Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Primrose, Archibald Philip - Primrose league
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Gladstone af hälsoskäl nedlade
premiärministerposten (3 mars 1894), blef P. hans
efterträdare samt utbytte då utrikesportföljen mot
lordpresidentsämbetet. På radikalt håll hade man
mycken motvilja mot en öfverhusmedlem som liberal
premiärminister och misstrodde äfven P. för hans
"imperialism"; denna flygel af partiet hade önskat
se sir W. Harcourt som Gladstones efterträdare. Den
rekonstruerade ministärens ställning blef dag för
dag osäkrare, och liberalernas från början svaga
majoritet i underhuset sjönk alltmer. Då ministären
24 juni 1895 kom i minoritet i en obetydlig fråga
(om tillräckligheten af inneliggande förråd af
gevärsammunition), afgick den omedelbart, och
vid de därpå följande valen vunno unionisterna
en öfverväldigande seger. P. hade förgäfves sökt
samla partiet om öfverhusets reformering som främsta
programpunkt i valstriden, och då söndringen efter
nederlaget ytterligare tilltog samt Gladstone
började en agitation i den armeniska frågan för
engelsk intervention mot "den store mördaren" sultan
Abd-ul-hamid, beslöt P. – som ville, att England
endast skulle inskrida i samförstånd med öfriga
stormakter, och dessutom fann ställningen som på en
gång öfverhusmedlem och radikal partichef ohållbar –
att frånträda sin ställning som det liberala partiets
ledare (8 okt. 1896).
P. kvarstod visserligen formellt inom partiet, men
kom med åren alltmer att intaga en "vildeställning"
inom politiken, att "plöja sin fåra ensam", som han i
ett tal uttryckte det. Han hade emellertid i hög grad
nationens öra och kunde därför vid flera kritiska
tillfällen utöfva ett ganska starkt personligt
inflytande vid sidan af partipolitiken. Bl. a. gaf
han värdefullt stöd åt Salisburys ministär
under Fashodakonflikten med Frankrike (1898)
och vid boerkrigets utbrott (1899). I ett stort
tal i Chesterfield (16 dec. 1901; utgifvet under
titeln National policy 1902) rådde han det liberala
partiet att grundligt revidera sitt program (clean the
slate), hvarvid enligt hans mening home-rule-krafvet
för Irland borde utgå och "den nya rikskänslan" få
sitt tillbörliga beaktande. I samma syfte bildade
han (26 febr. 1902) den s. k. liberala ligan
(se d. o.) med Asquith, Grey, Haldane och Fowler
som sina närmaste meningsfränder i opposition
mot Harcourts, Morleys och Campbell-Bannermans
gamla liberalism och den nya radikalismen hos
t. ex. Lloyd George. Han påyrkade äfven (1903)
en grundlig arméreform med Kitchener som partilös
krigsminister. P:s skarpa kritik af Chamberlains
tullpolitiska omhvälfningsplaner närmade honom 1905
ånyo till den officiella liberala partiledningen,
men då Campbell-Bannerman i nov. s. å. i ett
programtal i Stirling vidhöll home-rule-krafvet, blef
brytningen definitiv. P. uppmuntrade visserligen sina
vänner inom liberala ligan att emottaga de viktiga
poster Campbell-Bannerman erbjöd dem i sin ministär
(dec. s. å.), men själf stannade han utanför. Under
de följande åren minskades hans politiska inflytande
inom liberala kretsar väsentligt. Han kritiserade
1909 våldsamt Lloyd Georges budgetsförslag såsom
innebärande en "revolution", men varnade dock i sista
stund öfverhuset för att genom dess förkastande
frambesvärja en författningskris. 1910 sökte han
förgäfves afvärja denna genom att taga ledningen
vid utarbetandet af öfverhusets program för reformering
af dess egen sammansättning. Efter utbrottet
af det stora europeiska kriget 1914 deltog han
ifrigt i kampanjen för uppsättande af Kitcheners
nya armé. – P. har som statsman fått uppbära
klander för bristande uthållighet och för en viss
nyckfull oberäknelighet. Hans glödande patriotism
och fängslande vältalighet (ej minst i ämnen
utanför partipolitiken) göra honom alltjämt till
en af förgrundsgestalterna i Englands offentliga
lif. Särskildt sedan han lämnade partipolitiken,
har han flitigt egnat sig åt historiska studier
och utgifvit många värdefulla biografiska arbeten:
Pitt (1891), Sir Robert Peel (1899), Napoleon;
the last phase (1900, ny uppl. 1904; "Napoleon
efter Waterloo", 1901), Oliver Cromwell (1900),
Wallace, Burns, Stephenson, appreciations (1905),
Lord Randolph Churchill (1906) och Chatam; his early
life and connections (1910). Jfr Th. F. G. Coates,
"Lord Rosebery, his life and speeches" (2 bd, 1900),
Jane T. Stoddart, "The earl of Rosebery" (s. å.),
J. A. Hammerton, "Lord Rosebery, imperialist"
(1901), och S. H. Jeyes, "The earl of Rosebery"
(1906). – P:s äldste son, Harry P., lord
Dalmeny, f. 8 jan. 1882, var 1906–10 liberal underhusmedlem
för Midlothian. Den yngre sonen, Neil P., f. 14
dec. 1882, är sedan 1910 liberal led. af underhuset
och blef febr. 1915 understatssekreterare för utrikes
ärenden i Asquiths ministär.
V. S-g.
Primrose league
[pr^mråus l!’g], eng., Gu 11-vifveförbundet, engelsk
politisk organisation för spridande af konservativa
idéer bland befolkningens breda lager. Förbundet
bildades 17 nov. 1883 af lord Randolph Churchill, sir
H. Drum-mond Wolff, sir J. Gorst och sir A. Siade, de
tre förstnämnde tillhörande det s. k. "fjärde partiet"
(se d. o.). Namnet togs efter gullvifvan, som upp-gafs
ha varit lord Beaconsfields älsklingsblomma och till
dennes minne i konservativa kretsar bars på årsdagen
af hans död. Idén att agitatoriskt utnyttja denna
hyllning kom från Wolff, som äfven utarbetade planen
för det nya förbundets organisation efter mönstret
af Orangelogerna (se Öra n-g i s t e r) på Irland
och med skickligt tillgodogörande af den bland
de breda lagren rådande förkärleken för att bära
hvarjehanda emblem och förbundsmedlemsmärken. Som
förbundets syfte an-gafs "upprätthållandet af
religionen, rikets författningsinstitutioner och
rikstankens utveckling inom det brittiska väldet";
förbundets motto är Imperium et libertas ("rike och
frihet"). Det består af en mängd lokala afdelningar
1. loger (habi-tations), i sista hand styrda af
"stora rådet" (the grand council). Olika grader af
medlemskap finnas ("squire", "knight harbinger",
"knight compa-nion", "knight imperial"), och
i spetsen för förbundet står en stormästare. En
kvinnoafdelning finnes sedan 1885 under ledning af
ett särskildt råd, "Ladies’ grand council". Mycken
uppmärksamhet har egnats åt föreningsemblem
och gradbeteckningar. Först förlöjligades
organisationsformerna rätt allmänt, men inom kort
vann förbundet mycket stor utbredning och erhöll
redan 1884 den i början misstänksamma konservativa
partiledningens officiella understöd. Lord Salisbury
blef då förbundets stormästare (f. n. innehar lord
Curzon denna post). Under den första home-rule-striden
vann förbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
