Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ramolino ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
977
Ramsay
978
följande åren flera gånger till detta förut okända
gebit. Det utomordentligt rika materialet från
dessa forskningsfärder gaf honom ämne till flera
afhandlingar, såsom: Das nephelinsyenitgebiet
auf der halbinsel Kola (I, tills, med V. Hackman,
1894; II 1898), Urtit, ein basisches endglied der
augitsyenit-nephelinsyenit-serie (1896), Uber
die geologische entwicklung der halbinsel Kola
in der quartärzeit (1898) och Vber den eudialyt
von der halbinsel Kola (1893). Senare utsträckte
R. sina forskningsfärder till trakterna mellan
Hvita hafvet och Onega, hvarom hans uppsatser,
Beiträge zur geologie der präkambrischen
bildungen im gouverne-mente Olonez I (19C6) och
Quartärgeologisches aus Onega-Karelien (s. å.) bära
vittne, samt till halfön Kanin, som skildras i
Beiträge zur geologie der recenten und pleistocänen
bildungen der halbinsel Kanin (1904) och Beiträge
zur geologie der halbinsel Kanin (1911), och till
andra orter i Ryssland. Han fann dock tillfälle till
undersökningar af geologien äfven i andra delar af
Fennoskandia, hvilken allmänt använda benämning af
R. getts Skandinavien med Finland och angränsande
gebit; så har han från Kuusamo beskrifvit den
nya bergartsgruppen ijolit samt lämnat värdefulla
bidrag till kännedomen om södra Finlands kvartära
geologi. I flera arbeten har han behandlat frågor
af mineralogisk eller kristallografisk betydelse
eller ämnen från andra områden af vetenskapen,
t. ex. Der meteorit von Bjurböle bei Borgå (tills,
med L. H. Borgström, 1902) och Orogenesis und klima
(1910), hvari påpekas sambandet mellan klimatet
och bergskedjeveckningarna under de geologiska
perioderna. R. har dessutom utgett de mycket lästa
läroböckerna Geologiens grunder (1909; 2:a uppl. 1912)
samt Finlands geologiska utveckling från istiderna
intill våra dagar (1894; 2:a uppl. 1900). R. vardt
1914 led. af Svenska vet. akad. 1_3. A. G. F.*
4 6-8. T. C. 5. A. II. 9. L. H. B.
Ramsay [rä’mṡi], gammal skotsk adelsätt, som utgrenat
sig till England, Frankrike, Sverige och Finland,
leder sina anor upp till 1100-talet, då Simon
de R. från Huntingdon i England (1140) erhöll gods
i förläning i Midlothian af skotska konungen David
I, sir John R. of Dalhousie, f. omkr. 1580,
d. 1626, räddade vid den s. k. Gowriesammansvärjningen
mot konung Jakob (1600) dennes lif, upphöjdes 1606
till viscount Haddington och blef 1621
engelsk peer med titeln earl af Holderness. William
R., d. 1674, upphöjdes 1633 till (skotsk) earl af
Dalhousie, var sträng presbyterian, kämpade
1644 mot Montrose och understödde 1651 Karl II
under dennes misslyckade fälttåg mot Cromwell. En
öfverstelöjtnant Alexander R. var den egentlige
ledaren för den för svensk räkning af hans frände,
öfverste Andrew R., värfvade skotska trupp, som
tillintetgjordes af norska bönder vid Kringen i
Romsdalen 1612; se Skottertoget.
1. James R., krigare i svensk tjänst, f. omkr. 1583,
d. 29 juli 1638, var nära släkting till John R.,
earl af Holderness (se ofvan), kom 1631 med markisen
af Hamilton (se d. o., sp. 1222) i Gustaf II Adolfs
tjänst och befordrades 1632 till generalmajor. Han
blef 1634 guvernör i Hanau och försvarade med utmärkt
tapperhet denna stad mot de kejserlige från början
af 1635 till midsommaren
1636, då staden befriades genom landtgrefven af
Hessen. De kejserlige, under befäl af grefven af
Dillenburg, intogo emellertid 1638 Hanau genom
öfverrumpling, och R., som därvid blifvit svårt
sårad, hölls mot öfverenskommelse i hårdt fängelse på
Dillenburg, där han kort därefter afled. Jfr R. Wille,
"Hanau im dreissig-jährigen kriege"(1886).
2. George R., 9:e earl af Dalhousie,
brittisk krigare och koloniguvernör, f.
1770, d. 1838, deltog 1814 som divisionsgeneral
under Wellington i dennes fälttåg i
Spanien och Frankrike och var 1819–28
guvernör öfver Canada, Nova Scotia, New Brunswick,
Prins Edvards ö och Cape Breton. 1829–32 var han
befälhafvare öfver ostindiska kompaniets trupper
i Indien.
3. James Andrew Broun R., 10:e earl och (från
1849) 1:e markis af Dalhousie, den föregåendes
son, brittisk statsman, generalguvernör i
Indien, f. 22 april 1812 på Dalhousie castle i
Skottland, d. där 19
dec. 1860, blef 1837 underhusmedlem, tog vid faderns
död, 1838, säte i öfverhuset och blef 1845 Gladstones
efterträdare som handelsminister (president i Board
of trade) i Peels ministär. Som sådan ådagalade
han oerhörd arbetsförmåga och mycken vidsynthet vid
uppredandet af den kris inom järnvägsbyggnadsväsendet,
som inträffat s. å. Förgäfves sökte han därvid
förmå Peel att lägga de engelska järnvägarna under
effektiv statskontroll. R. afgick med Peel 1846
och sändes, ehuru konservativ, af dennes liberale
efterträdare lord John Russell till Indien som
generalguvernör, hvilket ämbete han tillträdde 12
jan. 1848. Om de allmänna dragen af hans rastlösa
och omskapande verksamhet på denna post se
Indien, sp. 530–531. Efter andra sikh-kriget (1848–49)
bestämde sig R. för att annektera Punjab, och
han anförtrodde dess styrelse åt ett triumvirat
af dugande män (bröderna Henry och John Lawrence
samt Ch. G. Mansel, den sistnämnde 1851 efterträdd
af R. Montgomery), hvilka under R:s noggranna
öfveruppsikt på förvånande kort tid gjorde denna
oroliga landsdel till en lojal provins. Han förde 1852
ett krig mot Burma, hvilket ledde till annekteringen
af Nedre Burma, och det brittiska området i Indien
utvidgades ytterligare genom en rad annekteringar
af furstendömen under infödda härskare (Satara,
Nagpur och Jhansi m. fl.), hvarvid han med blicken
fäst på invånarnas behof af god och rättvis styrelse
åsidosatte furstarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
