Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
525
Psykomanti-Psykoterapi
526
åsikten förfäktades af Kant och i nutiden af Cohen,
Riehl, Wundt och väl alla svenska filosofer. S-e.
Psykomanti. Se Nekromanti.
Psykomdrik (af grek. psyché, själ, och me’tron, mått),
ett gemensamt namn för de delar af psykologien, där
matematiska metoder användas för att mäta själslifvets
yttringar. Dessa kunna icke omedelbart mätas: man kan
t. ex. ej säga, att en viss färgförnimmelse är dubbelt
eller tre gånger så stark som en annan. Det enda, som
kan omedelbart konstateras, är, att två sensationer
kunna eller icke kunna skiljas från hvarandra. Men
med utgångspunkt härifrån har man sökt åstadkomma
ett omedelbart mätande af sensationernas intensitet,
nämligen genom iakttagande af de intensitetsgrader
hos irritamenten (de yttre sinnesintrycken), hvilka
åstadkomma nätt och jämt märkbara åtskillnader inom
sensationerna. Förutsättande konstanta förhållanden
mellan det fysiska (irritamentet) och det psykiska
(sensationen), kan man på det sättet medelbart mäta
sensationernas intensitet. För detta förhållande
trodde sig E. H. Weber kunna uppställa en bestämd lag
(den s. k. Webers lag), hvars teori sedan närmare
utförts af G. T. Fechner. Den sistnämnde sökte
härpå grunda en omfattande teori om det lagbundna
förhållandet mellan själ och kropp och ville därigenom
grundlägga en ny vetenskap, psykofysiken. Senare
forskare, såsom Wundt m. fl., ha i många hänseenden
af vikit från Webers och Fechners teorier, och
ännu har man icke enats ens om principerna på detta
område. Liksom man sökt mäta sensationerna genom deras
förhållande till irritamenten, har man också sökt mäta
känslorna genom deras uttrycks-rörelser. Särskildt
har Alfred Lehmann på detta område utfört omfattande
experimentella undersökningar. Under de senaste
åren ha matematiska metoder fått stor användning
inom psykologien genom korrelationsberäkningar af
de resultat, som vunnits genom olika "tests" för
mätande af intelligensens yttringar. Grundläggarna
af dessa metoder äro C. Spearman, E. L. Thorndike
och K. Pearson; i den svenska litteraturen ha
de införts af G. A. Jaederholm. Jfr J. Delboeuf,
"Elements de psychophysique" (1883), G. F. Lipps,
"Grundriss der psychophysik" (1899), E. L. Thorndike,
"An introduction to the theory of mental and social
measurements" (1904), A. Lehmann, "Lehrbuch der
psychologischen methodik" (1906), och W. Brown,
"The essentials of mental measure-ment" (1911).
S-e.
Psykomotörisk (af grek. psyché, själ, och motorisk,
se d. o.), term, som anger själslifvets förmåga att
i impulser till rörelse och viljeyttringar inverka
på de motoriska centra i hjärnbarken, hvilka centra
sålunda, bildlikt taladt, utgöra vilje-lifvets
tangenter eller angreppspunkter. - Psykomotörisk
hallucination, hallucination, som har sin orsak i
retningstillstånd i dessa centra. Jfr Hallucination.
G-s.
Psykoneurös (af grek. psyché, själ, och newros, se
d. o.), term, som betecknar sådana nervlidanden,
som ha sitt egentliga ursprung i själslifvet och
följaktligen närmast utgöra föremål för en psykisk
behandling. Jfr Hysteri, Neurasteni och Psykoterapi.
G-s.
Psykopati (af grek. psyché, själ, och pafthos, li-
dande), med., själslidande, sinnessjukdom (se d. o.).
O-s-
Psykos (af grek. psyfchosis, själ). Se
Sinnessjukdomar. - Adj. Psykotisk.
Psykosofi (af grek. psyché, själ, och sofi’a,
vishet), teori om själslifvet, som ej grundar
sig på empiriska psykologiska studier,
utan på etiska och religiösa lifsintressen.
S-e.
Psykoterapi (jfr Terapi), en form af
sjukdomsbehandling, som genom inverkan på den
sjukes föreställningslif söker åstadkomma hälsa
eller förbättring och hvilken behandling generellt
taget mer eller mindre kan sägas ingå som ett
led i nästan all terapi. Det finnes ju högst
få sjukdomar, där den sjukes föreställningar,
stämnings- eller känslolif ej blanda sitt
inflytande i det subjektiva befinnandet för att
därmed medelbart återverka äfven på det kroppsliga
hälsotillståndet. Läkaren kan sålunda knappast undgå
att under alla förhållanden utöfva ett mer eller
mindre gynnsamt psykoterapeutiskt inflytande. Genom
ett lämpligt och förtroendeingifvande sätt kan
han ofta med små medel vinna goda resultat. Ett
uppmuntrande ord suggererar tröst och tålamod och
bringar hjälp i stunder af missmod och plågor. Men
bortsedt från den mera allmänna betydelsen af
läkarens personliga inflytande har psykoterapien
i vissa former af nerv- och sinnessjukdom ett mera
speciellt område för sin tillämpning. Det finnes ju
godt om s. k. neuroser (neurasteni, hysteri m. m.) och
psykoser, där föreställningslifvet erbjuder en tacksam
angreppspunkt. Dylika sjukdomar ha ofta sin fördolda
rot i suggestion eller autosuggestiva inflytanden,
i dunkla, ej sällan undermedvetna föreställningar,
hvilka på olika sätt återverka som ett bindande tvång
eller förlamande band på den sjukes viljelif. I alla
sådana fall kan psykoterapien under olika former och
med olika hjälpmedel göra underverk. Är den sjukes
förtroende till kuren vunnet, så är dess lyckosamma
verkan på förhand gifven, och samma förhållanden,
som förklara resultatet af ett besök hos madonnan
i Lourdes, förklara också den slående effekten af
läkarens suggestioner. Dessa kunna ges antingen
under hypnos (se Hypnotism) eller under
vaket tillstånd. Hufvudsaken är, att den sjuke
omfattar läkaren med förtroende, ty kraften i det
med öfvertygande tillförsikt uttalade ordet är det
verksammaste momentet i all psykoterapi. Emellertid
äro biomständigheterna och attiraljen ej att
förakta. Ett till synes rätt oväsentligt drag kan
ge fäste för den sjukes förtroende för läkaren. En
ny medicin eller ett nytt namn på ett gammalt medel
kan göra till fyllest. Ett "cum aureo obducantur"
(öfverdragas med guld) kan som föreskrift på ett
pillerrecept i hög grad förhöja verkan af piller,
som i och för sig visat sig overksamma. På samma
sätt verka elektricitet och vissa badformer, i all
synnerhet när de serveras på ett nytt och imponerande
sätt, till ej ringa del psykiskt och på suggestionens
väg. Ofta nog är läkaren själf benägen att förbise
det rätta sammanhanget i de resultat, som vinnas
med nya terapeutiska medel. De hjälpa till en tid,
vanligen så länge den sjuke känner sig imponerad af
dem. Bekant är nervösa människors behof af omväxling,
och detta förhållande gör, att vissa terapeutiska
behandlingsmetoder – gifvetvis i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
