eller Maria uppenbarar sig för helgon
eller eremiter, och martyrscener. Votiv-bilder
förekomma allt fortfarande (Tizian, Tinto-retto,
van Dyck), men nu bli de traditionella motiven
vidlyftiga paradstycken, där det religiösa ämnet
endast är en förevändning för en ståtlig komposition
och för prunkande framställningskonst (Kubens’
kyrktaflor). Det spanska religiösa måleriet rör sig
omkring from hängifvenhet och känslo-lös blodtörst. -
Klassiciteten medför på 1600-talet en lärd, of tia
gedigen, ofta äfven kall kyrklig konst. Ensamma för
sig stå Rembrandts djupt och personligt kända alster
i målning och radering som verk af äkta religiös
känsla. I de germanska länderna hade alltsedan
medeltiden en folklig religiös bildkonst blifvit odlad
(altarbilder i trä eller sten, målningar, kopparstick,
träsnitt). Under 1700- och 1800-talen spelade det
religiösa elementet i konsten en jämförelsevis
obetydlig roll, fastän enstaka konstnärer eller
en kortlifvad strömning visserligen kunnat skapa
till anda och innehåll fromma verk. Så de tyske
"nasarenerna" i 1800-talets början, H. Flandrin
i Paris, Holman Hunt i London. Thor-valdsens
Kristusstaty vann en popularitet att jämföra med den,
som Guido Renis bild af den törne-krönte Jesus vann
på sin tid och som alltjämt fortfar. 1800-talets
experimentlystnad har medfört försök att framställa
bibliska motiv med lokaltrohet och med semitiska
typer (Veresjtjagin, Tissot) eller i medeltidsmiljö
(Gebhardt) eller insattes Jesus midt ibland människor
från vår egen tid (Uhde och flera efter honom). Bland
samtida målare, som behandlat bibliska ämnen, är väl
dansken J. Skovgaard - i sina målningar i Viborgs
domkyrka på Jylland
- den, som visat största äkthet i känslan,
en grundval af verklig religiositet, som uppbär
och besjälar det konstnärliga skapandet. Han har
äfven funnit en ny, personlig och för enhvar
begriplig form för skildringen. Religiös känsla
inför lifvet och naturen finner man i modern konst
exempelvis i Fr. Millets bondelifsbilder.
Äfven i den svenska konsten ha de kyrkliga verken
bidragit till att belysa olika skedens smak och
ståndpunkt, också rar det religiösa innehållet
- ibland också den konstnärliga formgifningen -
varit mindre tillfredsställande. Af kyrklig bildkonst
i Sverige är att anteckna - förutom medeltida
helgonbilder, altarskåp, dekorativt måleri och
skulptur - grafmonument från renässansen och barocken,
Ehrenstrahls altartaflor, Taravals kyrkplafon-der,
Prechts altarverk, nyare kyrktaflor af P. Hörberg,
Masreliez, Hoffman, Vestin, Plagemann, Winge och
senast 0. Hjortzberg och bland skulptörer Sigrid
Blomberg, Kr. Eriksson och K. Milles. Textil
kyrklig konst idkas af Agnes Branting, Ingeborg
Wettergren m. fl. - I Norge ha G. Vigeland och
V. R. Rasmussen utfört betydande skulpturer i
Trondhjems domkyrka, i Danmark fru Carl-Nielsen
(bronsportar i Ribe domkyrka). - Jfr F. Kraus,
"Geschichte der christlichen kunst" (1896-1900,
afslutad af J. Sauer 1908); H. Hildebrand, "Den
kyrkliga konsten under Sveriges medeltid" (2:a
uppl. 1907), G. Nordensvan, "Allmän konsthistoria"
(1911-12) och "Svensk konsthistoria", utg. af
A. Romdahl och J. Roosval (1913). Bland små populärt
hållna handböcker märkas R. Biirkner, "Christliche
kunst", och G. Vitzthum, "Christliche kunst im biide"
(båda 1911). Det nyväckta intresset för alstren af vår
äldre inhemska konst har framkallat utställningar af
dylika, hvarvid utarbetats värdefulla beskrifvande
kataloger från resp. utställningsorter (Strängnäs
1910, Östersund 1911, Härnösand 1912, Hudiksvall
1913), efterföljda af mera genomarbetade, rikt
bildprydda "studier" (från Strängnäs, 2 bd, 1913;
från Härnösandsutställningen 1914). Jfr art. Altare,
Dopfunt, Krucifix och Kyrkmålningar. G-g N.
Religiöst måleri. Se Kyrkmålningar och Religiös konst.
Reliker (lat. reli’quice, eg. rester, lämningar)
äro inom kyrkan tidigast benämning på kvarlefvor
efter martyrers eller andra som heliga ansedda
personers kroppar; senare inbegripas äfven föremål,
som tillhört sådana personer eller varit i beröring
med dem. Vördnad för och dyrkan af reliker förekomma
i många religioner, t. ex. i buddismen och i
den hellenistiska tiden. Den beror - förutom på
erfarenheten af starka personligheters inflytande på
sin omgifning - på en hos människor på primitivare
stadier vanlig benägenhet att materialisera
det andliga och föreställa sig dess verkan som
fysisk. Denna tendens opererar gärna, såsom i
s. k. sympatisk magi kan iakttagas, efter berörings-
och likhetsassociationer. Anknytningspunkten för
riter af detta slag i kristendomen var vördnaden
för martyrernas minne och pieteten för deras
kvarlefvor; därom talar redan Smyrnaförsamlingens
bref om Polykarpus’ martyrium (156), som också
omnämner seden att mötas och fira nattvard vid
martyrgrafven. öfvergången till verklig relikdyrkan
sker i senare hälften af 200- och början af
300-talet, i början icke utan motsägelser från
kyrkans ledare. Denna kults segerrika inträngande i
kristendomen är ett af momenten i den stora process,
hvarigenom hedniska föreställningar och bruk i
stor skala upptagas och assimileras samtidigt med
kristendomens yttre seger öfver hedendomen. Upptagande
af helgonben och dessas högtidliga öfverflyttning
("translation") till kyrkor kommo redan under
300-talet i bruk i östern; i det kristna Västerlandet
nöjde man sig ännu på Gregorius den stores tid med
minnen från helgongrafvarna (dukar, nycklar, som legat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
