Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ranula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaget vid Noisseville (31 aug. och 1 sept.) samt i
striden vid Peltre (14 sept.), lyckades efter arméns
kapitulation (27 okt.) undkomma och begaf sig till
norra Frankrike, hvarest den s. k. nordarmén då höll
på att organiseras. Som adjutant hos brigadgeneralen
– sedermera divisions- och kårgeneralen – Lecointe
deltog R. i nordarméns hela ärorika fälttåg och
bevistade därunder 12 fältslag och träffningar,
bland hvilka slaget vid Amiens (27 nov.), stormningen
af Ham (10 dec.), slagen vid Pont-Noyelles (23–24
dec.), vid Bapaume (3 jan. 1871) och vid S:t Quentin
(19 jan.). Efter vapenstilleståndets afslutande
lämnade R. (29 jan.) sin befattning vid nordarmén och
anställdes som adjutant hos högste befälhafvåren öfver
Algeriet, general Lallemand. Under det nu följande
fälttåget mot de upproriska arab- och kabylstammarna i
Souk Harras, Lilla Kabylien och Tebessa deltog R. i 5
träffningar. Efter den sista af dessa, vid Youkouss
(25 mars), under hvilken han förde en sviktande
jägarbataljon fram till förnyadt anfall och därigenom
afgjorde stridens utgång till förmån för fransmännen,
omnämndes han på dagorder för ådagalagdt mannamod. I
det i april s. å. började fälttåget mot stammarna
i Stora Kabylien bevistade R. 18 träffningar, bland
andra det blodiga slaget vid Icheriden (Talamieda,
24 juni). Efter fälttågets slut transporterades
R. till generalstaben vid Versailles-arméns 2:a
armékår (Bataille) och bevistade 1871–72 italienska
arméns höstmanövrer. I okt. 1872 upphörde hans
tjänstgöring vid franska armén. Emellertid hade
R. 1870 i dec. blifvit kapten först i franska och
sedan i svenska armén. Efter hemkomsten gingo
befordringarna raskt. Han utnämndes 1873 till
kapten och 1874 till major vid Generalstaben, 1879
till öfverstelöjtnant vid Bohus läns regemente,
1881 till öfverste i armén och 1882 till öfverste
och chef för nyssnämnda regemente. Sistnämnda år
förordnades R. att med chefs makt och myndighet föra
befälet öfver Generalstaben, och 1885 utnämndes han
till generalmajor och chef för denna stab, hvilken
maktpåliggande befattning han innehade ända till i
nov. 1905, ehuru han under tiden 1892–99 på grund af
sitt statsrådsämbete icke utöfvade densamma. Under
den långa tid R. verkade som chef för Generalstaben
nedlade han ett energiskt och målmedvetet arbete,
särskildt på personalens utbildning, hvilket också
sedermera kommit hela armén till godo.
22 juni 1892 utnämndes R. till statsråd och
chef för Landtförsvarsdepartementet (efter
frih. N. A. Hj. Palmstierna). Vid urtima riksdagen
1892 framlade R. ett inom Generalstaben utarbetadt
förslag till förbättrad härordning, hvilket äfven –
mot "vederlag" af grundskatternas fullständiga
afskrifning, inom vissa år, samt motsvarande
lindringar i rustnings- och roteringsbördan
(se Grundskatt, sp. 424) – blef af riksdagen
antaget. Enligt den sålunda antagna härordningen
blef, utom andra förbättringar, de värnpliktiges
utbildningstid ökad till 90 dagar (från 42),
värnpliktsklasserna ökades till 20 (från 12), de
förra norrländska infanterikårerna och -bataljonen
samt kavallerikåren utvecklades till regementen,
hvilket i förening med fältartilleriets ökning (från
32 till 40 batterier), trängens ökning samt bildandet
af en ny arméfördelningsstab möjliggjorde
organiserandet af sjätte arméfördelningen,
intendenturkåren erhöll en fullkomligt ny
och tidsenligare organisation m. m. Sedermera
genomfördes på R:s föranstaltande mycket betydande
förbättringar med afseende på arméns beväpning
och intendenturutrustning o. s. v., och slutligen
utvecklades under hans statsrådstid och hufvudsakligen
på hans initiativ äfven det fasta försvaret, särskildt
öfre Norrlands, högst väsentligt.
27 okt. 1899 afgick R. från statsrådsämbetet, och
återtog chefskapet öfver Generalstaben. Dessförinnan
hade han (1892) befordrats till generallöjtnant i
armén, där han 1903 blef utnämnd till general. 1905
tog han afsked ur aktiv tjänst, men kvarstår
fortfarande i generalitetet och är därjämte
ordf. i utrustningskommissionen. 1873–79 var
R. lärare i krigskonst och krigshistoria vid
krigshögskolan på Marieberg och 1878–79 i samma
ämnen vid den nyupprättade krigshögskolan
i Stockholm. R. har därjämte varit ledamot
af flera kommittéer, bl. a. trängkommittén
(1875), den stora landtförsvarskommittén (1880),
fältförvaltningskommittén (1888) och 1890–91 års
kommitté för granskning af förslag till ny härordning
samt utarbetat eller afgett yttrande öfver en mängd
viktiga frågor rörande vårt lands försvarsväsen. Äfven
som militärskriftställare intar R. ett framstående
rum och har utom flera afhandlingar, bland hvilka
särskildt märkes Carl XII:s plan för fälttåget
mot Ryssland 1708–1709 (1892), och uppsatser i
Krigsvet. akad:s handlingar och tidskrift samt
reserapporter författat Franska nordarméns fälttåg
1870–71 (1874), hvilket arbete äfven utkommit i
fransk öfversättning (1884) och Hvad innebär det
kungl. härordningsförslaget? (1883). Sedan 1873 är
R. ledamot af Krigsvet. akademien och sedan 1890
hedersled, af örlogsmannasällskapet.
5. Signe R. (-Lundén-Welden), den föregåendes dotter,
opera- och konsertsångerska, f. 24 sept. 1879 i
Stockholm, var först elev af sånglärarinnan fru
T. Hofer där, utförde 1902 större solopartier vid
oratoriekonserter i Jönköping, Malmö och Köpenhamn,
studerade 1904–05 sång för Therese Behr-Schnabel
i Berlin och 1905–06 för Etelka Gerster-Gardini
(där och i Bologna) samt åtnjöt någon handledning
i plastik. 1906–08 var hon anställd vid operan
i Mannheim och vann där rykte för sin lyckade
framställning af Salome i R. Strauss’ opera, sjöng
dessutom i flera större tyska städer och hade 1908–11
anställning vid Wiens hofopera. 1910 uppträdde hon på
Covent-gardenteatern i London. I Stockholm gaf hon
gästspel 1908–09, utnämndes 1909 till hofsångerska
och var 1912–13 anställd vid K. operan, hvarefter
hon mest uppträdt på konserttribunen i olika länder,
äfven Amerika. 1912 ingick hon äktenskap med direktör
H. Lundén-Welden. – Fru R:s till klangfärgen ljusa
och skära sopranröst, som i höjdtonerna är ganska
glansfull, men något spröd, har fått en god utbildning
äfven för koloratursång; med lifligt temperament
förenar hon känsla och smak i föredraget. Bland hennes
roller märkas, utom Salome. <i>Pamina</sp> i "Trollflöjten",
Aida, Rezia i "Oberon", Wagners Elisabet, Elsa,
Eva, Senta och Venus, Desdemona i Verdis "Otello",
Margareta i "Faust" och Sulamith i Goldmarks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
